They don't know about us, chapter forty

Previously on They don't know about us:

Det var det sista jag uppfattade. Min kropp var för svag. Jag föll ihop i en hög, och sedan blev min syn suddig, för att sedan bli helt svart. Allting annat skedde i ett suddigt blurr. Ett par andra sirener hördes på håll. Nästa sak jag hörde var en kvinnlig och en manlig röst som bad mig stanna kvar. De frågade vad jag hette, hur gammal jag var och vart jag bodde. De frågade vart mina skador kom ifrån. Men jag kunde inte svara. Jag kunde inte röra mig, allting kändes svart och livlöst.

---

 

"She moved her finger!" det var mammas röst som ropade. Hon lät uppriven och sorgsen. Jag blinkade till några gånger innan jag orkade hålla ögonen öppna.

"Jessy." pustade mamma ut lättat. Hon kramade mig länge och försiktigt, och tårarna började långsamt rinna ner för hennes kinder. Jag kollade mig omkring, rummet jag befann mig i var vitt och sterilt. Slangar gick kors och tvärs över min kropp, och i mitt armveck fick jag dropp intryckt i kroppen. 

"W-what happend?" frågade jag förvirrat. Mamma snyftade till och kramade mig en gång till.

"You were... kidnapped." förklarade hon. "You go-" började hon, men brast ut i gråt. En sjuksköterska stod i dörröppningen och iakttog oss. Hon gick fram till mamma och la en tröstande hand på hennes rygg.

"You got shot in your left lung. The lung is punctured, but you will feel better soon. Also, your wrist is broken." förklarade sjuksköterskan. Det var först nu jag lade märke till gipset som klädde min högra underarm.

"I am Penny, your nurse, by the way." log hon. Penny hade svart långt hår som var uppsatt i en hög toffs. 
"How long have I been here?" frågade jag. Jag var minst sagt förvirrad.

"You've been here for two days. You got into a light coma, probably because of the chock and your lung. But except the lung and your wrist, you're just fine!" log hon med sina vita tänder. Jag nickade förstående, nu hängde jag med lite bättre. 

"Excuse me, Mrs Brown, but could you leave the room for a few minutes? I'm just going to do a routine check." Penny vände sig mot mamma, som nickade och lämnade rummet. 

Efter kollen somnade jag.

 

När jag vaknade upp nästa gång var rummet fyllt av nya människor. Pappa och Lucy satt nu i en varsin stol i det vita rummet.

"Dad! Lucy!" utbrast jag glatt. De båda två ryckte till, och sekunden efter drog pappa in mig i en lång kram.

"My darling." viskade han i mitt öra samtidigt som han strök med handen i mitt hår. Till och med pappa lät sorgsen. När pappa släppte omfamningen var det Lucy's tur. Hennes ögon var rödgråtna, men när hon mötte min blick log hon brett.

"I love you, my best friend." sa hon efter våran omfamning. 

"Mom, dad, can you leave the room for just a few minutes, please?" bad jag. De nickade förstående och gick ut ifrån rummet tillsammans. Lucy hoppade upp på sängen jag låg i, och placerade sig bredvid mig.

"Lucy..." började jag. Hon vände sitt huvud mot mig och väntade storögt på fortsättningen.

"Where is Zayn? What happend?" viskade jag lågt. Hon bröt ögonkontakten, plötsligt blev tydligen hennes fötter mer intressanta nu.

"Jessy, he... you know the cops took him, right?"

"Yes." svarade jag ärligt. Minnet kom tillbaka nu. Lucas, de två männen, Ryan, Zayn. Jag snörvlade till, nu kom jag ihåg allt. Hur Lucas lurat mig. Hur Ryan slagit mig med en knytnäve, och fått mig att slocka. Jag strök med fingrarna över mitt öga, men tog genast bort de när jag kände hur ömt området var. Jag hade försökt rymma, men Ryan hade kommit ifatt, och sedan brytit min handled. En tygkasse hade trängts på mitt huvud, och sedan hade jag blivit inkastad i en bil. Det var någonting om någon Miranda, allting handlade om hämnd. Ryan hade skjutit mig. Zayn hade mördat tre män.

"Jessy?" Lucy talade med hög röst, det var först nu jag märkte att tårarna strömmade. Jag torkade bort tårarna och nickade sedan, för att visa att jag fortfarande lyssnade.

"You really want me to tell you everything right now?" frågade Lucy osäkert. Jag nickade, jag var tvungen att få veta. Nu. 

