Det var smockat med folk i kön för att komma in till Green Monkey. Det var vanligtvis mycket folk på fredagar, men just denna var det extra mycket, av någon konstig anledning. Vi alla tre suckade, men ställde oss i den enorma kön. Kön förflyttade sig sakta men säkert framåt. När vi stod vid insläppet stängde de iför och en stor man ställde sig bakom blockeringen.

"The club is full, we can't let you pass through. I'm sorry girls." hans röst var hård och lät inte det minsta ledsen. Klagomål och suckningar hördes bakom oss, och likaså ifrån oss. Vi gick ur kön med besvikna miner.

"Are you serious?" började en kille från kön jiddra mot vakten. Vakten fnös högt åt honom bad honom vänligt men bestämt att backa, vilket killen gjorde. Han hade inte en chans mot den stora välbyggda mannen.

"Well this sucks.." muttrade Samantha samtidigt som hon stod och skiftade mellan att lägga sin kroppstyngd på vardera ben. Ett dovt pling hördes ifrån min kuvertväska. Jag fumlade lite med den annorlunda öppningen innan jag lyckades få upp den.

 

From Harry:
Are you inside? I am! x

 

To Harry:
No.. Guard said it was full inside :(

 

"Who was it?" frågade Lucy.
"It was Harry. He asked if we were inside." suckade jag. Vi alla tre hade vart så taggade, nu kändes det tvärtom däremot. Visst fanns det andra uteställen, men Green Monkey var allas favorit. Samantha’s blick riktades mot något bakom mig.
”Uhm, Jessy.” hon nickade mot mig för att signalera att jag skulle vända mig om. Jag vände mig om, och fick syn på den långa killen som kom gåendes mot oss.
”Hi!” sa han och log brett.
”Hii.” svarade jag med ett svagt leénde. Han drog in mig i en snabb kram, vilket fick mig att inse hur kort jag var jämfört med honom, mitt huvud var i hans axelhöjd. Han skakade hand med Samantha och Lucy, och presenterade sig artigt.
”We already know your name.” sa Samantha med ett flin.
“You do? How?” skrattade Harry. Samantha gav mig en retfull blick, och flinade sedan ännu bredare.
”Jessy has been talking  A LOT about you.” sa hon sedan. Jag öppnade min mun av ren förvåning, det hade jag inte gjort! Om något så var det hon och Lucy som hade tvingat ur mig massa info om honom. Jag skruvade på mig lite obekvämt, medans Lucy och Samantha bara fnittrade.
”Anyway, let’s go inside.” sa Harry och gestikulerade med handen.
”Uhm, we can’t go inside.” påminde jag honom.
”Yes, you can. Come.” hans röst var övertygande.
Vi följde honom till insläppet, han high-fivade med vakten och viskade ett par ord i hans öra. Vakten nickade och log sedan mot oss alla.
”Have a good night.” sa han och öppnade upp dörren för oss. Jag, Samantha och Lucy utbytte märkliga blickar med varandra samtidigt som vi tog oss in till klubben.

Vi följde efter Harry genom folkmassan, tills vi kom till den ena sidan, där små bås med bord och soffor var utplacerade. En kille med brunt hår och de valpigaste ögonen jag någonsin skådat satt med en drink i sin hand.
”This is Jessy, Lucy and Samantha.” sa Harry och pekade på oss.
”Liam.” sa killen och granskade oss alla tre som hastigast. Harry satte sig ner bredvid Liam, och vi tog soffan mitt emot.
”We’re just going to get some drinks.” sa Lucy i mitt öra för att försöka överrösta den höga musiken. Jag nickade som svar och följde sedan henne och Samantha med blicken. Jag kunde svära på att de bara ville lämna mig ensam med Harry. Fast å andra sidan, jag tog gärna emot en drink. Harry och Liam pratade med höga röster om någonting jag inte orkade lyssna på. Jag satt mest och kollade ner i mitt knä, då jag inte hade en aning om vad jag kunde prata om.
"Where did your friends go?" Harry lutade sig över bordet för att komma närmare.
"They left me!" förklarade jag med ett skratt. Harry reste sig, och gick runt bordet och slog sig ner bredvid mig. Lukten av hans parfym spred sig, luktade gott gjorde han verkligen.
"Did they? Seriously?" frågade han när han satt sig till rätta. Jag skakade på huvudet och skrattade till lätt.
"They should be back soon."
"Oh, okey."
Precis som jag förutspått några sekunder tidigare, så kom Lucy och Samantha. De kollade lite förvirrat på hur vi satt, men slog sig sen ned bredvid Liam. Samantha räckte över en drink åt mig, som jag tacksamt tog emot. Jag tog några klunkar av den rosa drycken - smaken var söt och fruktig. Jag grimaserade lite åt eftersmaken av vodka. Harry skrattade lite åt min grimas, jag log ett stelt leénde tillbaka.
"If you drink that in 10 seconds I'll buy you a new one." hans leénde var brett och utmanande. Han gjorde det antagligen bara för att få mig full, men one does not simply utmanar Jessy Brown. Klart jag kunde svepa drinken på tio sekunder, jag är ju trots allt Jessy Brown.
"Deal." svarade jag med kall ton. Harry log snett och nickade mot drinken. Jag höjde glaset och svepte sedan ner den söta drycken. Lucy och Samantha applåderade.
"No biggie." sa jag med en axelryckning och ställde ner det tomma glaset på bordet. Harry fnös till och reste sig sedan.
"C'mon." han greppade tag i min handled och drog mig mot baren. Det var först när jag kom upp på benen som jag insåg hur mycket den där drinken jag svepte hade påverkat mig. Jag snubblade till lite, men Harry såg det inte då han gick framför mig. Vi trängde oss fram över dansgolvet, där halvnakna tjejer stod och dansade vilt. Vem var jag att döma dom; jag hade ungefär lika lite kläder på mig själv. 

