"I haven't left him." utbrast jag frustrerat. Mamma och pappas leénde förvandlads till ihoppressade läppar. Jag kunde se hur deras käkar spändes, och mammas blick förändrades på stört. De båda förblev tysta. Vad hade de förväntat sig? Att jag skulle göra slut med honom och komma springades till deras famnar, samtidigt som tårarna strömmade ner för mina kinder då jag kommit på att min pojkvän var en 'pundare'? Skulle inte tro det. Jag korsade armarna över mitt bröst.

"I was thinking we could talk about it." sa jag, med en nu lugnare ton.

"Jessy, there is nothing to talk about." sa pappa barskt.

"Yeah, really dad? We ne-"

"No Jessy! We're not having this conversation." röt han. Jag spände blicken i honom och gick med snabba steg till mitt rum. Mina föräldrar hade alltid varit bestämda och något stränga, men att dom bara antog att Zayn var en knarkare var så fult. De brukade ha förståelse för saker och ting.

---

 

Min mobil låg på sängen. Mamma hade antagligen lagt in den där när jag hade försvunnit. Det första jag la märke till var ett sms, ifrån Lucy. 

 

 

Jag började le brett i min ensamhet. Äntligen skulle jag kanske återfå min bästa vän. Förhoppningsvis var det goda besked ifrån henne, och inte någonting negativt. Smått nervöst ringde jag upp henne. Det gick fram flertalet signaler, men något svar fick jag inte. Med en suck la jag på luren och kastade mobilen på sängen igen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra nu - försöka prata med mina föräldrar, eller åka hem till Zayn igen? Att komma hem var uppenbarligen ett misstag iallafall. Jag bestämde mig för att skicka iväg ett sms till Lucy iallafall, så jag plockade upp mobilen från den mjuka sängen.

 

 

Min rumsdörr knarrade till när mamma försiktigt öppnade den. Hennes ansikte såg tomt ut. Som att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga. Hon skruvade på sig lite obekvämt och harklade sig sen.

"Jessy.." mumlade hon.

"What?" frågade jag med rynkade ögonbryn. Hon harklade sig igen.
"I know it's hard for you right now." hon hade inte ens ögonkontakt med mig.

"It is? Why?" ifrågasatte jag.

"Lucy moved away, your boyfriend is-, I mean, you can't see your boyfriend." hon tog en kort paus. "And you're fighting with us, your parents."

Jag bet tag i min kind för att inte börja säga massa saker jag sedan inte skulle kunna stå för. Det var ingen idé att ens försöka ifrågasätta någonting längre. De hade redan bestämt sig att Zayn var ond, elak, och absolut inte bra nog för mig. Mamma väntade på ett svar, men jag nickade bara stumt. Hon drog in en djup suck och gick sedan ut ifrån mitt rum.

 

 

Jag rullade nervöst på tummarna. Jag satt på Ryan's kontor, han själv befann sig några rum bort. Hur visste jag det? Jag hörde honom skrika på några om hur idiotiska och korkade de var. Med en smäll for dörren upp, och Ryan stormade in. Han drog in ett djupt andetag och stängde sedan dörren försiktigt bakom sig. Han satte sig i stolen bakom hans skrivbord. Det såg på något sätt ut som en tron. Han ruffsade till sitt hår och kollade sedan på mig med ett stort leénde. 

"Sorry for the screaming. Had to learn a couple of idiots a lesson." den sista meningen uttalade han med irritation. Han var extra 'moody' idag. Hans ögonvitor var vita, och inte röda. Han var inte hög. Det må låta konstigt, men det var nästan så man hoppades på att han skulle vara hög ibland. Då brukade han vara lite lugnare.

"I have got an excellent plan now." flinade han.

"Tell me." log jag tillbaka. Han slog ihop sina händer och skrattade högt. Han måste verkligen vara glad, såhär brukade han inte bete sig utan några droger.

