"Get out of my house!" skrek pappa. Skrek han det åt mamma? Jag klev ut ur mitt rum. Personen jag såg stod i hallen förvånade mig minst sagt. 

"I'm just here to see how Jessy is." Zayn's röst var lugn men hög. 

"You're never talking to her again. And definitely not seeing her." sa pappa barskt. Golvet knakade under mina fötter, vilket fick Zayn's blick att vändas mot mig.

"I'm seeing her right now." sa Zayn, och avfyrade ett svagt leénde mot mig.

 

 

Sex ögon var nu riktade mot mig. Jag snörvlade till och torkade bort tårarna som funnits på mina kinder. Ingen sa något, utan alla bara kollade på mig. Pappa öppnade sin mun, som att han tänkt säga något, men inga ord kom ut. 

"P-please, you can't f-forbid me to see him." pressade jag fram. Mamma och pappa kollade på varandra, deras blickar vandrade sen vidare till Zayn, och slutligen till mig åter igen. Zayn stod och vägde fram och tillbaka från det ena benet till det andra. 

"Yes, we can." sa mamma efter en stunds pinsam tystnad. Tårarna började trycka på igen. All ilska, irritation och framförallt frustration visade sig i tårar. Det var frustrerande att jag inte kunde övertyga dom om att Zayn var en bra person. De såg bara det dåliga.

"But why?" frågade jag upprört med stark betoning på det sista ordet. 

"Jessy, we've already discussed this!" svarade mamma hårt. 

"But mo-"

"NO Jessy! Go to your room and stay there." jag hoppade till av förvåning när pappa röt argt. Jag ville stå kvar och försvara Zayn, men sättet mina föräldrar totalt ignorerade mina tankar och känslor gjorde mig svag. Mina ögon tårades mer, min blick fästes på golvet och med tunga steg gick jag tillbaka till mitt rum. När jag stängt dörren bakom mig tillät jag tårarna att falla. 

 

 

Jessys sorgsna blick när hon vände mot sitt rum på hennes pappas order var något som sent skulle lämna mitt minne. Som att hon bara gav upp. Mr Brown steg fram, närmare mig. Jag stod kvar blickstilla, stadigt på mina fötter och armarna hängandes slappt längs sidorna.

"This family, my family, welcomed you with open arms. We accepted you even though we had heard rumors about you." väste han lågt. Hans ögon kollade in i mina, ingen av oss ville vara den svaga så vi båda fortsatte stirra på varandra.

"And now, both me and my wife regret it. You're dangerous for our daugther." han pratade i samma låga, vassa ton. 

"How am I dangerous?" ifrågasatte jag. Mr Brown fnös och kollade på sin fru, som stod och nickade för att visa att hon höll med honom. Han slog ut med armarna.

"You're a drugdealer, you're a junkie, you get into fights." utbrast han högt. 

"I may be a lot of things, but I'm not a junkie." svarade jag lugnt.

"Oh, shut up Zayn!" sa Mr Brown. Han avslutade meningen med ett lätt skratt. Hans mun öppnades för att säga något mer, men Katherine, eller Mrs Brown, avbröt.

"Zayn. Be a man and leave our house. You are probably just using Jessy anyway. And God knows what you've done to her." Katherine talade lågt och lugnt. Hennes ögon var fyllda av oro och hat. Jag nickade långsamt och gick mot dörren för att lämna huset. Jag vände mig om och kollade på dem en sista gång.

"Tell Jessy I said bye." sa jag lågt. Mr Brown stod med armarna i kors och stirrade argsint på mig. Ingen av dom rörde en min, de bara stirrade på mig. Jag gick ut genom dörren och drog min jacka närmare kroppen. Efter bara några ynka sekunder hörde jag hur låset vreds om i dörren. Trodde de att jag skulle bryta mig in eller? Jag hovade upp en cigarett och drog in ett djupt bloss när jag tänt den. Genast kunde jag slappna av lite. När det började prassla runt husknuten hoppade jag till av förvåning när en smal silhuett kom fram. De rosa kläderna syntes väl i mörkret.

"Zayn." sa hon med låg stämma när hon närmade sig.

"Jessy? What are you doing?" frågade jag förvånat.

"Shhh!"

"Oh, what are you doing?" upprepade jag i en viskning. Hon kom slutligen fram till mig och omfamnade mig. Jag tog ciggen mellan läpparna och slingrade mina armar runt hennes lilla kropp. Hon släppte omfamningen och jag lade märke till väskan som hängde över hennes axel.

"I'm coming with you." viskade hon. Jag var påväg att börja ifrågasätta henne, men jag insåg att det inte var någon bra idé just här. Med ett pip låste jag upp bilen och jag slängde fimpen på backen innan vi satte oss.

Efter att ha åkt några minuter i tystnad valde jag att börja prata.

"Jessy, I think this is going to put you in deeper trouble."

"Probably." erkände hon.

"And when they find out that you're not in your room, they'll probably just come and get you." Jag kollade till på Jessy när jag sagt det. Hon såg fundersam ut.

"But they don't know where you live. Mom picked me up at the parking lot." log hon. Mina ögon gick tillbaka på vägen samtidigt som jag nickade långsamt. Det var absolut inte mig emot att hon rymde till mig, men jag tror inte jag skulle hamna högre upp på hennes föräldrars lista över personer-de-gillar. 

 

Jag parkerade bilen och vi steg ur. Vi började småspringa när några tunga regndroppar föll till backen. Det ekade i det kala trapphuset när porten bakom oss smälldes igen. Vi gick upp för den långa trappen och slutligen låste jag upp ytterdörren. Jessy pustade ut och släppte sin väska på hallgolvet.

"Does your mom still have your phone?" frågade jag samtidigt som jag hängde upp min jacka.

"Yeah." mumlade Jessy med en suck.