"Okey.. Well, Zayn's trial was today. He was sentenced to five years in prison." Lucy tog en kort paus innan hon fortsatte. "But he can be released after two years, because he killed all the people for your sake, and it also were in self-defence."

Tystnaden blev total. Jag kände mig tom.

"But it was something about the drug-dealing and.. I really do-" Lucy avbröt sig själv. "Jessy, are you okey? You look pale." 

Jag satte handen för munnen när en spya försökte tränga sig ut. Lucy reste sig snabbt och hämtade en spypåse, som hängde på sidan om rummets dörr. Så fort hon räckt över den till mig förde jag den till munnen och tömde det lilla som fanns i magsäcken. Chocken efter allt som hänt tycktes komma nu i efterhand. Lucy klappade mig tröstande på ryggen hela tiden. 

 

 

5 DAGAR SENARE

 

Mamma, pappa och Lucy sjöng högt för mig. Jag var utskriven från sjukhuset, och det var min 18-års dag. Jag log och skrattade, men på insidan kände allt så tomt. Chocken från allting som hänt satt fortfarande kvar. Zayn hade ryckts ifrån mig, någonting jag inte var redo för. Jag skulle antagligen aldrig mera se honom. Om fem år skulle han bli fri. Då var han 25 år gammal. Och jag 23. Han skulle ha glömt mig, för länge sedan. Och även fast ju numera var myndig, skulle mina föräldrar antagligen aldrig låta mig se honom igen. Någon som mördat flera personer var inte direkt pojkvänsmaterial. Men på något sätt, så hade han gjort det av goda anledningar. Han hade gjort det för mig skull. Han hade kunnat strunta i mig, men det gjorde han inte. 

"Earth is calling!" utbrast pappa och klappade med händerna framför mitt ansikte. Jag ryckte till och skrattade lätt.

"The candles!" sa han och pekade på ljusen som prydde gräddtårtan. 

"Oh." ursäktade jag. Jag drog tårtan närmare mig och blåste sedan ut ljusen. Alla tre personer som satt runt bordet med mig applåderade. Herregud, de behövde inte behandla mig som en barnunge. 

 

Efter en minimal tårtbit gick jag upp på mitt rum och kastade mig på sängen. Jag hade en känsla av att jag skulle spendera mycket tid i sängen, liggandes stirrandes upp i taket. En lätt knackning hördes på dörren, och Lucy steg in. Hon hade lovat att stanna åtminstone en vecka eller två. 

"Are you ok?" frågade hon samtidigt som hon slog sig ner på sängen. Hon lyfte på mina ben och la dom sedan i sitt knä, och lutade sig mot väggen. 

"I guess." suckade jag.

"Look, Jessy, I understand how you feel. Or no, I don't, but I'm trying too. And I can tell that you're not feeling to well." sade hon ärligt. "But I'm here for you, and you will get through this."

Jag önskade att jag kunde tro på det hon sa, men något sade mig att jag inte skulle bli bra. Det värsta var inte de fysiska skadorna jag utsatts för, det var dom psykiska. En människa jag älskade högt slets ifrån mig utan förvarning. Och trots att det var bevisat att Zayn var farlig, var jag inte redo att släppa honom. Jag kunde inte bestämma mig för om han hade varit elak eller snäll när han dödat de tre männen. Det fanns olika sätt att se på saken. Jag suckade djupt och skakigt, nära tårar. Det fick inte sluta så här. Men detta var slutet.

---

Detta var alltså det allra sista kapitlet av TDKAU... Kan tänka mig att många av er blir frustrerade över slutet..? Det kommer heller inte komma någon epilog, eller ett riktigt avslut.. Vill ni veta varför?

det är inte slut än...

Dafuq... Är det inte slut än !? Kommer det komma en ny fanfic som en 2:a typ ? Det vore awesome ! AND I LOVED THIS FANDIC SOOO MUCH <3

Sjukt bra fanfic! Trots att det är det sista kaptlet så har jag en känsla av att den inte riktigt är slut än, att det blir en part 2. Vilket vi alla VERKLIGEN vill!! Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag har älskat TDKAU, men iaf tack för att du skrev den <3

Ohh, I freaking loved It! :''D Suttit o läst hela nu i flera timmar, haha. I
Jag har absolut en känsla av att den inte e slut, den kan inte vara slut!<3
I love you for writing this! Muuuwaah!

Så jävla bra! Hela ff har varit perfect! ÄLSKAR DEN.xx

Åhh, jag behöver läsa mer, snälla skriv mer! :D <33
Love it <3

Superbra!!!