"You think this is a game?" frågade Ryan. 

"Yes, I mean, isn't it?" svarade Zayn kaxigt. Ryan klev fram några steg, och skymde inte dörröppningen lika mycket nu. Jag kunde se Zayn's ansikte. 

"No." sa Ryan lågt. Han tog en paus, och ryckte med axlarna. "This, is my revenge." 

Ryan's pistol riktades mot mig, och efter en hög smäll kände jag en outhärdlig smärta vid revbenen.

---

 

 

Jag kunde inte hjälpa det, jag hamnade i automatik på rygg skrikandes i smärta. Med min högra hand satte jag handen över revbenen på den vänstra sidan. Jag kände något klibbigt mot mina fingrar, och insåg att det forsade blod. Min andning kändes tung och ansträngd. Samtidigt som jag försökte stoppa blödningen, var det svårt då min högra handled var öm efter Ryan's hårda tag. Jag försökte tänka på att andas rytmiskt, men utan att kunna hindra det så andades jag konstigt. Var det nu jag skulle dö? Så många tankar hann vandra genom mitt huvud på millisekunder. Zayn hade dödat två män utan att ens tveka, hade han dödat denna Miranda också? Mina tankar var höga. Jag vred och vände på mig, men smärtan kändes inte bättre någon gång. Min syn blev suddig och ibland dubbel, men jag försökte hålla mig vid medvetande. Min instinkt bad mig att hålla mig vaken.

 

 

"Look at poor little Jessy..." flinade jag mot Zayn. Hans ögon var mörka, fyllda av hat. Han bröt inte ögonkontakten med mig.

"She's in deep pain." fortsatte jag, men han behöll ögonkontakten och sa inte ett ord. Han förstod att jag bara ville få honom ur fokus, för att sedan göra ett drag. Han var smart, men det visste jag redan. Det gällde att vara listig. Jag backade några steg, in mot skjulet.

"I pray to God that she won't die.." sa jag tyst, med samma flin. Zayn bet ihop hårt, det hade visst en liten effekt på honom. Jag backade ytterligare ett steg in mot skjulet, då höjde Zayn sin pistol. Jag skrattade till tomt en gång. 

"Shoot me, Zayn." Hans hand började darra, antagligen för att han spände sig så mycket för att hålla sig i skinnet. 

"Fuck you Ryan." fräste han.

"Pull the trigger, pussy." utmanade jag honom. Och det var precis vad han gjorde. Jag blinkade till, men ingenting hände. Inget skott, ingen kula, ingen smärta. Pistolen var oladdad nu. Detta förändrade situationen, rejält. Det gav mig ett stort övertag. Jag skrattade till åt Zayn's pinsamma misslyckande, vände mig sedan om och gick fram till den lilla kroppen som låg inne i skjulet och blödde. Hennes ansikte var blekt och hennes händer darrade. Jag tror inte ens hon märkt att jag var där, förrän jag satte mig på huk bredvid henne. Jag strök henne försiktigt över kinden, vilket fick henne att hoppa till. 

"Leave her alone!" röt Zayn argt, och tog några steg in i skjulet. Jag höjde pistolen och riktade den mot Jessy.

"One more step Zayn, and she'll be gone forever." varnade jag. Zayn stannade genast och backade ett steg, och drog sedan en hand genom sitt hår. Han bet i sin läpp, det syntes tydligt att han kände sig upprörd och stressad över situationen. 

 

 

Vad fan skulle jag göra? Ett oladdat vapen mot ett laddat. Tjejen jag älskade låg på marken och skrek och grät, med blod rinnande från sin kropp. Här stod jag, och såg på när hon kanske skulle dö. 

"Let me take you out of here." sa Ryan, och placerade sedan sin ena arm under hennes ben och den andra bakom ryggen på henne, sedan lyfte han upp henne. Jessy började sparka med benen och försöka ta sig loss, men hennes kropp var för svag

"Bye Zayn." hånflinade han när han gick förbi mig, mot sin bil. Det här fick inte hända. Han fick inte ta henne ifrån mig. Utan att riktigt tänka igenom det jag gjorde började jag springa efter honom. Han hade redan nått bilen, men vände sig om när han hörde mig bakom. 

"Let her FUCKING go!" skrek jag. Min oladdade pistol slog jag hårt i hans huvud, vilket fick honom att släppa Jessy för att ta händerna mot sitt huvud. Jessy landade på ett gammalt däck som låg och skräpade på marken, det kunde knappast vara smärtfritt. 

Innan Ryan hann göra ett drag flög jag på honom och lyckades få tag i pistolen. Vi stod och ryckte i den, Ryan försökte så gott han kunde att inte lämna över den till mig. Klumpigt gjort av honom, råkade han avfyra en kula. Det small till, och sedan släppte Ryan pistolen och hoppade runt på ett ben. Han hade träffat sin fot. Jag kunde inte låta bli att skratta hånfullt. Jag backade snabbt undan från hans räckvidd och siktade med pistolen mot Ryan's huvud. Avskummet förtjänade inte att leva. Han hade utsatt så många människor för smärta och misär. Han hade dragit in, jag vet inte hur många, i drogträsket. Han hade dödat folk, och sedan låtit hans marionettdockor få skulden. Så länge hade jag varit i hans järngrepp, men det var dags för mig och alla andra att bli fria från honom.

"Any last words?" frågade jag kallt.

"Yeah." började han. Han stod nu lutad mot sin bil, för att avlasta sin skadade fot. "I hope you die." fortsatte han.

"Oh, I will. Just not today." skrockade jag kallt tillbaka. 

"Z-zayn. Don't d-do it." bad Jessy snyftandes. 

"He deserve to die." fräste jag tillbaka, utan att ens kolla på henne. Jag fick inte bli svag nu.

 

 

Ett skott avfyrades. Jag vet inte hur många skott jag hört avfyras idag. Eller hur många kroppar jag sett ligga livlösa på marken, men nu låg även Ryan's kropp på marken. Var Zayn såhär farlig? Hade jag varit så blind? Var detta killen jag älskade? Jag älskade en mördare. En kallhjärtad mördare. Han raderade folks liv. Mina snyftningar blev djupare. Jag drog in djupt efter luft, men det tog stopp. Skottskadan värkte mer nu än någonsin. Och handleden. Och skuldran, efter fallet på däcket, som jag dessutom fortfarande låg på.

"Come, babe." sa Zayn tyst. Pistolen placerade han mellan sina tänder, och sedan lyfte hans starka armar upp mig.

"Let go of me, Zayn." bad jag med tårarna rinnandes. Han ignorerade mig och började gå ifrån brottsplatsen. 

"My car's a minute away from here." sa han och började gå i raskare takt.

När vi nådde bilen ställde han ner mig på marken, men stötte upp mig med sin arm. Han låste upp sin bil, och skulle precis gå fram för att öppna dörren för mig, men avbröts av ett par sirener. Tre polisbilar kom i en ilande fart med blåljusen och sirenerna påslagna. De ställde sig runt oss, omringade oss.

"Drop the gun and put your hands where I can see them." ropade en av de ut i en megafon.

"Jessy, I love you, so much. I love you more than I love life." Zayn's röst lät desperat, och hans röst sprack nästan. Han lät gråtfärdig. Två polismän försökte slita honom ifrån mig.

"You make me a better person." började han sedan. Männen försökte slita bort honom, men Zayn kämpade för att komma nära mig.

"It doesn't matter what people say about us. I'll always love you. They don't fucking know about us!" var det sista han hann säga, innan två till polismän tog tag i honom, och tryckte in honom i en polisbil.

"Miss, what's your name?" frågade en av de två kvinnliga poliserna. Jag visste att hon pratade med mig, men jag kunde inte svara. Jag tror polisen lade märke till min höga och orytmiska andning, för hon kollade chockerat på min skottskada och sedan på mitt ansikte.

"We need an ambulance!" skrek hon högt.

 

Det var det sista jag uppfattade. Min kropp var för svag. Jag föll ihop i en hög, och sedan blev min syn suddig, för att sedan bli helt svart. Allting annat skedde i ett suddigt blurr. Ett par andra sirener hördes på håll. Nästa sak jag hörde var en kvinnlig och en manlig röst som bad mig stanna kvar. De frågade vad jag hette, hur gammal jag var och vart jag bodde. De frågade vart mina skador kom ifrån. Men jag kunde inte svara. Jag kunde inte röra mig, allting kändes svart och livlöst.

"I was thinking.." började han, samtidigt som han närmade sig. Han strök med lätta fingrar över min kind. Rysningar gick längs min ryggrad, men inte av den bra sorten.

"Since Zayn fucked my girlfriend.." han förflyttade sin hand ner till min midja. Jag försökte backa iväg, men istället tog han tag med båda händerna, och höll fast mig. Hårt.

"I can fuck you." Jag bet ihop hårt, min underläpp började darra. Jag ville hålla in tårarna. Jag ville sparka honom, skrika, slåss. Men jag stod fast. Jag kunde inte röra mig.

