They don't know about us, chapter thirtyone
Previously on They don't know about us:
"You're so boring." muttrade han.
"Why?" fnissade jag.
"Ok, boring is not the right word. Weird it is." rättade han sig.
"Whyyy?" upprepade jag.
"Because you let me touch you.." svarade han med låg röst. Hans hand gled ner över mitt lår, en rysning ilade längs min ryggrad. "But you don't let me see you.." fortsatte han, med samma låga röst. Hans hand greppade tag i t-shirtens nederkant, och han drog den långsamt uppåt.
"Zayn.." suckade jag och la min hand över hans. Han släppte taget om t-shirten och flätade istället in våra fingrar i varandra.
"Okay babe. Goodnight." viskade han och pussade på min axel.
"Goodnight."
RYANS PERSPEKTIV
Jag sprang, sprang så fort jag kunde. Jag var fast besluten om att inatt skulle hans blod lämna hans kropp. Inatt skulle han dö. Vapnet var i innerfickan i den tjockt fodrade jackan jag bar, vapnet som sen skulle avfyra en kula. Den kulan skulle vara den lilla detaljen mellan liv och död. Trots att jag sprungit en lång bit, så fort jag kunde, kändes det som att jag skulle orka springa flera mil till. Mina ben kändes starka och orkade skjuta mig flera meter framåt. Hastigt svängde jag vänster, för att slippa ta den långa vägen. Grenar piskade i mitt ansikte, men jag kände inte smärtan. Min fokus var inställd på något helt annat. Mord. Zayn hade för sista gången utmanat min ilska. Han skulle dö. Jag ville se honom död. Jag ville se blodet sippra ur honom, jag ville se honom ta sitt sista andetag. Den vita villan tornade upp sig framför mig. Jag slutade springa, stod still i skogsbrynet. På övervåningen lös en lampa starkt, och röster hördes genom det öppna fönstret. Det var Hennes röst. Hon skrattade, hon lät lycklig. Det var det där skrattet som hade fått mig att älska Henne. Det skrattet som fick mig att glömma vem jag egentligen var. Jag fylldes av hat när en annan röst hördes. En lång figur gick fram till fönstret och stängde igen det. Han drog sedan ner rullgardinen. Var det nu det skulle hända? Var det nu Zayn skulle sno Henne ifrån mig? Jag morrade argt för mig själv. Till mig hade Hon sagt att hennes föräldrar, som hon bodde med, skulle resa bort. När jag frågat om jag skulle komma förbi svarade Hon "No, I'm sick.". Hon verkade inte så sjuk. Min fokus for tillbaka till uppdraget. Pistolen drog jag fram med min högra hand. Jag laddade den.
"Let's do this." röt jag för mig själv. Jag joggade fram till ytterdörren, och öppnade den ljudlöst. En svettdroppe porlade ner för min panna. Fnitter hördes från övervåningen. Jag smög upp för den knarriga trappen, de tycktes inte märka mig. När jag stod utanför Hennes sovrum, som hade dörren öppen några få centimeter, drog jag djupt efter andan. Genom glipan såg jag Henne ligga iklädd endast underkläder, med Zayn över sig. Någon sprang klumpigt upp för trappen, vilket fångade min uppmärksamhet.
"DON'T DO IT!" ropade Lucas när han var halvvägs upp för trappen. Pistolen som jag haft framför mig, riktad mot dörren, sänkte jag. Jag stirrade på Lucas med hat i blicken. Han var ung och dum. Ung och korkad. Sovrumsdörren for upp helt med en smäll, och där stod Hon, nu med en kofta runt sin lilla kropp. Zayn stod några meter bakom henne. Han stirrade storögt på pistolen i min hand. Hans kläder åkte snabbt på. Han susade förbi oss, ner för trappen.
"I'm not done with you!" gormade jag efter honom.
Hon, eller Miranda, som hon egentligen hette, kollade på mig med tårar i ögonen.
"I am so sorry Ryan. I love you". viskade hon. Älskade mig? Om hon älskade mig skulle hon inte ha sex med en pojke som var 5 år yngre än henne, och som jag dessutom hatade. Jag lyfte pistolen och siktade mot hennes panna.