Harry räckte över Redbull vodkan han just köpt åt mig, och tog sedan en klunk ur sin egen. Vi gick tillbaka till det lilla båset, där Samantha så gott som satt på Liam. Stackars Liam, Samantha kunde vara lite... klängig, när hon druckit. 
"I'll be right back.. I'm just gonna, ehum, take some air." ursäktade sig Liam och reste sig hastigt. Jag och Lucy gav varandra en menande blick och började genast skratta. Samantha suckade och lät hennes arga blick vandra mellan mig och Lucy. Harry gav oss en undrande blick, han förstod nog inte alls vad som pågick. Jag tog ytterligare några klunkar av drickan som fanns i glaset jag hade i handen. Jag insåg att det bara var några få klunkar kvar, så jag svepte ner det också. Liam kom tillbaka, och jag såg hur Lucy viskade någonting i Samantha's öra. Det var antagligen något om att hon skulle lugna ner sig några kilon. Eller, jag hoppades det. Annars skulle hon nog skrämma iväg den stackars killen.
"Jessy, would you like to dance?" frågade sedan Harry från ingenstans. Alkoholen fick mig att fnittra till lite nervöst som svar, men ärligt talat blev jag lite förvånad. Det kom så plötsligt. Eller så var det bara min hjärna som inte hängde med i svängarna. Jag kollade på Lucy som mimade ett 'yes'.
"Uhm, of course." log jag sedan mot Harry. 
Först kändes det mest stelt och pinsamt, men när jag faktiskt insåg att jag hade alkohol i kroppen, musiken dunkade högt och en snygg kille som faktiskt bad mig dansa med honom, släppte jag loss. Min rygg var vänd mot Harrys framsida, och våra kroppar var pressade nära varandra. Det märkes att han gillade det dock, då hans händer greppade tag vid min midja och pressade mig ännu närmre honom. 
"You're so hot right now." den låga och raspiga rösten sände rysningar ner längs min ryggrad.
"You're not so bad yourself." kontrade jag. Harry skrockade lågt.

"Oh my god.." mumlade jag lågt när huvudvärken smällde till med full kraft. Solen lös starkt in genom mitt fönster, då inte ens persiennerna var ifördragna.
"Good morning to you too." sa en morgonhes röst. Att jag hade sällskap av någon kom som en ren chock, jag tjöt till av förvåning och vände mig hastigt om. Harry kollade på mig med höjda ögonbryn.
"I didn't know you were here." pustade jag ut.
"Yeah, you were pretty wasted last night.." han skrattade lågt. Jag noterade hans nakna överkropp som skymtades under täcket.
"Did we.. uhm..-" började jag generat, men blev avbruten.
"Had sex? No." svarade Harry. Jag pustade ut åter igen. Frågan är vad han då gjorde i min säng, men som om han läst mina tankar svarade han.
"You asked me to walk you home, so I did. And I was about to leave as fast as I saw that you were safe in your bed, but you asked me to stay." förklarade han.
"Oh, uhm, thank you." log jag, något stelt. 
Jag reste mig upp och gick sedan till badrummet för att fräscha upp mig. Jag tvättade bort gårdagens smink, borstade håret och slutligen tänderna. När jag kom in i mitt sovrum var inte Harry längre kvar i rummet. Jag kröp ur klänningen, som jag somnat i, och bytte ut den mot ett par slappa mjukisbyxor och en svart hoodie. 

När jag gick till köket för att fixa något att äta, fann jag Harry i soffan framför TV:n. Någon tog för sig ordentligt. Jag skakade bort den tanken och gick i tystnad förbi honom och vidare in i köket. Jag fyllde en tallrik med yoghurt, men struntade i att fixa något ätbart åt honom. Han fick allt fråga om han ville ha något. Jag gick mot soffan för att göra honom sällskap, men jag stod fastfrusen bakom soffan när jag såg vad som visades på TV:n.

"The 22 year old man, Zayn Malik will today be released after two years in prison. The crime he committed got much attention from media around it, since people had so many different thoughts and opinions about it. But as I said; today the 22 year old will get released! Now, over to the weather with Kayla."

Tallriken jag höll i min hand föll till golvet. Harry vände sig om av chocken och kollade på mig ett par sekunder. Min armar hängde slappt längs sidorna, och min blick var fastfrusen.
"What happend? You want me to help you?" frågade han vänligt. Jag svalde hårt klumpen som bildats i min hals.
"No. Please just get out of here, I need to be alone." klämde jag fram mellan sammanpressade läppar. Harry gav mig en förvirrad blick, men reste sig upp ifrån soffan.
"Bye." ropade han ifrån hallen, och sedan smälldes ytterdörren igen. Jag föll ner på mina knän, och kunde inte hejda tårarna. Så det var nu det var dags för alla känslor att bli upprivna, ännu en gång.