 

"Fucking s-stop it!" skrek jag med skakig röst när hans händer drogs upp och ner längs mina sidor. Han kysste min hals, men det kändes bara äckligt. Smutsigt.

"You like it?" skrockade han.

"It'd be better to die." fräste jag.

"Ooh, we're coming to that part later, darling." viskade han i mitt öra. Tidigare kände jag mig försvarslös och svag, men det kändes som att jag var tvungen att samla styrka nu. Det gick i vågor mellan att känna sig svag och stark. Hans händer vandrade ner till kanten av min tröja, och greppade hårdhänt tag i den. Jag sparkade så hårt jag kunde mot honom, men han stod så nära att jag knappt fick någon kraft. 

"Get off me!" bad jag. Ryan skrattade endast åt mig. Med min oskadade hand slog jag bort en av hans händer, och sedan backade jag, tills jag slog i väggen på skjulet vi befann oss i. Hans hånande skratt ekade mellan de rassliga väggarna.

"You're not getting away from me. Do you understand that?" frågade han med ena ögonbrynet höjt. 

"No, I d-don't. But w-what I know, is that I will try to escape from you till the moment t-that I take my last breath." min röst var skakig, men jag lyckades hålla undertonen beslutsam och ärlig. Jag skulle försöka komma här ifrån tills mitt sista andetag, så var det bara. 

Ryan bet ihop sina tänder hårt samtidigt som han närmade sig. En handflata träffade min högra kind, det sved till ordentligt. 

"Try." morrade han med sin blick fastborrad i min.

 

 

När jag lyckats komma ur klungan med bilar tröck jag gasen i botten. Vad Ryan utsatte henne för ville jag inte ens tänka på. Men jag visste att detta var hans hämnd. Så fort jag hade sett honom vid korsningen visste jag vart han var på väg; Miranda's hus. Stället var nu övergivet och gamla skrotbilar stod över hela gården. Jag hoppades åtminstone att det var dit dom var på väg, vad jag annars skulle göra hade jag ingen aning om.

 

Jag parkerade bilen en bit bort, för att inte göra något oväsen. När jag närmade mig huset kände jag direkt doften av bränt gummi, och jag såg sedan tydliga spår på asfalten som svängt in mot villan. De var här. Ganska långt in på gården såg jag Carl och George stå utanför ett skjul. De måste befinna sig där inne. Hur jag skulle komma förbi dom var dock ett problem. De var inte direkt smarta, eller jättestarka för den delen, men dom var två. Jag skulle hinna ta ner en av dom, men då skulle antagligen den andra hinna hoppa på mig. Ryan's bil stod ungefär 50 meter ifrån dom. Med lite, liiite tur skulle jag ta mig fram till den obemärkt. Och med lite mera tur skulle bilen vara upplåst, och det skulle finnas något slags vapen i den. Med lite otur, skulle dom märka mig innan jag ens hunnit fram till bilen. Chansen att åtminstone en av dom bar ett vapen var stor. Men det fick bära eller brista. Det var någorlunda mörkt ute, vilket åtminstone gav mig en fördel med mina något mörka kläder. 

 

Jag lyckades ta mig fram till bilen. Jag kikade in genom ena bakrutan, och såg någonting som låg gömt under en tröja. Det skulle kunna vara en pistol. Jag var tvungen att chansa.

Jag tog långa, rytmiska andetag när jag satte handen på handtaget. Jag hade ingen plan för vad jag skulle göra om de märkte mig. Antingen springa så fort mina ben bar mig, eller slåss gott jag kunde. Jag drog försiktigt ut handtaget, och bildörren öppnades ljudlöst. Någonting, som inte var ljudlöst, var Jessy's skrik som jag kunde höra inifrån skjulet. Det skar i hjärtat, jag ville springa dit och hämta henne, men jag var tvungen att vänta ett tag. Skriken upphörde inte, vilket kanske var till min fördel då Carl och George inte skulle kunna höra något ljud ifrån mig. Jag bet mig nervöst i läppen när jag långsamt drog undan tröjan. Det var en pistol. Snabbt roffade jag åt mig den och stängde sedan bildörren. 

Pistolen var laddad. Redo för krig.

 

 

"STOP TOUCHING ME!" skrek jag med rädsla och ilska i rösten. Ryan hånskrattade åt mig. Det spelade ingen roll vad jag sa, han skrattade bara. Han ryckte tag i min ömma handled och jag skrek rakt ut.

"Stop screaming, or I'll never let go." flinade han. Men jag kunde inte hjälpa det, jag fortsatte skrika. Han pressade hårdare och hårdare runt handleden. Mina ben orkade inte längre bära mig, jag föll ihop på den kalla marken. Ryan satte sig ner på huk bredvid mig, och putade tillgjort med underläppen.

"Poor. Little. Jessy." sa han med tillgjord röst. Hans huvud vickade från sida till sida för varje ord han sa. 

"Ryan!" ropade någon utifrån.

"Shut the fuck up George!" röt Ryan högt tillbaka.

"R-Ryan!" ropade mannen, som tydligen hette George, tillbaka. Någonting som lät som en pistol ljöd högt utanför.

"Ryan! Carl is down!" skrek George högt. Ryan spärrade upp sina ögon och reste sig hastigt.

"Stay here. If you move, even your finger, I'll fucking kill everyone you know." fräste han med hotfull röst. Han gick sedan med raska steg mot skjulets dörr. Innan han öppnade dörren fumlade han med händerna bakom sin rygg, ur byxorna drog han upp en pistol. Vem var det som kommit?

"You killed Carl?" frågade Ryan med hög röst. Han hade lämnat skjulets dörr öppen, men han stod i vägen, så jag kunde inte se vad som hände där utanför. 

"Yea, and I will fucking kill you too." jag kände igen rösten. Ingen tvekan om vem det var. Zayn.

"Why didn't you shoot him?!" röt Ryan argt, antagligen åt George.

"I ...... have...... gun." var allt jag lyckades höra.

"What did you say?" röt Ryan.

"I don't have my gun." upprepade George.

"It was in your car. So I took it." jag kunde höra på Zayn's röst att han flinade. Ett till skott avfyrades, och man kunde sen höra en kropp falla till marken.

"You think this is a game?" frågade Ryan. 

"Yes, I mean, isn't it?" svarade Zayn kaxigt. Ryan klev fram några steg, och skymde inte dörröppningen lika mycket nu. Jag kunde se Zayn's ansikte. 

"No." sa Ryan lågt. Han tog en paus, och ryckte med axlarna. "This, is my revenge." 

Ryan's pistol riktades mot mig, och efter en hög smäll kände jag en outhärdlig smärta vid revbenen. 

Jag stretade emot så gott jag kunde, men det var omöjligt för lilla mig mot de två starka männen. När vi kom in i villan rynkade jag äcklat näsan. Tapeterna hade flottfläckar överallt, och det luktade något förfärligt. De släpade mig genom hallen och kastade sedan in mig i ett litet rum.

"The fuck is this?" skrek jag med skakig röst. Ryan gick med långsamma steg och ställde sig framför mig. Hans flin blev ännu bredare, om möjligt.

 

"This, my friend, is your nightmare." väste han lågt.

 

SMACK. Det blev svart.

 

Jag hummade lågt och satte min högra hand mot sidan av huvudet, där värken kom ifrån. Det sista jag kom ihåg var en knytnäve som fick mig att slockna. Det illaluktande rummet jag befann mig i var litet och trångt. I rummet fanns en byrå, en fåtölj och en liten säng. Rummet såg mer ut som ett förråd, där man tryckt in lite möbler, då det inte ens fanns ett fönster. När jag faktiskt insåg vad som hade hänt, reste jag mig hastigt och började känna i mina fickor efter min mobil. Självklart fanns den inte där. Panik byggdes upp inom mig, mina andetag blev skakiga. Jag gick fram till den slitna trädörren och började rycka i handtaget. Det var låst, såklart. Salta tårar började rinna ner för mina kinder.

"Hello?" skrek jag och bankade hårt på dörren. Tunga steg började gå i rask takt mot dörren. Låset vreds om och handtaget trycktes ner. På andra sidan fann jag ingen annan än Ryan. 

"You're awake!" log han brett. Han klev in i rummet och stängde och låste dörren efter sig. Nyckeln la han ner i sin ficka på jeansen.

"W-what do y-you want?" frågade jag med skakig röst. 

Han tog ett steg framåt, jag backade genast undan, vilket gjorde att jag stötte in i byrån som fanns i rummet.

"Zayn hasn't told you anything about me?" hans flin blev brett och ett högt skratt skar i luften.

"N-no.. I know that he works for you."

"So he didn't tell you he fucked my girlfriend and then he killed her?" hans ögon blev mörka och låste fast min blick i hans. Jag drog efter andan i chock, mina händer började darra. Han måste ljuga.