"NO!" skrek Lucas. Dumma pojke. Kulan skjöts i slow motion. När den träffade hennes panna och bildade ett hål, föll hon livlöst till marken. Hennes mörka hår med de ljuvligt doftande lockarna blandades med den röda kletiga substansen. Blodet. Jag vet inte hur länge jag stod och kollade på den vacka flickan. Lucas snyftningar blev allt ljudligare, där han satt ihopkurad i trappen. Dumma, dumma pojke. Min ilska hade tagit övertaget. Det var Zayn som skulle dött, inte flickan jag älskade. När verkligheten slog mig likt en käftsmäll sprang jag ut genom huset. Jag lämnade Lucas tillsammans med Miranda's döda kropp. Jag sprang tillbaka genom den snåriga skogen, denna gången kände jag varje pisksnärt grenarna gav ifrån sig i mitt ansikte. När jag nådde min bil kastade jag mig in i den. Jag bankade mina händer hårt mot ratten och föll ut i tårar.
Med ett ryck vaknade jag. Det var inte första gången jag drömt om det, den natten. Den sista natten jag sett min flickvän. Hon hade accepterat mig trots droger, kriminalitet och allting annat. Hon var den första människan jag dödat, mördat. Jag insåg hur svettig jag var efter den verkliga mardrömmen, det hade nästan känts som att jag var där igen. Som att natten skedde igen. Sömnigt reste jag på mig och drog in en lina genom höger näsborre. Ett dovt stön av njutning lämnade mina läppar när det vita pulvret gjorde sitt.
Efter en kall dusch lade jag mig ner i min säng igen. Mina tankar for iväg till hur jag skulle bryta ner Zayn. Steg ett var att döda hans ljuvliga flickvän. Precis som han hade mördat min. Egentligen var det jag som mördat henne, men allting var hans fel. Han hade tagit henne ifrån mig. Länge hade jag planerat att mörda honom, men jag hade istället fått honom att jobba för mig, som betalning för att han legat med min flickvän. Han var enligt mig en kall människa, men lite skuld verkade han känna då han gick med på att jobba för mig. Han skulle egentligen kunnat sätta mig bakom lås och galler, då han visste att det var jag som mördat Miranda. De ända som visste var jag, Lucas och Zayn. Lucas skulle aldrig våga tjalla. Zayn däremot, han vågade nog. Men han visste bättre än så, då han själv också gjort en hel del olagliga saker. Med en sista släng på klockan, som visade 04:32 AM, somnade jag sedan.
LUCYS PERSPEKTIV
Dagen var här, dagen då jag lämnade denna stad bakom mig. Det skar i hjärtat när flyttgubbarna lastade in den sista kartongen i flyttlastbilen. De gasade sedan iväg i en rasande fart. Tur att jag och mamma valt att flytta de sköra sakerna själva, i den där farten skulle nog allt porslin varit i små bitar.
"Are you ready?" ropade mamma samtidigt som hon placerade den sista kartongen i bakluckan på den lilla bilen.
"Yes, I'm coming." ropade jag. En sista gång gick jag upp för trappen till mitt rum. Det var tomt. Allt som fanns kvar var de gröna, gräsliga gardinerna. De kunde pappa allt få behålla. Med en suck sprang jag ner för trappen och sedan ut till bilen. Genom bilrutan såg jag mamma och pappa säga hejdå. Inte ens en kram bytte de med varandra.
"I'm so excited." mumlade mamma glatt från förarsätet. Jag hade svårt att tro henne, långt inne i hennes hjärta fanns det flera miljoner liter av sorg. Med en djup suck lutade jag mig mot bilrutan. I min ögonvrå skymtade jag mamma som smetade ut rött läppstift över sina läppar medans hon kollade i backspegeln. När hon var klar med fixningen av sin utsida tryckte hon hårt på gasen. Jag hade fel, porslinet skulle kanske gå sönder nu med.
Lite annorlunda kapitel :3 Vad tycker ni om att Lucy flyttar? Tror ni någonsin Jessy och Lucy kommer bli vänner igen? :o x
Kommentarer
Postat av: Louise
såååå bra!
Postat av: ellinor
Det är så grymt bra alltså! xx
Postat av: Julia
ASBRA!xx
Postat av: wicky
meer! :D
Trackback