---

Kapitel 4 my dear readers ^_^ Hann tyvärr inte skriva fler kapitel än såhär, men nästa kommer troligtvis upp på söndag eller måndag. :3 
KOMMENTERA.

 

"Thank you." tackade jag artigt när den lilla gubben i glassluckan räckte över min glass. Jag skulle precis gå ut ur den lilla kiosken, för att gå till Samantha och Lucy, men råkade fälla krokben på någon. Till min lycka ramlade inte personen, utan snubblade bara till. 

"Oh my god I am so sorry!" utbrast jag högt. Herre min skapare, varför råkade alltid jag ut för sånt här? Jag höll min blick låg för att undvika ögonkontakt.

"It's ok." svarade killen. Jag kände igen den där djupa, raspiga rösten. Jag lyfte min blick från golvet och kände igen de bruna lockarna och de gröna ögonen.

"Hey, it's you! Jessy, right?" frågade han. Jag skrattade till och nickade.

"I'm sorry but I've forgot your name." sa jag och skakade på huvudet.

"Harry. My name is Harry Styles." sa han med en tillgjord röst. Jag nickade långsamt för att visa att jag fått tillbaka mitt minne. Han drog en hand genom de bruna lockarna, och blicken han gav mig såg lite tankfylld ut.

"Uhm, we gotta stop bumping in to eachother like this." skrattade han. Jag skrattade till och nickade instämmande. "So, uhm, maybe I could get your number?" fortsatte han. Wow, det var oväntat. Min läppar formades till ett O.

"O-okey, yeah, why not!" log jag sedan. Han räckte fram sin mobil och jag knappade in mitt nummer. 

"Thank you, gorgeous. I'll call you some day." sa Harry, hans leénde gick från öra till öra. Han visste hur man charmade tjejer helt klart. 

"Great, bye." sa jag snabbt och försvann mot mina vänner, som satt ner vid ett bord.

 

"Who was that?" frågade Samantha med höjda ögonbryn. Jag himlade med ögonen och satte mig ner på en utav stolarna. De båda två kollade på mig med stora ögon. Jag låtsades inte se dom, och började istället äta på min något smälta glass.

"Jeeesssyyyy!" sa Lucy med bedjande röst. Jag suckade, men kunde inte låta bli att skratta till.

"It was Harry."

"Harry who?" sa de i mun på varandra.

"Harry Styles." rättade jag.

"Harry Styles is looking pretty fucking fuckable." sa Samantha med en mörk röst.

"Sam!" utbrast jag chockat och slog henne lätt på armen.

Det där var så typiskt Samantha, hon var en sån som inte hade några hämningar. Varken när det gällde att säga något eller att göra något. Men det var skönt att ha så.. speciella vänner. Samantha var den galna, glädjespridande som alltid sken som solen. Spelade ingen roll hur dåligt humör man var på, hon fick alltid en att känna sig glad. Och Lucy var.. ja, Lucy. Omtänksam, god ända in i själen och hade ett jädra humör när det väl gällde. 

 

Under dagen gick vi runt och kollade i affärer, utan att handla något dock, sedan åt vi på restaurang och sedan blev det hemfärd. Vi bestämde oss för att gå ut på kvällen, då det var flera veckor sedan sist. 

"Come to my flat around eight!" ropade Samantha innan hon och Lucy klev in i hennes lägenhet.

"I will!" ropade jag tillbaka, innan jag stängde ytterdörren efter mig. Lucy bodde i princip hos mig och Samantha. Hon skiftade mellan lägenheterna lite då och då, trots att hon hade en egen lägenhet, som hennes pappa pröjsade för, så spenderade hon nästan ingen tid i den. 

Lucy fick aldrig riktigt någon bra kontakt med sin pappa igen. Han åkte frivilligt in på rehab, och fick sedan väldigt konstigt nog, ett välbetalt kontorsjobb. Hur det var möjligt efter hans drogperiod var för oss ett mysterium, men det var antagligen via kontakter. Han kände skuld för allting som hänt, så han försökte gottgöra det genom att skämma bort henne. Lucy's mamma valde att inte gå tillbaka till honom, trots att han bad om det. Hon hade det ganska dåligt med pengarna, men vägrade skämmas bort av honom. Starkt gjort av henne, enligt mig. Men hon klarade sig bra. 

 

Efter en snabb dusch virade jag in mig i en stor handduk, och gick sedan till mitt rum. Jag öppnade min garderob och suckade djupt. Det svåraste när man skulle gå ut; välja kläder. Jag slöt mina ögon och drog med fingrarna över alla galgar fyllda med kläder, och stannade sedan med handen på en slumpad galge. Jag drog ut den och öppnade sedan mina ögon. En svart klänning som var öppen i sidorna och hade lackade detaljer. Den fick duga. Jag la ner klänningen på sängen och gick sedan till min mobil. Klockan var halv åtta. Ett nytt sms låg även och väntade i inkorgen.

 

 

Jag sparade numret, men väntade med att svara en stund. Jag ville ju inte verka desperat. Jag lät handduken falla till golvet, och drog på mig ett vitt set med underkläder och utanpå det ett par mjukisbyxor och en stor hoodie. Klänningen tog jag i handen, och sedan gick jag mot ytterdörren för att gå till Samantha. Jag låste noggrant dörren efter mig och började sedan rycka i Samantha's dörr, som tydligen var låst. Jag bankade på några gånger, och till slut öppnade Lucy. 