"B-but why kidnap me?" Ryan skrattade till igen, drog handen genom skäggstubbet och kollade sedan på mig.

"You hands are shaking." konstaterade han. Som att jag inte redan visste det.

"Back to your question, I'm planning to do the same thing with you, as he did with with Miranda." han nickade långsamt samtidigt som han uttalade meningen.

"Miranda?" 

"My girlfriend." svarade han snabbt. "Or, my ex-girlfriend." tillade han med ett tomt skratt. Hans blick vandrade ner till golvet, för första gången så verkade det finnas några känslor inom honom som gjorde att han blev svag, åtminstone för några sekunder. En adrenalinkick sattes igång och gav mig modet till att kasta mig fram. Jag lyckades få tag i nyckeln som vilade i hans jeansficka. Jag kastade mig den sista metern mot dörren och försökte skakigt få in nyckeln i låset. Det gick. Jag vred om och smällde upp dörren. Det var först nu Ryan förstod vad som hände. Jag sprang så fort mina ben bar mig, men hans långa ben gav honom en stor fördel. Han fick tag i min handled och ryckte mig snabbt åt hans håll. Jag skrek ut i smärta när handleden vreds runt. Hans släpade in mig i rummet och puttade ner mig på golvet.

"Don't try anything, slut." spottade han argt. Jag vågade inte möta hans blick.

"Look at me." beordrade han. Motvilligt höjde jag mitt huvud och mötte de iskalla ögonen. Min handled bultade av smärta. Han fortsatte stirra på mig i flera sekunder, sedan ryckte han åt sig nyckeln och gick ut och låste dörren. Jag brast ut i gråt, hejdlöst.

 

 

När klockan börjat närma sig tio på kvällen, och Jessy varken svarade på mina sms eller samtal spred sig oron i kroppen. Hennes mobil hade varit avstängd i flera timmar nu, det var inte likt henne. Jag litade inte alls på Lucas. Någonting stod inte rätt till, jag kände det på mig. Jag gick ut på den lilla balkongen och drog fram en cigarett, i ett försök till att lugna ner mig själv. Jag hörde sedan mobilens välbekanta ljud skrika inifrån lägenheten, vilket fick mig att direkt fimpa ciggen, som inte ens var halvrökt. 

 

 

Jag läste sms:et om och om igen. Skämtade hon? Plötsligt var det inte bara oro som kändes inom mig, utan även irritation. Hon måste driva. Sådär skulle inte Jessy göra. Nog för att han var hennes vän, men hon visste mycket väl om hur mycket jag ogillade honom, varför skulle hon då sova hos honom, 'blinkgubbe'? Hon visste även att jag hade hett humör. Nej, hon skulle bara inte skriva så. Jag bestämde mig för att genast åka hem till denna Lucas. För att hämta hem min flickvän. 

 

Jag parkerade vid trottoarkanten, utanför den stora uppfarten. Sist jag var här måste varit första gången jag träffade Jessy. När hon föll på mig från trappen. Jag flinade för mig själv åt minnet, samtidigt som jag med raska steg tog mig fram mot dörren. Jag knackade hårt och bestämt.

"Hi!" Lucas öppnade dörren med ett stort leénde, men när han såg att det var jag som stod där utanför försvann leéndet snabbt. Jag skulle försöka hålla mig i skinnet.

"Tell Jessy that I'm here." sa jag kallt. Lucas kollade på mig med frågande blick.

"Jessy?" frågade han. Han såg.. nervös ut.

"She wrote me a text, she wrote that she was going to sleep here." Jag hade svårt att hålla mig i skinnet. Jag visste ju att hon var här, varför skulle han spela så dum?

"She's not here, dude.." hans blick undvek min.

"Then where the fuck is she? You picked her up at my place." fräste jag. Lucas backade ett steg när han hörde irritationen i min röst.

"I-i don't know."

"You don't know? She was with you."

Lucas tog ett djupt andetag med slutna ögon. Min blick föll ner till hans nu knutna nävar. Samlade han mod för att smälla till mig? Mycket riktigt, det gjorde han. Hans högra näve samkade kraft och slogs sedan genom luften, emot mig. Lyckligtvis hann jag få tag runt hans handled. Jag hade inte längre tid för att vara snäll. Jag puttade honom bakåt, och klev in i hans hus. Lucas åkte in i väggen bakom honom, och jag var inte sen med att sätta armen mot hans hals. 
"Where the fuck is she?" viskade jag. Lucas skrattade till.

"She is.. unsafe.." viskade han tillbaka. Det var då jag fattade. Såklart Jessy inte hade skrivit sms:et. Det var Ryan.

 

 

Efter ett samtal med en mycket upprörd Lucas som ringt och förklarat att Zayn varit där och betett sig hotfullt, visste jag att det var dags att dra vidare. Han visste att Jessy befann sig här. Varför jag hade skickat det där sms:et från Jessy's mobil var mest för skojs skull. Jag gillade att leka lekar. Enligt Lucas hade Zayn åkt iväg i en väldig fart, så vi var tvungna att snabba oss på. Jag låste upp rummet där min fånge befann sig. Hon satt ner på golvet, med smink rinnande ner för hennes kinder.

"It's time to go." sa jag högt. Hon kollade upp på mig med avsky i sin blick.

"W-where?" lyckades hon få fram mellan snyftningarna.

"Just come with me."

Hon reste sig inte upp, och jag var inte den typen som frågade två gånger. Jag tog tag i hennes ömma handled och ryckte upp henne på fötter. Hon skrek högt.

"Shut up!" varnade jag henne. Hon tystnade. Jag placerade en puss på hennes panna.

"Good girl. Now, come with me, love."

 

Jag måste erkänna att till och med jag var lite nervös när vi åkte på den smala grusvägen ifrån mitt boende. Skulle vi möta Zayn här vore det kört. Till min stora lycka var det lika öde som vanligt. När vi kom ut till den första korsningen mötte vi honom dock. Jag trampade ner gasen i botten, och körde mot det röda ljuset. Mitt agerande fångade Zayn's uppmärksamhet, då han försökte komma efter oss. Men jag hade lämnat något slags kaos efter mig, i korsningen, då alla bilar stod huller om buller. Det var omöjligt för Zayn att ta sig fram.

 

 

Ryan hade haft en tygkasse över mitt huvud, och jag tror jag satt i skuffen i den illaluktande bilen. Efter någonting som kändes som flera år stannade bilen äntligen in. Rädslan kändes ända ut i fingertopparna. Någon slet ut mig ur bilen och började leda mig framåt. Jag kände att vi gick på asfalt, och det luktade bensin. En gnisslande dörr skjöts upp, och vi gick sedan framåt. Bakom mig hörde jag hur dörren gnisslade igen, igen. Tygkassen drogs av ifrån mitt huvud.

"Welcome to your new home!" utbrast Ryan. Han log brett och slog ut med armarna. 

"Please, just let m-me go." bad jag. De två hjälpredorna skrattade högt, Ryan fortsatte bara le.

"No. You will stay right here for the rest of your life. With that said, not so long." hans flin äcklade mig. Han njöt av det här. Ryan gav sina medhjälpare en blick och nickade sedan mot dörren. De lydde hans blick och gick därifrån.

"I was thinking.." började han, samtidigt som han närmade sig. Han strök med lätta fingrar över min kind. Rysningar gick längs min ryggrad, men inte av den bra sorten.

"Since Zayn fucked my girlfriend.." han förflyttade sin hand ner till min midja. Jag försökte backa iväg, men istället tog han tag med båda händerna, och höll fast mig. Hårt.

"I can fuck you." Jag bet ihop hårt, min underläpp började darra. Jag ville hålla in tårarna. Jag ville sparka honom, skrika, slåss. Men jag stod fast. Jag kunde inte röra mig.

Undrar om jag skulle be Zayn hämta mig? Inte på grund av det vi nyss sms:at om, men på grun utav situationen hemma. Jag gjorde inte direkt någon nytta sittandes på mitt rum. Jag hade dessutom en stark känsla utav att det skulle vara såhär några dagar till. Äsch, varför inte?

 

"Helloooo." svarade han.

"Hi. Can you pick me up?"

"You're so horny Jessy." skämtade han.

"Shut up!" skrattade jag. "No, it's .. weird at home."

"Oh, I understand. I'll be there soon."

"Thank you. Bye."

"Bye babeee."

---

 

 

Zayn låg snarkandes bredvid mig. Jag å andra sidan kunde inte somna. Många tankar for runt i huvudet. Jag hade bott hos Zayn i några dagar. En gång hade jag åkt hem för att hämta kläder, men inte mer än så. Mina föräldrar var besvikna och något irriterade, men det visade dom inte. Inte irritationen iallafall. Jag drog med tummen över displayen på min mobil och den började lysa när jag tryckte på knappen, 02:43 var klockan. Jag hade försökt somna flera gånger, men det gick bara inte. Mina ögonlock kändes tunga och det lätta regnet som föll mot fönstret var väldigt avslappnande, men trots maximal avslappning och trötthet gick det bara inte att sova. Med en suck reste jag mig försiktigt upp ur sängen. Zayn gav ifrån sig ett hummande och vred på sig, men började åter igen snarka. Lättväkt var han då inte.

