"Are you hurt?" frågade han sedan allvarligt. 
"No, just a little sore." viskade jag. Jag hade förväntat mig att hela akten skulle vara smärtsam och olidlig, men det hade vart den absolut bästa känslan jag någonsin haft. Min kropp fylldes av värme när jag tänkte på våran nyligen skedda aktivitet.

"I'm sorry."

"Don't apologize. It was the best feeling ever." 

"Good, cause we'll be doin' a lot of that." flinade han mot min nacke.

---

 

 

"I think I need to go home soon." ropade jag samtidigt som jag steg ut ur badrummet, efter att ha duschat. Zayn satt i soffan framför TV:n och åt frukost.

"Why?" ropade han tillbaka.

"I need to solve some things with my parents." suckade jag. 

"Okey."

Med handduken virad runt kroppen gick jag in i sovrummet, där rotade jag runt i min stora väska tills jag hittade ett par jeans och en slapp hoodie. När jag klätt på mig bakade jag istället in håret i handduken. Jag hade inte sovit här många nätter, men mitt samvete började sjunka allt mer när jag tänkte på hur oroliga min föräldrar måste vara. Jag var fortfarande sur på dom, men vi kunde åtminstone försöka prata. Kanske till och med lösa saker. En sak som var säker var att jag skulle fortsätta träffa Zayn, vad dom än tyckte om det.

Jag samlade ihop alla mina tillhörigheter som var utspridda i Zayn's lägenhet, och packade noggrant ner dem i den stora väskan. 

"Can we go now?" frågade jag där jag stod lutad mot dörrlisten. Zayn slet sin blick ifrån TV:n och kollade upp på mig med putande underläpp.

"Okay." svarade han med tillgjord röst.

 

 

Jag ville så gärna skicka ett sms till Jessy. Jag ville berätta hur dum jag kände mig för att ha stött ifrån henne, jag ville berätta hur ledsen jag var för att jag tagit ut all min ilska över henne. 

 

"Hi... I'm sorry. Can we talk?" Nervöst tryckte jag på skicka. Hur konstigt var inte det; jag var nervös för att skriva ett sms till min bästa vän. 

"Lucy?" Lägenheten ekade högt när mamma ropade, då det fortfarande var lite tomt i alla rum. Med en suck reste jag mig upp ifrån sängen jag satt i, och gick till mammas rum. Hon satt på sin säng med en skål fylld av glass. Och hon brukade tycka att jag var lat, medans hon själv inte orkade resa sig.

"Yeah?" frågade jag när jag stod i dörröppningen. 

"You should go outside." log hon. Jag höjde på mina ögonbryn. Visst, jag kanske borde gå utanför dörren, men densamma gällde henne i sådant fall.

"Ehum.." harklade jag obekvämt. 

"Maybe you'll see someone in your age." fortsatte hon med samma leénde. Hennes mörka hår var smutsigt och uppsatt. Mörka ringar fanns under ögonen. Det hade vart tufft för mamma. Jag hade hört hennes snyftningar tills långt inpå natten. Min gissning till varför hon vill att jag ska gå ut nu, var för att hon skulle kunna gråta ut. Trots att jag det kändes tungt att lämna henne i dåligt skick, så visste jag att det behövdes. 

"Okay. I'll be back later." sa jag till slut med en nickning. 

 

De vita conversen åkte smidigt på. Jag låste ytterdörren bakom mig och sprang ner för trappen. När jag kom ut ur trapphuset slog den friska luften emot mig. Det var perfekt väder - soligt och varmt med lite svala brisar då och då. Ett par solglasögon vilade på min näsa, och det bruna håret var uppsatt i en knut. Jag sneglade på mobilen som låg i min hand, i hopp om att Jessy skulle ha svarar på mitt sms. Men jag fick inget svar. Jag var dock ganska säker på att hon skulle svara på det så småning om. Precis som hon hade gett mig tid och avstånd var jag tvungen att göra samma sak nu. Precis när jag låst mobilen plingade det till i den.

 

"I miss you"

 

Jag log åt smset, jag saknade honom också. Innerst inne hade jag en känsla av att vårat förhållande snart skulle ta slut, dock. Vi hade haft kul och jag gillade honom verkligen, men distansförhållande var inte min grej. Jag knappade in ett 'I miss you too.' och koncentrerade mig sedan på trottoarkanten som jag råkat kliva utanför ett par gånger. Området var definitivt mysigt, en park med en damm och små cafeér var utspridda här och där. Jag skulle nog komma att trivas här.

 

 

"Bye. Thanks for the ride." mumlade jag medans jag gav en snabb puss på Zayn's kind.

"Bye." svarade han med ett leénde. Jag skulle precis stänga dörren, men blev stoppad.

"Wait!" utbrast han. Med nyfiken blick studerade jag honom, i väntan på att han skulle fortsätta prata.

"I love you." sa han med låg stämma. Jag rodnade svagt.

"I love you too." svarade jag och fyrade av ett leénde innan jag stängde dörren. 

Jag tog några djupa andetag innan jag öppnade dörren som ledde in till huset. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Skrikande föräldrar? Antagligen. Jag tog ett sista djupt andetag innan handtaget trycktes ner. 

"Hello?" ropade jag tyst. Jag kunde höra hur bestick gnisslades mot tallrikar, vilket tydde på att de åt lunch. Jag klev in i köket, där båda mina föräldrar satt.

"Jessy, hi!" sa de båda samtidigt. 

"We've been so worried." fortsatte mamma. Hon reste sig upp och omfamnade mig hårt.

"I have only been away for a few days." konstaterade jag, samtidigt som jag slappt la en arm runt henne.

"We are so happy that you are home again." sa pappa ifrån stolen han satt på. 

"And we knew you would make the right choice." sa mamma med stolthet i rösten. Hennes ögon glittrade nästan, hon såg så glad ut. Vad menade de med rätt val? Jag rynkade förvirrat på näsan.

"What do you mean?" frågade jag med en fnysning.

"We knew you would choose us, and not that junkie." svarade mamma. Hennes röst lät nu överlägsen och bestämd. Jag backade några steg förvirrat.

"I haven't left him." utbrast jag frustrerat. Mamma och pappas leénde förvandlads till ihoppressade läppar. Jag kunde se hur deras käkar spändes, och mammas blick förändrades på stört. De båda förblev tysta. Vad hade de förväntat sig? Att jag skulle göra slut med honom och komma springades till deras famnar, samtidigt som tårarna strömmade ner för mina kinder då jag kommit på att min pojkvän var en 'pundare'? Skulle inte tro det. Jag korsade armarna över mitt bröst.

"I was thinking we could talk about it." sa jag, med en nu lugnare ton.

"Jessy, there is nothing to talk about." sa pappa barskt.

"Yeah, really dad? We ne-"

"No Jessy! We're not having this conversation." röt han. Jag spände blicken i honom och gick med snabba steg till mitt rum. Mina föräldrar hade alltid varit bestämda och något stränga, men att dom bara antog att Zayn var en knarkare var så fult. De brukade ha förståelse för saker och ting.