"You're early!" log hon.

"And you're naked!" konstaterade jag där hon stod i bara underkläder. Hon skrattade till, likaså jag, och sedan gick vi in i lägenheten. Samantha hade en kort svart klänning, och på hennes säng låg en tight mörkblå klänning, som jag anade att Lucy skulle bära. 

"Hooola!" tjöt Samantha när hon såg mig.

"Hellooo." fnittrade jag. 

Samantha stod och sminkade sig framför sin spegel, så jag gick vidare in i badrummet där plattången och hårfönen befann sig. Det var skönt att känna sig så hemma hos någon. Samantha skulle nog nästan bli irriterad om jag frågade om jag fick långa något; för oss var det en självklarhet att nästan sno saker av varandra.

Jag fönade mitt hår tills det var helt torrt, och plattade sedan hela håret, vilket tog sin tid. I de främsta hårtestarna gjorde jag några svaga lockar med hjälp av plattången. När jag var klar med det gick jag tillbaka till Sam's sovrum där jag lämnat min klänning. Ogenerat tog jag av mig mina kläder och ersatte dem med det svarta tyget. Jag granskade mig i spegeln, och det såg bra ut. Över förväntan. Sam var klar med sminket, så jag snodde necessären det låg i och gick in i badrummet för att sminka mig. Ögonen sotade jag med svart ögonskugga, jag markerade ögonbrynen, och sedan avslutade jag med en svag röd färg på läpparna. 

Jag tog en snabb titt på min mobilklocka, tjugo över åtta. Jag gick ut till TV-rummet, där Samantha och Lucy precis skulle ta en varsin shot.

"Can I borrow some heels?" frågade jag. Jag orkade inte gå till min egen lägenhet för att rota runt bland alla tusentals skor.

"Yeah, sure. But first, have a shot!" sa Samantha och vinkade mig till sig. Jag slog mig ner bredvid Lucy i soffan och blev sedan tilldelad en röd shot.

"1...2...3" räknade Lucy, och sedan shottade vi tillsammans. Samantha började fylla på shotglasen en gång till. Under tiden tog jag fram mobilen.

 

 

Lucy räknade en gång till, och vi shottade åter igen tillsammans. Min mobil började ringa högt.

"Who is it?" frågade Lucy nyfiket. Jag kollade ner på mobilen som låg i mitt knä. Det var.. Harry?

"Uhm, it's Harry." sa jag osäkert.

"Answer!" bad Samantha. Jag reste mig upp för att komma ifrån mina två vänner. Jag hade en stark känsla av att de annars skulle börja skrika i bakgrunden.

"Hello?" svarade jag osäkert.

"Hii!" svarade den mörka rösten i andra änden.

"What do you want?" frågade jag, och av misstag lät jag lite irriterad. "Sorry, I didn't mean to snap at you. What do you want?" ursäktade jag, och upprepade meningen med en trevligare ton.

"Just wanted to know what you're up to." svarade han slappt.

"Oh, uhm, I'm going out with my friends." 

"Really? Me too! Where are you guys going?" han lät överraskad.

"Green Monkey I think." svarade jag. Jag log åt namnet, varför klubben hette Green Monkey var ett stort frågetecken. Det lät som någon slags hoppborg eller liknande.

"Are you serios? Me too." skrattade Harry.

"Well, then I'll see you there?" 

"Absolutely! Bye Jessy."

"Bye Harry!"

Jag hörde hur Lucy och Samantha nämnde Harry's namn när jag gick tillbaka, men när de såg mig blev de alldeles tysta. 

"What were you saying?" skrattade jag.

"Just that Harry is a freaking sexbomb that wanted your number." svarade Samantha med en axelryckning. Lucy och jag skrattade åt henne, trots att hon var helt seriös. 

"He's going to Green Monkey tonight." sa jag samtidigt som jag slog mig ner i soffan, för ännu en shot.

"He is? So are we!" sa Lucy glatt.

"Yeah, I know." skrattade jag. 

 

Efter två shottar till kände vi alla att det var dags att börja dra sig mot Green Monkey. Shottarna som vi svept hade redan fått oss fnittriga och glada, det märktes att ingen av oss hade druckit alkohol på några veckor. Jag var glad över att jag åtminstone hade ätit på dagen, annars skulle jag nog blivit helt borta av några få drinkar till. Jag valde ett par blåa klackskor. När Lucy tog ett par svarta skrattade vi en stund; hon hade blå klänning med svarta skor, och jag tvärt om. Vi såg så matchande ut. Samantha tog ett par röda, vilket matchade hennes läppstift. Mer än nöjda med våra utseénden började vi gå mot Green Monkey.

Med miljontals tankar snurrandes i mitt huvud, fick jag stora problem att somna. 

 

Jag vaknade upp av några väldigt ihärdiga knackningar på min ytterdörr. Bankandet tog aldrig slut, så motvilligt reste jag mig upp ifrån det varma täcket.

"I'm coming!" ropade jag smått irriterat när knackningarna blev högre. Jag satte på mig mina tofflor och gick sedan för att öppna dörren. Genom titthålet såg jag att det var Lucy och Samantha. Bra, då kunde jag öppna i pyjamaskläderna. 