Jag gick in i köket där jag fyllde ett stort glas med juice. Med en duns slog jag sen ner mig på soffan. Jag startade TV:n, som genast gick igång på hög volym. Stressad fumlade jag efter kontrollen som jag lagt på soffbordet för att sänka ljudet, för att inte väcka den sovande killen i rummet bredvid. I allt mitt fummel lyckades jag spilla ut all juice. Duktigt Jess.

 

"What are you doing?" frågade en nyvaken röst. Jag vände mig om, där stod Zayn i dörröppningen. Jag torkade upp det sista av den spillna juicen.

"Uhm, I was being clumsy.." suckade jag och nickade mot juicelgaset, och sedan trasan. Zayn fattade vinken och nickade långsamt.

"It's almost three o'clock, why are you awake?"

"Can't sleep." svarade jag med trött röst. Jag gick förbi Zayn i dörröppningen och gjorde rent disktrasan i diskhon.

"Why not?" herregud, varför vad han så frågvis?

"I don't know. I just can't." en lätt irritation hördes i min röst.

"Oh, sorry babe."

Jag gick förbi honom igen, för att stänga av TV:n och hämta det numera tomma juiceglaset. Att sätta sig vid TV:n kändes inte lockande längre, tröttheten och den spillna juicen sänkte mitt humör. Zayn granskade mig från dörröppningen fortfarande. När jag sköt iväg en mördarblick skrattade han till och sedan drog han sig mot sovrummet igen. Han visste att jag inte menade att vara bitchig, därav skrattet. Jag sköljde ur glaset snabbt och ställde in det i diskmaskinen.

 

"I'm sorry." viskade jag när jag kröp ner i sängen igen.

"It's alright. I know how it is to be tired, but not able to sleep." Hade jag verkligen en så förstående och underbar pojkvän? Jag pussade honom slappt på kinden och kröp sedan ner tätt intill honom, och jag lyckades slutligen somna.

 

"Wake uuup!" utbrast en hög och glad röst. Min syn var suddig, så jag gnuggade mig i ögonen tills jag lyckades se klart.

"It's two o'clock." informerade Zayn. Hade jag sovit så länge? En suck lämnade mina läppar och jag sträckte mig efter mobilen. Zayn skrattade lätt innan han lämnade rummet.

 

"Haaai :) Can I visit you some day? Lack of friends over here haha.. x" jag skrattade svagt åt smset, stackars Lucy.

 

"Jeeesss :) Hang out with me tomorrow pleeeaase :)"

 

 

När jag svarat på smsen lyckades jag kräla mig upp ur sängen och dra på mig ett par mjukisbyxor. Mobilen gled ner i fickan på de gråa slappa byxorna. I köket tog jag en skål fylld med yoghurt, en stor sked och sedan slog jag mig ner i den mjuka soffan framför TV:n. Zayn stod i duschen, gissade jag. Mobilen vibrerade i fickan, något som fick mig att sucka djupt då jag var tvungen att vrida på mig för att lyckas få upp den.

 

 

Okej, då var det löst då. Jag svarade snabbt med att hon var välkommen när som helst, för min del. 

 

 

Jag drog några snabba drag med mascaran över mina redan mörka ögonfransar. Egentligen visste jag inte varför, för som sagt, jag hade redan mörka ögonfransar. Jag kände heller inget behov utav att sminka mig inför Lucas. Men ibland var det bara kul att sminka sig, antar jag. 

"Bye!" ropade jag efter mig.

"Bye!" ropade Zayn samtidigt som jag stängde dörren efter mig. 

Jag sprang ner för trapporna, och ute på parkeringen skymtade jag Lucas bil. När jag steg ut ur trapphuset slog den kalla luften emot mig. Jag drog tjocktröjan lite närmare kroppen och huttrade till. När Lucas fick syn på mig startade han bilmotorn med ett brumm. Jag sprang de sista stegen till bilen och log sedan brett åt min blonde vän.

"Hi Lucas!" hälsade jag glatt samtidigt som jag knäppte fast bältet.

"Hey Jess!" svarade han i samma glada ton. Han drog handen genom det blonda, stylade håret innan han körde iväg. 

"So, what are we going to do?" frågade jag nyfiket. Lucas skrattade till och kollade till på mig snabbt, för att sedan vända blicken mot vägen igen.

"Tell me!" bönade jag.

"Always so curios." skrattade han. 
"Always so secretive." muttrade jag med ett skratt som bubblade upp inom mig. Lucas skrattade bara till.

 

Lucas drog med handen genom håret nervöst flertalet gånger, och satt och vred fingrarna runt ratten frenetiskt. Han grepp om ratten hårdnade ibland, och sedan slappnade han av och djupa andetag kunde höras. Vad det var med honom ville jag gärna veta.

"Seriously, where are we going?" frågade jag efter en stunds tystnad. Vi åkte nu på en liten väg som kändes lite avsides. Lucas svarade inte på min fråga, utan grep hårdare tag om ratten.

"Lucas!" utbrast jag med ett litet skratt. Egentligen var jag nervös, vad gjorde han? Han var en av mina bästa vänner, så det kanske var dumt av mig att känna mig nervös, men min magkänsla bad mig att kasta mig ur bilen och springa så fort jag kunde. Men jag var antagligen bara nojig. Han hade säkerligen någon trevlig överraskning för mig, eller liknande.

Lucas bromsade till slut in bilen. Vi hade inte åkt så länge på den lilla vägen, men omgivningen gjorde att det kändes kusligt. På min sida stod en rucklig villa. Jag kollade på den ett tag, och sedan kollade jag med en frågande min på Lucas.

"Where are we?" frågade jag med rynkade ögonbryn. Lucas blundade och svalde hårt. Han öppnade ögonen efter några sekunder och drog in ett djupt andetag.

"I'm sorry Jessy." sa han tyst.

"What?" frågade jag. Vad menade han?

"I really am." fortsatte han. Hans blick var fäst på mig, men för några sekunder kollade han bakom mig.

"Bye." sa han tyst och kollade bort. Jag fortsatte kollade på honom med en underlig blick. Vad i helvete var det med honom? Jag vände min blick ifrån Lucas och kollade mot den ruckliga villan igen. Nu förstod jag vad Lucas kollat på dom där få sekunderna. Utanför bilen stod Ryan och två okända män med breda flin på läpparna. Vad fan var det som hände? Ryan slet upp bildörren och skrockade högt. Han sträckte sig över mig och knäppte loss bilbältet. Jag blev handlingsförlamad, jag bara satt där. Helt tyst och stilla.

"Good job Lucas." orden Ryan uttalade lät som smuts när de lämnade hans mun. Jävla Ryan. Jävla Lucas. 

Ett par starka armar släpade ut mig ur bilen.

"What the fuck is this?!" lyckades jag skrika argt. Det var först nu en adrenalinkick satte igång. De två okända männen tog tag i mig, medans Ryan gick framför och skrockade lågt. De styrde mot den äckliga villan. Jag hörde en bil som åkte iväg bakom oss. Lämnade Lucas mig som en påse skit? Jag stretade emot så gott jag kunde, men det var omöjligt för lilla mig mot de två starka männen. När vi kom in i villan rynkade jag äcklat näsan. Tapeterna hade flottfläckar överallt, och det luktade något förfärligt. De släpade mig genom hallen och kastade sedan in mig i ett litet rum.

"The fuck is this?" skrek jag med skakig röst. Ryan gick med långsamma steg och ställde sig framför mig. Hans flin blev ännu bredare, om möjligt.

 

"This, my friend, is your nightmare." väste han lågt.

 

SMACK. Det blev svart.

 

"Are you hurt?" frågade han sedan allvarligt. 
"No, just a little sore." viskade jag. Jag hade förväntat mig att hela akten skulle vara smärtsam och olidlig, men det hade vart den absolut bästa känslan jag någonsin haft. Min kropp fylldes av värme när jag tänkte på våran nyligen skedda aktivitet.

"I'm sorry."

"Don't apologize. It was the best feeling ever." 

"Good, cause we'll be doin' a lot of that." flinade han mot min nacke.

---

 

 

"I think I need to go home soon." ropade jag samtidigt som jag steg ut ur badrummet, efter att ha duschat. Zayn satt i soffan framför TV:n och åt frukost.

"Why?" ropade han tillbaka.

"I need to solve some things with my parents." suckade jag. 

"Okey."