"In a week, more or less, you're going to hang out with our little girl, aka Jessy." hans uttal var överdrivet, och flinet gick från öra till öra. Jag nickade för att visa att jag lyssnade.

"And then you take her over here." avslutade han. Var det den briljanta planen?

"Is that all?" frågade jag.

"Yes." log han stolt.

"That simple?"

"Yes, Lucas."

 

Jag startade bilmotorn och gasade iväg hemåt. Ryan hade berättat några ytterligare detaljer, och sedan hade jag varit fri att gå. Det ända jag skulle göra var att köra henne hem till Ryan. As simple as that. Ryan var den som skulle skada henne. Eller skada Zayn, som han sa. Han insåg inte att det Jessy han skadade fysiskt. Vem vet om Zayn ens älskade henne på riktigt? Han kanske inte skulle bry sig över huvud taget om vad som skulle hände henne. 

 

 

Jag vaknade till av att mobilen ringde. Jag hade tydligen slumrat till på sängen. Yrvaket gnuggade jag mig i ögonen för att kunna tyda bokstäverna som lös upp displayen. Lucy!

"Hi!" svarade jag, med ett försök till att låta pigg och vaken.

"Hi Jessy.." mumlade Lucy. Det blev en pinsam tystnad ett par sekunder.

"Jessy, I really am sorry for raging out on you." ursäktade hon sig. Jag kunde inte låta bli att skratta till.

"It's fine. You don't have to apologize."

"Yes, I do." insisterade hon. 

"Friends?" frågade jag.

"No." svarade hon. Jag blev tyst, herregud vad väntade nu?

"Best friends." fnittrade hon. Jag andades ut och skrattade till.

"You scared me! But anyway, how's it over there?" frågade jag.

"I like it. I don't have any friends though."

 

Vi samtalade ett tag, och allting kändes som vanligt. Så gott som, iallafall. Min mage kurrade ljudligt och jag bestämde mig för att ta mig till köket. På vägen dit stötte jag på pappa, som hade näsan i en dagstidning. Han kollade upp från tidning och slängde en snabb blick på mig, innan han åter igen försvann bakom tidningen. Jag suckade högt. Var det såhär vi skulle ha det här hemma? Undrar vem som är barnet i familjen egentligen. Jag bredde två mackor och tog ett glas saft innan jag gick tillbaka till mitt rum. Jag slog mig ner i sängen, och den första mackan åt jag upp inom loppet av två minuter, men sedan fångade mobilen min uppmärksamhet.

 

 

Jag släppte mobilen på sängen och höll mig för mina kinder, som rodnade. Trots att ingen kunde se mig kändes det bäst.

"Holy fuck." mumlade jag för mig själv. "Holy.fucking.fuck." viskade jag. 

Vad svarar man på ett sånt sms? Typ tack.. Eller?

 

"I really don't know what to answer...... heheh" 

 

Det mest lama svaret någonsin. Jag var inte så insatt i hur man pratade om 'detta', eller vad vi nu ska kalla det.

 

 

Jag kunde inte låta bli att skratta högt, hoppas inte mina föräldrar hörde mig.

 

 

Jag kopierade det han skrivit och skickade iväg det. Nu kunde han inte klaga iallafall, det var han som valt vad jag skulle svara. Jag började äta på den andra mackan, som tog slut lika fort.

 

 

Undrar om jag skulle be Zayn hämta mig? Inte på grund av det vi nyss sms:at om, men på grun utav situationen hemma. Jag gjorde inte direkt någon nytta sittandes på mitt rum. Jag hade dessutom en stark känsla utav att det skulle vara såhär några dagar till. Äsch, varför inte?

 

"Helloooo." svarade han.

"Hi. Can you pick me up?"

"You're so horny Jessy." skämtade han.

"Shut up!" skrattade jag. "No, it's .. weird at home."

"Oh, I understand. I'll be there soon."

"Thank you. Bye."

"Bye babeee."