"Hi." sa jag slappt när jag öppnade dörren. De sa hej i munnen på varandra och sedan stromade de in. Dom började babbla på om något, men jag kunde inte höra ett ord utav vad de sa då de fortfarande pratade i munnen på varandra.

"Okej, pleeease calm down. Can I brush my teeth, and then we can talk?" bad jag.

"Okey, hurry up!" tjöt Samantha. Jag gick ifrån dom med en suck och släpade mig in i badrummet där jag började borsta tänderna. 

Lucy och jag var fortfarande bästa vänner, något jag skulle vara evigt tacksam för. Hon hade varit till väldigt stor hjälp under de senaste två åren. Samantha bodde i lägenheten mitt emot min, hon flyttade in dit för ungefär ett halvår sen. Hon var lite annorlunda ibland, men även väldigt rolig och glädjespridande. Hon var en sån person som många skulle behöva ha i sitt liv. När tänderna var färdigborstade sköljde jag noggrant tandborsten och ställde den på sin plats.

 

Lucy och Samantha satt och babblade i soffan högljutt. Jag stod bakom dem en stund och försökte urskilja något av orden de sa, men de var omöjligt. Dom var ganska lika varandra, fakiskt. Båda två hade brunt hår, grönbruna ögon, båda älskade att prata; och det fort.

"Hey!" utbrast jag bakom dem. De slutade prata och kollade med lite förvånade blickar på mig. Jag gick runt soffan och slog mig ner i en av de två fåtöljerna som stod där.

"What did you wanna talk about?" frågade jag nyfiket. De utbytte en blick med varandra, som jag inte kunde läsa av. 

"Should we really tell her?" frågade Samantha tyst.

"I hope you will! Because I sure as hell didn't go up..." jag kollade hastigt på min mobilklocka. "ten in the morning for nothing!" fortsatte jag. Ett litet skratt lämnade min mun, Lucy och Samantha drog lite stelt på smilbanden.

"Okay, we're telling you this because we think you rather hear it from us, than the TV." förklarade Lucy.

"Go on, I wanna know what it is!" uppmuntrade jag dem. De hade definitivt fångat mitt intresse nu.

"Here we go.." började Samantha osäkert. "You know.. Oh shit, you tell her Lucy!" fortsatte hon. Osäkerheten i hennes röst kunde höras på långa vägar. Lucy drog sina handflator mot jeansen innan hon kollade på mig med en väldigt allvarlig blick. 

"I'm just gonna tell you straight out now. Zayn is getting out of prison." hennes blick dök undan från min när hon sa den sista halvan av meningen. En tystnad lade sig över rummet.

 

"H-he is?" frågade jag osäkert efter en stund, som att jag inte hört vad hon hade sagt. Både Lucy och Samantha nickade. Det var alltså precis som jag trott, det var Zayn de två personerna på McDonalds hade pratat om. 

"Can someone please go get some water?" frågade jag när yrseln kom. Lucy reste sig och gick snabbt mot köket. Det här tog upp så många känslor, minnen och smärta. Jag och Zayn hade aldrig fått ett avslut; vi hade bara blivit tvungna att skiljas åt. För mig betydde det mycket, att han hade satt mitt liv framför sitt eget. Han hade valt att röja allt - och alla - som stod i hans väg för mig. Det hade krävts en hel del möten för mig hos en terapeut för att förstå vad jag hade varit med om, och för att sedan försöka gå vidare. Nu var det som att allting revs upp igen. 

 

Lucy kom tillbaka med ett stort vattenglas. Tacksamt tog jag emot det och drack stora klunkar ur det. 

"How do you feel about... all this?" frågade Lucy tyst. Jag kollade upp på henne och ryckte lätt på axlarna.

"I feel.. numb?" mitt svar lät mer som en fråga. Men ärligt talat visste jag inte hur jag kände. Hur skulle jag bete mig om jag stötte på honom? Som en vän? Han kanske till och med hade glömt mig. Två år i fängelse känns nog som tio år i fängelset. Jag tror knappast att han skulle tycka att tiden hade gått fort.

"Jessy?" sa Samantha högt. Det var då jag insåg att jag hade försjunkit i mina egna tankar en stund. Jag kollade upp på henne och väntade på en fortsättning.

"We're gonna leave you alone for a while. We'll be in my flat if you need us." sa hon med ett svagt leénde. Jag avfyrade ett snabbt leénde, dom kände mig väl. Lite ensamtid med mina tankar kändes behövligt. De kramade mig hejdå och gick sedan tysta ut ifrån min lägenhet.

Jag gick in i mitt sovrum och ställde mig framför spegeln. Jag greppade tag i tyget på min pyjamas t-shirt och drog upp den, så att vänstra sidan av min överkropp blottades. Med min högra hand drog jag över den lilla delen hud som avvek utseéndemässigt från den andra. Ärret var alldeles vitt, och kändes så blankt på något sätt. Det kittlades när jag drog med fingrarna över det. Huden kändes så tunn men ändå så tjock. Nedanför ärret hade jag tatuerat in en liten text.