Med handduken virad runt kroppen gick jag in i sovrummet, där rotade jag runt i min stora väska tills jag hittade ett par jeans och en slapp hoodie. När jag klätt på mig bakade jag istället in håret i handduken. Jag hade inte sovit här många nätter, men mitt samvete började sjunka allt mer när jag tänkte på hur oroliga min föräldrar måste vara. Jag var fortfarande sur på dom, men vi kunde åtminstone försöka prata. Kanske till och med lösa saker. En sak som var säker var att jag skulle fortsätta träffa Zayn, vad dom än tyckte om det.

Jag samlade ihop alla mina tillhörigheter som var utspridda i Zayn's lägenhet, och packade noggrant ner dem i den stora väskan. 

"Can we go now?" frågade jag där jag stod lutad mot dörrlisten. Zayn slet sin blick ifrån TV:n och kollade upp på mig med putande underläpp.

"Okay." svarade han med tillgjord röst.

 

 

Jag ville så gärna skicka ett sms till Jessy. Jag ville berätta hur dum jag kände mig för att ha stött ifrån henne, jag ville berätta hur ledsen jag var för att jag tagit ut all min ilska över henne. 

 

"Hi... I'm sorry. Can we talk?" Nervöst tryckte jag på skicka. Hur konstigt var inte det; jag var nervös för att skriva ett sms till min bästa vän. 

"Lucy?" Lägenheten ekade högt när mamma ropade, då det fortfarande var lite tomt i alla rum. Med en suck reste jag mig upp ifrån sängen jag satt i, och gick till mammas rum. Hon satt på sin säng med en skål fylld av glass. Och hon brukade tycka att jag var lat, medans hon själv inte orkade resa sig.

"Yeah?" frågade jag när jag stod i dörröppningen. 

"You should go outside." log hon. Jag höjde på mina ögonbryn. Visst, jag kanske borde gå utanför dörren, men densamma gällde henne i sådant fall.

"Ehum.." harklade jag obekvämt. 

"Maybe you'll see someone in your age." fortsatte hon med samma leénde. Hennes mörka hår var smutsigt och uppsatt. Mörka ringar fanns under ögonen. Det hade vart tufft för mamma. Jag hade hört hennes snyftningar tills långt inpå natten. Min gissning till varför hon vill att jag ska gå ut nu, var för att hon skulle kunna gråta ut. Trots att jag det kändes tungt att lämna henne i dåligt skick, så visste jag att det behövdes. 

"Okay. I'll be back later." sa jag till slut med en nickning. 

 

De vita conversen åkte smidigt på. Jag låste ytterdörren bakom mig och sprang ner för trappen. När jag kom ut ur trapphuset slog den friska luften emot mig. Det var perfekt väder - soligt och varmt med lite svala brisar då och då. Ett par solglasögon vilade på min näsa, och det bruna håret var uppsatt i en knut. Jag sneglade på mobilen som låg i min hand, i hopp om att Jessy skulle ha svarar på mitt sms. Men jag fick inget svar. Jag var dock ganska säker på att hon skulle svara på det så småning om. Precis som hon hade gett mig tid och avstånd var jag tvungen att göra samma sak nu. Precis när jag låst mobilen plingade det till i den.

 

"I miss you"

 

Jag log åt smset, jag saknade honom också. Innerst inne hade jag en känsla av att vårat förhållande snart skulle ta slut, dock. Vi hade haft kul och jag gillade honom verkligen, men distansförhållande var inte min grej. Jag knappade in ett 'I miss you too.' och koncentrerade mig sedan på trottoarkanten som jag råkat kliva utanför ett par gånger. Området var definitivt mysigt, en park med en damm och små cafeér var utspridda här och där. Jag skulle nog komma att trivas här.

 

 

"Bye. Thanks for the ride." mumlade jag medans jag gav en snabb puss på Zayn's kind.

"Bye." svarade han med ett leénde. Jag skulle precis stänga dörren, men blev stoppad.

"Wait!" utbrast han. Med nyfiken blick studerade jag honom, i väntan på att han skulle fortsätta prata.

"I love you." sa han med låg stämma. Jag rodnade svagt.

"I love you too." svarade jag och fyrade av ett leénde innan jag stängde dörren. 

Jag tog några djupa andetag innan jag öppnade dörren som ledde in till huset. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Skrikande föräldrar? Antagligen. Jag tog ett sista djupt andetag innan handtaget trycktes ner. 

"Hello?" ropade jag tyst. Jag kunde höra hur bestick gnisslades mot tallrikar, vilket tydde på att de åt lunch. Jag klev in i köket, där båda mina föräldrar satt.

"Jessy, hi!" sa de båda samtidigt. 

"We've been so worried." fortsatte mamma. Hon reste sig upp och omfamnade mig hårt.

"I have only been away for a few days." konstaterade jag, samtidigt som jag slappt la en arm runt henne.

"We are so happy that you are home again." sa pappa ifrån stolen han satt på. 

"And we knew you would make the right choice." sa mamma med stolthet i rösten. Hennes ögon glittrade nästan, hon såg så glad ut. Vad menade de med rätt val? Jag rynkade förvirrat på näsan.

"What do you mean?" frågade jag med en fnysning.

"We knew you would choose us, and not that junkie." svarade mamma. Hennes röst lät nu överlägsen och bestämd. Jag backade några steg förvirrat.

"I haven't left him." utbrast jag frustrerat. Mamma och pappas leénde förvandlads till ihoppressade läppar. Jag kunde se hur deras käkar spändes, och mammas blick förändrades på stört. De båda förblev tysta. Vad hade de förväntat sig? Att jag skulle göra slut med honom och komma springades till deras famnar, samtidigt som tårarna strömmade ner för mina kinder då jag kommit på att min pojkvän var en 'pundare'? Skulle inte tro det. Jag korsade armarna över mitt bröst.

"I was thinking we could talk about it." sa jag, med en nu lugnare ton.

"Jessy, there is nothing to talk about." sa pappa barskt.

"Yeah, really dad? We ne-"

"No Jessy! We're not having this conversation." röt han. Jag spände blicken i honom och gick med snabba steg till mitt rum. Mina föräldrar hade alltid varit bestämda och något stränga, men att dom bara antog att Zayn var en knarkare var så fult. De brukade ha förståelse för saker och ting.

Jag uppskattade verkligen att han hade följt med. För mig, betydde det mycket. Jag var väldigt medveten om att han absolut inte gillade Lucas. Trots det hade jag haft mage att fråga om han ville följa med, och han hade dessutom svarat ja. För mig.

"What are you smiling at?" jag avbröts ur mitt dagdrömmande när Zayn's klingande skratt avbröt mig. När han frågat frågan kom jag på mig själv med att sitta och le som en fjant.

"Nothing." 

Jag var på något sätt tvungen att visa min uppskattning. Hur jag skulle göra det visste jag inte. 

 

 

Lägenheten hade helt klart sin charm. Så fort flyttgubbarna hade lyft in alla kartonger och de stora möblerna, hade vi börjat möblera. Tapeterna var fina som de var, tack och lov. Det rummet jag tagit hade vita väggar, varav en av väggarna hade glansigt mönster på sig. Det såg lite tomt ut i alla rum, men vi skulle inhandla mer möbler. Klockan var fem på eftermiddagen, och mamma hade begett sig ut på jakt efter en matbutik. Min mage gav ifrån sig höga ljud, jag var minst sagt hungrig. Någon slags undermedveten ångest verkade ha tagit över min kropp dock. Allting med flytten, pappa och Jessy kändes jobbigt. Trots att min kropp skrek efter mat, sa hjärnan nej. 

 

"I'm back!" ropade mamma samtidigt som ytterdörren åkte igen med en duns efter henne. Hon stod med en matkasse i ena handen, och i den andra hade hon en pizzakartong.

"I'm too lazy to cook, so I bought pizza instead." log hon. 

"Yummy." sa jag och log brett. Jag tog emot matkassen och började packa in varorna i det tomma kylskåpet. Det kändes så annorlunda att det var bara jag och mamma. Vi stod ensamma nu. I en ny stad, jag hade inte ens några vänner här. Trots att mamma och pappa bråkat så mycket den senaste tiden, så skulle det kännas tomt utan pappa. Den han en gång var - en varm, glad och glädjespridande person var nu borta. Han bodde två timmar ifrån oss. Han valde att låta droger och alkohol betyda mer än sin egen familj. Mamma hade skurit upp pizzan i bitar och dukat fram med tallrikar och ett varsitt glas vatten. När jag ställt alla varorna på sina platser slog jag mig ner vid matbordet. Jag tog en pizzaslice och la den på den vita tallriken. Det var lite pinsam tystnad vid bordet - vi brukade alltid sitta tre vid matbordet. Varken jag eller mamma visste hur vi skulle starta en konversation just nu. 

"Sooo..." började jag. Mamma höjde blicken från sin tallrik, och kollade på mig i väntan på att jag skulle fortsätta meningen. Jag insåg att jag inte hade någon aning om vad jag skulle säga. En brun hårslinga föll framför mina ögon och jag satte den genast på plats bakom mitt öra.