 

 

Texten kanske tycktes vara udda för andra människor, men för mig hade den stor betydelse. Dels så betydde den det uppenbara; Sista kulan från en död man. För det var precis vad ärret var. Men för mig så betydde texten även att jag var den sista kulan. Ett skott från en pistol är starkt och lämnar ett avtryck. Texten motiverade mig till att hålla mig stark, fortsätta leva och göra någonting bra. Lämna ett avtryck. När Ryan skjutit mig hade han även fått mig att vilja fortstätta kämpa. Även om jag inte hade insett det förrän flera månader efteråt, så var det så det var. Jag drog t-shirten över mitt huvud och bytte ut den mot en bh och en svart långärmad t-shirt. Pyjamasbyxorna ersatte jag med ett par ljusa jeansshorts. Vädret såg fint ut, så jag hoppades att jag inte skulle frysa ihjäl. Men oftast var det väldigt varmt och skönt på dagarna, för att sedan på nätterna bli iskallt. Jag tog min mobil som jag hade slängt på sängen och började knappa in ett sms.

 

 

Medans jag väntade på svar släppte jag ut håret och borstade igenom det noggrant, någonting som var lättare sagt än gjort. Jag flätade det sedan lite snabbt och la fram flätan över ena axeln. 

 

 

 

 

 

"You think this is a game?" frågade Ryan. 

"Yes, I mean, isn't it?" svarade Zayn kaxigt. Ryan klev fram några steg, och skymde inte dörröppningen lika mycket nu. Jag kunde se Zayn's ansikte. 

"No." sa Ryan lågt. Han tog en paus, och ryckte med axlarna. "This, is my revenge." 

Ryan's pistol riktades mot mig, och efter en hög smäll kände jag en outhärdlig smärta vid revbenen.

---

 

 

Jag kunde inte hjälpa det, jag hamnade i automatik på rygg skrikandes i smärta. Med min högra hand satte jag handen över revbenen på den vänstra sidan. Jag kände något klibbigt mot mina fingrar, och insåg att det forsade blod. Min andning kändes tung och ansträngd. Samtidigt som jag försökte stoppa blödningen, var det svårt då min högra handled var öm efter Ryan's hårda tag. Jag försökte tänka på att andas rytmiskt, men utan att kunna hindra det så andades jag konstigt. Var det nu jag skulle dö? Så många tankar hann vandra genom mitt huvud på millisekunder. Zayn hade dödat två män utan att ens tveka, hade han dödat denna Miranda också? Mina tankar var höga. Jag vred och vände på mig, men smärtan kändes inte bättre någon gång. Min syn blev suddig och ibland dubbel, men jag försökte hålla mig vid medvetande. Min instinkt bad mig att hålla mig vaken.

 

 

"Look at poor little Jessy..." flinade jag mot Zayn. Hans ögon var mörka, fyllda av hat. Han bröt inte ögonkontakten med mig.

"She's in deep pain." fortsatte jag, men han behöll ögonkontakten och sa inte ett ord. Han förstod att jag bara ville få honom ur fokus, för att sedan göra ett drag. Han var smart, men det visste jag redan. Det gällde att vara listig. Jag backade några steg, in mot skjulet.

"I pray to God that she won't die.." sa jag tyst, med samma flin. Zayn bet ihop hårt, det hade visst en liten effekt på honom. Jag backade ytterligare ett steg in mot skjulet, då höjde Zayn sin pistol. Jag skrattade till tomt en gång. 

"Shoot me, Zayn." Hans hand började darra, antagligen för att han spände sig så mycket för att hålla sig i skinnet. 

"Fuck you Ryan." fräste han.

"Pull the trigger, pussy." utmanade jag honom. Och det var precis vad han gjorde. Jag blinkade till, men ingenting hände. Inget skott, ingen kula, ingen smärta. Pistolen var oladdad nu. Detta förändrade situationen, rejält. Det gav mig ett stort övertag. Jag skrattade till åt Zayn's pinsamma misslyckande, vände mig sedan om och gick fram till den lilla kroppen som låg inne i skjulet och blödde. Hennes ansikte var blekt och hennes händer darrade. Jag tror inte ens hon märkt att jag var där, förrän jag satte mig på huk bredvid henne. Jag strök henne försiktigt över kinden, vilket fick henne att hoppa till. 

"Leave her alone!" röt Zayn argt, och tog några steg in i skjulet. Jag höjde pistolen och riktade den mot Jessy.

"One more step Zayn, and she'll be gone forever." varnade jag. Zayn stannade genast och backade ett steg, och drog sedan en hand genom sitt hår. Han bet i sin läpp, det syntes tydligt att han kände sig upprörd och stressad över situationen. 

 

 

Vad fan skulle jag göra? Ett oladdat vapen mot ett laddat. Tjejen jag älskade låg på marken och skrek och grät, med blod rinnande från sin kropp. Här stod jag, och såg på när hon kanske skulle dö. 

"Let me take you out of here." sa Ryan, och placerade sedan sin ena arm under hennes ben och den andra bakom ryggen på henne, sedan lyfte han upp henne. Jessy började sparka med benen och försöka ta sig loss, men hennes kropp var för svag

"Bye Zayn." hånflinade han när han gick förbi mig, mot sin bil. Det här fick inte hända. Han fick inte ta henne ifrån mig. Utan att riktigt tänka igenom det jag gjorde började jag springa efter honom. Han hade redan nått bilen, men vände sig om när han hörde mig bakom. 