"Are you nervous that you won't get any friends?" frågade mamma till slut. Jag nickade.

"It would be easier to make friends if I went to school. But since I've graduated, it feels like it's pretty hard." svarade jag med låg ton. Jag tog en tugga av den flottiga pizzan.

"It will be fine." svarade mamma med sitt varma leénde. 

 

Mamma plockade in disken i diskmaskinen medans jag gjorde mig hemmastadd i mitt rum. Jag fingrade över mobilen med nervösa fingrar. Jag ville skicka ett sms till Jessy, men jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Jag ville säga att allting var okej; men det var det inte. Det var inte okej någonstans. Visst kunde jag erkänna att jag överreagerat lite när det gällde Zayn, men han var uppenbarligen farlig, och Jessy såg det inte ens.

 

 

Hela eftermiddagen hade jag funderat på hur jag skulle visa min uppskattning för Zayn. Jag uppskattade honom inte bara för att han följt med idag, utan för allting han gjort för mig. Jag var ganska säker på att han skulle uppskatta om jag lämnade ut min kropp till honom. Det som fick mig att tveka var om jag var redo eller ej. Jag ville att det skulle vara speciellt första gången - med någon speciell. Zayn var speciell, han var min första kärlek. Och kär var jag. Men första gången skulle vara med någon jag älskar. Alla i min ålder ligger runt till höger och vänster, och det är inget fel med det, men jag var bara inte sån. För mig var det en stor sak. Varje gång jag såg på honom började fjärilarna i magen flaxa - men hur vet man att man älskar någon?

"I'm going to take a shower." utbrast jag slappt. Med mig in i badrummet tog jag med det lila setet med underkläder, som Zayn köpt till mig. 

 

När jag torkat mig samt klätt på mig underkläderna och en av Zayn's stora t-shirtar klev jag ut ur badrummet. Jag gick till sovrummet, där Zayn halvsatt upp i sängen och fipplade med sin mobil. 

"How do you know that you love someone?" orden flög ut ur min mun. Min hand for upp till min mun, som att jag kunde stoppa det jag nyss uttalat. Zayn kollade förvånat upp från mobilen, han hade nog inte ens märkt att jag stigit in i rummet. Hans läppar särades, men stängdes snabbt igen. Som att han tänkt säga något, men sedan ångrade sig. Jag gick till min sida av sängen och satte mig ner. De guldiga, vackra ögonen kollade på mig med en blick som inte gick att beskriva.

"I-i don't know." svarade han efter en stund, med rynkade ögonbryn. Mina läppar formades till ett O. 

"I think it's when you see the person, you get butterflies in your whole body. You can't take your eyes off that person; because she is so beautiful. It doesn't matter if she is wearing sweats and oversize t-shirt, or a tight short dress. It's like when-... I don't even know how to describe it." sa han samtidigt som han kollade rakt in i mina ögon. Han visste inte ens hur han skulle beskriva det. Betydde det att han älskade mig? Nervöst började jag pilla med mina blonda lockar. Just där och då insåg jag det; jag älskade honom. Den där obeskrivliga känslan, jag kände den.

"I think I love you." sa jag lågt och lyfte upp min blick ifrån mina händer. Min blick mötte hans igen.

"I think I love you too, Jessy Brown." När han uttalat de där få orden, som hade så stor betydelse, insåg jag att det var rätt. Det här var ett speciellt tillfälle. Mina läppar kraschade mot hans passionerat. Jag tror Zayn blev chockad till en början, för han kysste inte tillbaka på en gång. Utan att avbryta kyssen placerade han sig ovanpå mig och stötte sig på sina armbågar som var placerade på vardera sida av mig. Mina händer trevade sig upp till det svarta håret och började leka med det mellan fingrarna. Jag log i den heta kyssen, de orden vi nyss sagt till varandra fick en varm känsla att sprida sig inom min kropp. Zayn tog tillfället i akt och smög försiktigt in sin tunga, som kolliderade med min. Mina händer släppte taget om hans hår, och letade sig ner till kanten av hans tröja. Zayn förstod vinken och satte sig upp, för att sedan dra tröjan över sitt huvud.

"Babe.." började han, men jag avbröt honom.

"Please shut up and continue." sa jag andfått. Zayn skrattade till, men satt kvar. Jag suckade frustrerat, och drog honom sen intill mig igen. Jag lyckades snurra runt oss, så att jag nu gränslade honom. Våra läppar länkades samman igen. Zayn's stora händer landade på mina höfter, och började pilla med kanten på t-shirten jag bar. Smidigt började han dra av den, våra läppar särades åter igen när den drogs över mitt huvud.

"It looks better on the floor." flinade han och kastade iväg t-shirten. Jag skrattade lite nervöst, jag hade aldrig visat mig såhär för honom. Inte för någon. Zayn snurrade runt oss igen.

"You're wearing the lingerie i bought for you." viskade han förföriskt i mitt öra. En rysning kom som en våg ner genom min ryggrad. Ömt började han kyssa den känsliga huden på min hals. Han sög mjukt på min varma hud innan han fortsatte placera kyssar, ner mot dalen mellan mina bröst. Ett svagt stön av välbehag lämnade mina läppar. Jag ville ha mer. Hans ansikte letade sig upp längs samma spår han kysst sig ner för, och hans läppar kopplades samman med mina. Våra tungor fightades om dominansen. Zayn's skrev trycktes närmare mitt, om det nu var möjligt. Tygerna som distanserade våra kropper gjorde mig frustrerad. Jag visste att han kände samma sak, när jag kände bulan genom jeansen han bar. Mina händer letade sig ner för hans mage, och slutligen nådde jag skärpet. Med skakiga händer lyckades jag få upp det, och sedan knappen på hans byxor. Avståndet mellan våra kroppar ökades när Zayn sparkade av sig byxorna. Det kändes som år innan våra kroppar stöttes samman igen. Hans högra hand masserade ett av mina bröst utanpå bh:n.
"Can I please take it off?" frågade han upphetsat. Våra ögon hade intensiv kontakt samtidigt som jag nickade. Jag krökte upp ryggen för att han skulle komma åt att knäppa upp bh:n, någonting han vant klarade av. Han kollade storögt på mig när jag osäkert drog ner banden över mina axlar, och slutligen föll bh:n på golvet. Jag rodnade svagt, aldrig någonsin hade jag känt mig så exponerad. 

"You are so beutiful, babe." jag rodnade mer av hans komplimang. En av hans händer drog med mjuka fingertoppar på insidan av mitt lår. Han ritade små mönster, ändå tills det lila spetstyget träffade hans fingrar. Emellanåt placerade han mjuka kyssar på min hals eller mina läppar, men hans ögon var mestadels fastlåsta i mina. Hans hand greppade tag i kanten på trosorna, och han hjälpte sedan till med sin andra hand för att dra av dom. Åter igen rodnade jag, någonting som Zayn inte märkte då han kollade ner på min nakna kropp. 

"You are the most beautiful girl I've ever seen." viskade han lågt i mitt öra, samtidigt som hans fingrar hittade den känsliga punkten i min nederdel. Hans försiktiga masserande fick ett stön att lämna mina läppar. Det kändes som år av njutning, men efter ett tag stoppade han in två fingrar som han började pumpa med. Jag bet fast min underläpp för att inte börja låta allt för mycket. Den hårdnande bulan kändes mot mitt lår.

"My turn." sa jag skakigt. Zayn slutade pumpa och förde fingrarna mot sin mun - behöver jag nämna att jag rodnade rejält när han slickade på fingrarna som nyss befunnit sig inuti mig?

"Sure babe." svarade han med ett flin. Hans vita boxers åkte av, jag studerade den hårda lemmen som nu var fri. Zayn la sig ner med huvudet på kuddarna. Hur den skulle få plats inuti mig gjorde mig rädd, kanske var jag inte redo? Nervöst greppade jag den och gjorde på samma sätt som jag gjorde förra gången. 

"If you don't stop now, I'll come." utbrast Zayn när jag stadigt fört min hand upp och ner en stund. Han sträckte sig mot mig och placerade en öm kyss.

"Are you ready?" frågade han mjukt. 

"Yes."

"You sure babe?"

Jag nickade ivrigt. Ur sitt nattduksbord tog han fram en liten silvrig förpackning, innehållande en kondom. Han trädde på den och placerade sig sedan mellan mina ben, uppstött av sina armbågar. 

"Can I enter?" frågade han sedan. Jag nickade igen. Min kropp spände sig, beredd på smärta.

"Relax babe." sa han med låg stämma. Jag försökte slappna av, och lyckades. Jag drog efter andan när en bit av honom gled in i mig. Zayn rynkade på ögonbrynen och hans läppar särades, ett svagt, knappt hörbart, stön lämnade hans läppar.

"Go on." uppmanade jag. Jag blundade hårt av smärta, när han gled längre in. De guldiga ögonen stirrade rakt in i mina, när han så försiktigt han kunde gled in hela vägen. När han nådde min botten nickade jag svagt, för att bekräfta att han kunde fortsätta. Långsamt och mjukt började hans höfter röra sig. Smärtan försvann allt mer för varje gång han rörde sig.

"You are so tight." grymtade han. När jag äntligen började känna njutning, istället för smärta, kom regelbundna stön ut ifrån mig. 

"Faster." mumlade jag tyst. Det kom helt okontrollerat ut ur mig.

"What did you say babe?" frågade Zayn.

"Faster Zayn." sa jag högre. Han gjorde som jag bad och började pumpa allt fortare. 

"I'm so close now." stönade han. Jag kände densamma, högre stön lämnade mina läppar.

"Z-zaa-ayn." stönade jag samtidigt som jag nådde mitt klimax. 

"Fuck, babe." stönade han lågt när han slutligen kom. 

 

Våra kroppar låg tätt intill varandra, och Zayn viskade vackra ord och pussade på min axel emellanåt. Hans arm låg beskyddande runt min midja.

"I love you." viskade han.

"I love you too." svarade jag.

"You were so fucking hot babe." sa han sedan med ett klingande skratt.

"Shut up." fnissade jag. 

"Are you hurt?" frågade han sedan allvarligt. 
"No, just a little sore." viskade jag. Jag hade förväntat mig att hela akten skulle vara smärtsam och olidlig, men det hade vart den absolut bästa känslan jag någonsin haft. Min kropp fylldes av värme när jag tänkte på våran nyligen skedda aktivitet.

"I'm sorry."

"Don't apologize. It was the best feeling ever." 

"Good, cause we'll be doin' a lot of that." flinade han mot min nacke.

 

"You're so boring." muttrade han.

"Why?" fnissade jag.

"Ok, boring is not the right word. Weird it is." rättade han sig.

"Whyyy?" upprepade jag.

"Because you let me touch you.." svarade han med låg röst. Hans hand gled ner över mitt lår, en rysning ilade längs min ryggrad. "But you don't let me see you.." fortsatte han, med samma låga röst. Hans hand greppade tag i t-shirtens nederkant, och han drog den långsamt uppåt.

"Zayn.." suckade jag och la min hand över hans. Han släppte taget om t-shirten och flätade istället in våra fingrar i varandra.

"Okay babe. Goodnight." viskade han och pussade på min axel.

"Goodnight." 

 

 

"I'm so excited." mumlade mamma glatt från förarsätet. Jag hade svårt att tro henne, långt inne i hennes hjärta fanns det flera miljoner liter av sorg. Med en djup suck lutade jag mig mot bilrutan. I min ögonvrå skymtade jag mamma som smetade ut rött läppstift över sina läppar medans hon kollade i backspegeln. När hon var klar med fixningen av sin utsida tryckte hon hårt på gasen. Jag hade fel, porslinet skulle kanske gå sönder nu med.

Jag parkerade bilen och vi steg ur. Vi började småspringa när några tunga regndroppar föll till backen. Det ekade i det kala trapphuset när porten bakom oss smälldes igen. Vi gick upp för den långa trappen och slutligen låste jag upp ytterdörren. Jessy pustade ut och släppte sin väska på hallgolvet.

"Does your mom still have your phone?" frågade jag samtidigt som jag hängde upp min jacka.

"Yeah." mumlade Jessy med en suck. 

---

 

 

"How did you even get out?" frågade Zayn med nyfiken blick.

"I took the window."

"You did?" flinade han. Jag nickade och ett skratt sipprade ut mellan mina läppar. Vi satt i soffan med godisskålen på soffbordet. På TV:n visades någon halvbra serie. Det kändes skumt, för några timmar sedan hade jag befunnit mig i samma lägenhet, glad. Nu satt jag här med tårar som torkat. Jag var glad över att vara här med Zayn, med hela fighten med mina föräldrar kändes lustig. Det var sällan jag bråkade med mina föräldrar. Ännu mer sällan som jag faktiskt gick emot dom. De hade säkerligen blivit chockade över mitt beteénde, då jag alltid hade varit lugn av mig och lytt dem. Det var antagligen Zayn som skulle få skulden för att ha "förändrat" mig, om jag kände mina föräldrar rätt. Tanken av att jag någon dag var tvungen att åka hem fick mig illa till mods. Jag kunde inte fly ifrån problemen föralltid. Men åtminstone några dagar, eller en vecka.

"What are you thinking of?" Den mörka rösten väckte mig ur mina tankar. Ljuset i rummet var nersläckt, ljuset från TV:n reflekterades i de bruna ögonen. 

"Ehum.. That I have to go back home." suckade jag.

"Now?" frågade Zayn med rynkad panna. Jag skrattade till lätt.

"No! But sooner or later." log jag. 

"Oh, yeah. I don't mind having you here though. You can stay as long as you want to." Han klappade med handen på mitt knä och drog sen tillbaka den, för att placera den på sitt eget knä.

"Thank you. Means a lot."

 

 

"Bye Matt." orden kom ut som en viskning samtidigt som Matt åkte iväg. Hallen var fylld av flyttkartonger. Pappa hade farit in och ut ur huset hela veckan, precis som han hade gjort de senaste månaderna. Trots att han sagt att allting skulle bli bra så ändrade han inte på sig. Inte ett dugg. Så fort han kom hem stank det av alkohol efter honom. Hans ögon var mer röda än vita och pupillerna hade annorlunda storlek. Till skillnad från förut, så visste nu jag och mamma vad det betydde. Efter några dagars tänkande hade vi bestämt oss för att flytta. Mamma hade sagt upp sitt jobb och sedan ringt till sin syster, som bodde några timmars bilresa bort. Hennes syster hade i sin tur fått tag i en lägenhet som vi skulle få hyra. Att hitta jobb skulle nog heller inte vara en svårighet. Egentligen ville vi bo kvar, och tvinga pappa att flytta, men ryktena skulle spridas och mamma tyckte det bästa vore att få en nystart. Jag kände mig dum mot Jessy efter att ha berättat för mamma om Zayn. Hon hade i sin tur ringt Katherine, Jessys mamma, och berättat allting. Jessy var min bästa vän, men så länge hon var med Zayn ansåg jag henne numera som ovän. Jag klarade inte av att hon var tillsammans med honom.

"I'm going to sleep mom!" ropade jag samtidigt som jag med tunga steg drog mig upp för trappen.

"Sleep well honey." ropade hon kärleksfullt tillbaka.

Efter att ha borstat mina tänder och bytt om la jag mig med en duns på sängen. Imorgon skulle jag lämna detta huset för sista gången. Jag skulle lämna min pojkvän, bästa vän och pappa. Några få tårar sökte sig ner för mina kinder. Jag snörvlade till och torkade hastigt bort dom med baksidan av min hand. Den senaste veckan hade jag gråtit mer än vad jag gjort hela mitt liv. Tårarna tycktes aldrig ta slut.

 

 

"You can come in now!" ropade jag när jag dragit på mig den stora mörka t-shirten och krypit ner under täcket. Zayn öppnade dörren och klev in. Ljuset från gatulamporna utanför sipprade in genom persiennerna, vilket gjorde det möjligt för mig att se flinet på hans läppar. 

"What's that smirk?" frågade jag med ett klingande skratt. Han mumlade någonting om att jag var konstig som inte lät honom se när jag bytte om, eller något i den stilen. Jag hörde inte riktigt vad han sa. När han tagit av sig sin tröja och byxorna kröp han ner under täcket tillsammans med mig. Hans arm slingrades runt min midja, och en suckning kändes i min nacke.

"You're so boring." muttrade han.

"Why?" fnissade jag.

"Ok, boring is not the right word. Weird it is." rättade han sig.

"Whyyy?" upprepade jag.

"Because you let me touch you.." svarade han med låg röst. Hans hand gled ner över mitt lår, en rysning ilade längs min ryggrad. "But you don't let me see you.." fortsatte han, med samma låga röst. Hans hand greppade tag i t-shirtens nederkant, och han drog den långsamt uppåt.

"Zayn.." suckade jag och la min hand över hans. Han släppte taget om t-shirten och flätade istället in våra fingrar i varandra.

"Okay babe. Goodnight." viskade han och pussade på min axel.

"Goodnight." 

"Get out of my house!" skrek pappa. Skrek han det åt mamma? Jag klev ut ur mitt rum. Personen jag såg stod i hallen förvånade mig minst sagt. 

"I'm just here to see how Jessy is." Zayn's röst var lugn men hög. 

"You're never talking to her again. And definitely not seeing her." sa pappa barskt. Golvet knakade under mina fötter, vilket fick Zayn's blick att vändas mot mig.

"I'm seeing her right now." sa Zayn, och avfyrade ett svagt leénde mot mig.