"Let her FUCKING go!" skrek jag. Min oladdade pistol slog jag hårt i hans huvud, vilket fick honom att släppa Jessy för att ta händerna mot sitt huvud. Jessy landade på ett gammalt däck som låg och skräpade på marken, det kunde knappast vara smärtfritt. 

Innan Ryan hann göra ett drag flög jag på honom och lyckades få tag i pistolen. Vi stod och ryckte i den, Ryan försökte så gott han kunde att inte lämna över den till mig. Klumpigt gjort av honom, råkade han avfyra en kula. Det small till, och sedan släppte Ryan pistolen och hoppade runt på ett ben. Han hade träffat sin fot. Jag kunde inte låta bli att skratta hånfullt. Jag backade snabbt undan från hans räckvidd och siktade med pistolen mot Ryan's huvud. Avskummet förtjänade inte att leva. Han hade utsatt så många människor för smärta och misär. Han hade dragit in, jag vet inte hur många, i drogträsket. Han hade dödat folk, och sedan låtit hans marionettdockor få skulden. Så länge hade jag varit i hans järngrepp, men det var dags för mig och alla andra att bli fria från honom.

"Any last words?" frågade jag kallt.

"Yeah." började han. Han stod nu lutad mot sin bil, för att avlasta sin skadade fot. "I hope you die." fortsatte han.

"Oh, I will. Just not today." skrockade jag kallt tillbaka. 

"Z-zayn. Don't d-do it." bad Jessy snyftandes. 

"He deserve to die." fräste jag tillbaka, utan att ens kolla på henne. Jag fick inte bli svag nu.

 

 

Ett skott avfyrades. Jag vet inte hur många skott jag hört avfyras idag. Eller hur många kroppar jag sett ligga livlösa på marken, men nu låg även Ryan's kropp på marken. Var Zayn såhär farlig? Hade jag varit så blind? Var detta killen jag älskade? Jag älskade en mördare. En kallhjärtad mördare. Han raderade folks liv. Mina snyftningar blev djupare. Jag drog in djupt efter luft, men det tog stopp. Skottskadan värkte mer nu än någonsin. Och handleden. Och skuldran, efter fallet på däcket, som jag dessutom fortfarande låg på.

"Come, babe." sa Zayn tyst. Pistolen placerade han mellan sina tänder, och sedan lyfte hans starka armar upp mig.

"Let go of me, Zayn." bad jag med tårarna rinnandes. Han ignorerade mig och började gå ifrån brottsplatsen. 

"My car's a minute away from here." sa han och började gå i raskare takt.

När vi nådde bilen ställde han ner mig på marken, men stötte upp mig med sin arm. Han låste upp sin bil, och skulle precis gå fram för att öppna dörren för mig, men avbröts av ett par sirener. Tre polisbilar kom i en ilande fart med blåljusen och sirenerna påslagna. De ställde sig runt oss, omringade oss.

"Drop the gun and put your hands where I can see them." ropade en av de ut i en megafon.

"Jessy, I love you, so much. I love you more than I love life." Zayn's röst lät desperat, och hans röst sprack nästan. Han lät gråtfärdig. Två polismän försökte slita honom ifrån mig.

"You make me a better person." började han sedan. Männen försökte slita bort honom, men Zayn kämpade för att komma nära mig.

"It doesn't matter what people say about us. I'll always love you. They don't fucking know about us!" var det sista han hann säga, innan två till polismän tog tag i honom, och tryckte in honom i en polisbil.

"Miss, what's your name?" frågade en av de två kvinnliga poliserna. Jag visste att hon pratade med mig, men jag kunde inte svara. Jag tror polisen lade märke till min höga och orytmiska andning, för hon kollade chockerat på min skottskada och sedan på mitt ansikte.

"We need an ambulance!" skrek hon högt.

 

Det var det sista jag uppfattade. Min kropp var för svag. Jag föll ihop i en hög, och sedan blev min syn suddig, för att sedan bli helt svart. Allting annat skedde i ett suddigt blurr. Ett par andra sirener hördes på håll. Nästa sak jag hörde var en kvinnlig och en manlig röst som bad mig stanna kvar. De frågade vad jag hette, hur gammal jag var och vart jag bodde. De frågade vart mina skador kom ifrån. Men jag kunde inte svara. Jag kunde inte röra mig, allting kändes svart och livlöst.

"I was thinking.." började han, samtidigt som han närmade sig. Han strök med lätta fingrar över min kind. Rysningar gick längs min ryggrad, men inte av den bra sorten.

"Since Zayn fucked my girlfriend.." han förflyttade sin hand ner till min midja. Jag försökte backa iväg, men istället tog han tag med båda händerna, och höll fast mig. Hårt.

"I can fuck you." Jag bet ihop hårt, min underläpp började darra. Jag ville hålla in tårarna. Jag ville sparka honom, skrika, slåss. Men jag stod fast. Jag kunde inte röra mig.

 

"Fucking s-stop it!" skrek jag med skakig röst när hans händer drogs upp och ner längs mina sidor. Han kysste min hals, men det kändes bara äckligt. Smutsigt.

"You like it?" skrockade han.

"It'd be better to die." fräste jag.