 

 

Sex ögon var nu riktade mot mig. Jag snörvlade till och torkade bort tårarna som funnits på mina kinder. Ingen sa något, utan alla bara kollade på mig. Pappa öppnade sin mun, som att han tänkt säga något, men inga ord kom ut. 

"P-please, you can't f-forbid me to see him." pressade jag fram. Mamma och pappa kollade på varandra, deras blickar vandrade sen vidare till Zayn, och slutligen till mig åter igen. Zayn stod och vägde fram och tillbaka från det ena benet till det andra. 

"Yes, we can." sa mamma efter en stunds pinsam tystnad. Tårarna började trycka på igen. All ilska, irritation och framförallt frustration visade sig i tårar. Det var frustrerande att jag inte kunde övertyga dom om att Zayn var en bra person. De såg bara det dåliga.

"But why?" frågade jag upprört med stark betoning på det sista ordet. 

"Jessy, we've already discussed this!" svarade mamma hårt. 

"But mo-"

"NO Jessy! Go to your room and stay there." jag hoppade till av förvåning när pappa röt argt. Jag ville stå kvar och försvara Zayn, men sättet mina föräldrar totalt ignorerade mina tankar och känslor gjorde mig svag. Mina ögon tårades mer, min blick fästes på golvet och med tunga steg gick jag tillbaka till mitt rum. När jag stängt dörren bakom mig tillät jag tårarna att falla. 

 

 

Jessys sorgsna blick när hon vände mot sitt rum på hennes pappas order var något som sent skulle lämna mitt minne. Som att hon bara gav upp. Mr Brown steg fram, närmare mig. Jag stod kvar blickstilla, stadigt på mina fötter och armarna hängandes slappt längs sidorna.

"This family, my family, welcomed you with open arms. We accepted you even though we had heard rumors about you." väste han lågt. Hans ögon kollade in i mina, ingen av oss ville vara den svaga så vi båda fortsatte stirra på varandra.

"And now, both me and my wife regret it. You're dangerous for our daugther." han pratade i samma låga, vassa ton. 

"How am I dangerous?" ifrågasatte jag. Mr Brown fnös och kollade på sin fru, som stod och nickade för att visa att hon höll med honom. Han slog ut med armarna.

"You're a drugdealer, you're a junkie, you get into fights." utbrast han högt. 

"I may be a lot of things, but I'm not a junkie." svarade jag lugnt.

"Oh, shut up Zayn!" sa Mr Brown. Han avslutade meningen med ett lätt skratt. Hans mun öppnades för att säga något mer, men Katherine, eller Mrs Brown, avbröt.

"Zayn. Be a man and leave our house. You are probably just using Jessy anyway. And God knows what you've done to her." Katherine talade lågt och lugnt. Hennes ögon var fyllda av oro och hat. Jag nickade långsamt och gick mot dörren för att lämna huset. Jag vände mig om och kollade på dem en sista gång.

"Tell Jessy I said bye." sa jag lågt. Mr Brown stod med armarna i kors och stirrade argsint på mig. Ingen av dom rörde en min, de bara stirrade på mig. Jag gick ut genom dörren och drog min jacka närmare kroppen. Efter bara några ynka sekunder hörde jag hur låset vreds om i dörren. Trodde de att jag skulle bryta mig in eller? Jag hovade upp en cigarett och drog in ett djupt bloss när jag tänt den. Genast kunde jag slappna av lite. När det började prassla runt husknuten hoppade jag till av förvåning när en smal silhuett kom fram. De rosa kläderna syntes väl i mörkret.

"Zayn." sa hon med låg stämma när hon närmade sig.

"Jessy? What are you doing?" frågade jag förvånat.

"Shhh!"

"Oh, what are you doing?" upprepade jag i en viskning. Hon kom slutligen fram till mig och omfamnade mig. Jag tog ciggen mellan läpparna och slingrade mina armar runt hennes lilla kropp. Hon släppte omfamningen och jag lade märke till väskan som hängde över hennes axel.

"I'm coming with you." viskade hon. Jag var påväg att börja ifrågasätta henne, men jag insåg att det inte var någon bra idé just här. Med ett pip låste jag upp bilen och jag slängde fimpen på backen innan vi satte oss.

Efter att ha åkt några minuter i tystnad valde jag att börja prata.

"Jessy, I think this is going to put you in deeper trouble."

"Probably." erkände hon.

"And when they find out that you're not in your room, they'll probably just come and get you." Jag kollade till på Jessy när jag sagt det. Hon såg fundersam ut.

"But they don't know where you live. Mom picked me up at the parking lot." log hon. Mina ögon gick tillbaka på vägen samtidigt som jag nickade långsamt. Det var absolut inte mig emot att hon rymde till mig, men jag tror inte jag skulle hamna högre upp på hennes föräldrars lista över personer-de-gillar. 

 

Jag parkerade bilen och vi steg ur. Vi började småspringa när några tunga regndroppar föll till backen. Det ekade i det kala trapphuset när porten bakom oss smälldes igen. Vi gick upp för den långa trappen och slutligen låste jag upp ytterdörren. Jessy pustade ut och släppte sin väska på hallgolvet.

"Does your mom still have your phone?" frågade jag samtidigt som jag hängde upp min jacka.

"Yeah." mumlade Jessy med en suck. 

"Zayn!" tjöt jag. Ett litet skratt fann sin väg ut mellan hans läppar. Jag placerade mina armar runt hans nacke och kysste honom mjukt på läpparna. Hans händer vilade på mina höfter. Jag försökte separera våra läppar, men Zayn följde efter med sitt huvud. Jag vred mig ur hans grepp skrattandes.

"I'm gonna take a shower, and then we can go to your flat." log jag.

"Okay, I'll just wait here." sa Zayn. Hans röst var överdriven och han putade med underläppen.

"I'm not going to ask you to join me in the shower." sa jag med ett försök till irriterad röst.

"I know. That sucks babe."

 

 

"Zaaayn?" ropade jag högt inifrån hans sovrum.

"Yeah?" ropade han tillbaka frågandes.

"Can you buy some candy too?" Jag hörde hur han skrattade till för sig själv.

"Yes. I'll be right back!"

"Thank you, bye!"

"Bye."

Zayn skulle åka för att handla, vilket gjorde att jag blev ensam kvar i hans lägenhet. Den varma sängen kändes som en magnet, motvilligt reste jag mig upp ur den. Klockan var bara halv sju, och att somna nu skulle betyda att jag antagligen skulle vakna mitt i natten. När jag gick förbi spegeln i rummet skrattade jag tyst för mig själv. Jag stannade till och granskade mig en stund. Efter att jag hade duschat hemma orkade jag inte anstränga mig angående kläderna, så jag hade slappt dragit på mig en rosa tröja i velour med ett par matchande byxor. Mitt klädval var också anledningen till att jag vägrat följa med till affären. Och för att inte tala om mitt hår - jag hade satt upp det samtidigt som det var blött, så när jag sedan släppt ut det såg det ut som ett skatbo. Jag gick vidare till köket där jag uttråkat öppnade kylskåpet; tomt. Efter några djupa suckningar hörde jag min mobils ringsignal lyda gällt. Med raska steg gick jag tillbaka till sovrummet, där mobilen låg på nattduksbordet.

 

"Hi mom!" svarade jag glatt.

"Hi. Where are you, Jessy?" mamma lät inte lika glad.

"Uhm.. Why?"

"Answer me Jessy." mammas kalla ton fick mig att bli osäker.

"I'm at Zayn's flat."

"Send me the address, I'm picking you up."

"Wha--? No, no you're not!" fräste jag irriterat.

"I'm not discussing this Jessy!"

"I'm eighteen this year, c'mon mom." försökte jag.

"But you're not eighteen yet. We got A LOT to talk about. Send me the address." med det sagt lade hon på. Oron spred sig inom mig, vad hade egentligen fått henne så irriterad? Varför skulle hon hämta mig? Mot min vilja gjorde jag som mamma bett mig om, jag skickade adressen.

 

Jag stod på parkeringen och väntade på att mamma skulle komma. När bilen rullade in på parkeringen var det ingen glad mamma som satt i bilen. Jag öppnade bildörren och smällde den hårt efter att jag satt mig. 

"What is it?" frågade jag. Mamma kollade inte ens på mig. Jag suckade och lutade sedan huvudet mot den kalla rutan. Jag fiskade upp mobilen ur fickan på de rosa byxorna.

 

"Get out of my house!" skrek pappa. Skrek han det åt mamma? Jag klev ut ur mitt rum. Personen jag såg stod i hallen förvånade mig minst sagt. 

"I'm just here to see how Jessy is." Zayn's röst var lugn men hög. 

"You're never talking to her again. And definitely not seeing her." sa pappa barskt. Golvet knakade under mina fötter, vilket fick Zayn's blick att vändas mot mig.

"I'm seeing her right now." sa Zayn, och avfyrade ett svagt leénde mot mig.