"Ooh, we're coming to that part later, darling." viskade han i mitt öra. Tidigare kände jag mig försvarslös och svag, men det kändes som att jag var tvungen att samla styrka nu. Det gick i vågor mellan att känna sig svag och stark. Hans händer vandrade ner till kanten av min tröja, och greppade hårdhänt tag i den. Jag sparkade så hårt jag kunde mot honom, men han stod så nära att jag knappt fick någon kraft. 

"Get off me!" bad jag. Ryan skrattade endast åt mig. Med min oskadade hand slog jag bort en av hans händer, och sedan backade jag, tills jag slog i väggen på skjulet vi befann oss i. Hans hånande skratt ekade mellan de rassliga väggarna.

"You're not getting away from me. Do you understand that?" frågade han med ena ögonbrynet höjt. 

"No, I d-don't. But w-what I know, is that I will try to escape from you till the moment t-that I take my last breath." min röst var skakig, men jag lyckades hålla undertonen beslutsam och ärlig. Jag skulle försöka komma här ifrån tills mitt sista andetag, så var det bara. 

Ryan bet ihop sina tänder hårt samtidigt som han närmade sig. En handflata träffade min högra kind, det sved till ordentligt. 

"Try." morrade han med sin blick fastborrad i min.

 

 

När jag lyckats komma ur klungan med bilar tröck jag gasen i botten. Vad Ryan utsatte henne för ville jag inte ens tänka på. Men jag visste att detta var hans hämnd. Så fort jag hade sett honom vid korsningen visste jag vart han var på väg; Miranda's hus. Stället var nu övergivet och gamla skrotbilar stod över hela gården. Jag hoppades åtminstone att det var dit dom var på väg, vad jag annars skulle göra hade jag ingen aning om.

 

Jag parkerade bilen en bit bort, för att inte göra något oväsen. När jag närmade mig huset kände jag direkt doften av bränt gummi, och jag såg sedan tydliga spår på asfalten som svängt in mot villan. De var här. Ganska långt in på gården såg jag Carl och George stå utanför ett skjul. De måste befinna sig där inne. Hur jag skulle komma förbi dom var dock ett problem. De var inte direkt smarta, eller jättestarka för den delen, men dom var två. Jag skulle hinna ta ner en av dom, men då skulle antagligen den andra hinna hoppa på mig. Ryan's bil stod ungefär 50 meter ifrån dom. Med lite, liiite tur skulle jag ta mig fram till den obemärkt. Och med lite mera tur skulle bilen vara upplåst, och det skulle finnas något slags vapen i den. Med lite otur, skulle dom märka mig innan jag ens hunnit fram till bilen. Chansen att åtminstone en av dom bar ett vapen var stor. Men det fick bära eller brista. Det var någorlunda mörkt ute, vilket åtminstone gav mig en fördel med mina något mörka kläder. 

 

Jag lyckades ta mig fram till bilen. Jag kikade in genom ena bakrutan, och såg någonting som låg gömt under en tröja. Det skulle kunna vara en pistol. Jag var tvungen att chansa.

Jag tog långa, rytmiska andetag när jag satte handen på handtaget. Jag hade ingen plan för vad jag skulle göra om de märkte mig. Antingen springa så fort mina ben bar mig, eller slåss gott jag kunde. Jag drog försiktigt ut handtaget, och bildörren öppnades ljudlöst. Någonting, som inte var ljudlöst, var Jessy's skrik som jag kunde höra inifrån skjulet. Det skar i hjärtat, jag ville springa dit och hämta henne, men jag var tvungen att vänta ett tag. Skriken upphörde inte, vilket kanske var till min fördel då Carl och George inte skulle kunna höra något ljud ifrån mig. Jag bet mig nervöst i läppen när jag långsamt drog undan tröjan. Det var en pistol. Snabbt roffade jag åt mig den och stängde sedan bildörren. 

Pistolen var laddad. Redo för krig.

 

 

"STOP TOUCHING ME!" skrek jag med rädsla och ilska i rösten. Ryan hånskrattade åt mig. Det spelade ingen roll vad jag sa, han skrattade bara. Han ryckte tag i min ömma handled och jag skrek rakt ut.

"Stop screaming, or I'll never let go." flinade han. Men jag kunde inte hjälpa det, jag fortsatte skrika. Han pressade hårdare och hårdare runt handleden. Mina ben orkade inte längre bära mig, jag föll ihop på den kalla marken. Ryan satte sig ner på huk bredvid mig, och putade tillgjort med underläppen.

"Poor. Little. Jessy." sa han med tillgjord röst. Hans huvud vickade från sida till sida för varje ord han sa. 

"Ryan!" ropade någon utifrån.

"Shut the fuck up George!" röt Ryan högt tillbaka.

"R-Ryan!" ropade mannen, som tydligen hette George, tillbaka. Någonting som lät som en pistol ljöd högt utanför.

"Ryan! Carl is down!" skrek George högt. Ryan spärrade upp sina ögon och reste sig hastigt.

"Stay here. If you move, even your finger, I'll fucking kill everyone you know." fräste han med hotfull röst. Han gick sedan med raska steg mot skjulets dörr. Innan han öppnade dörren fumlade han med händerna bakom sin rygg, ur byxorna drog han upp en pistol. Vem var det som kommit?

"You killed Carl?" frågade Ryan med hög röst. Han hade lämnat skjulets dörr öppen, men han stod i vägen, så jag kunde inte se vad som hände där utanför. 

"Yea, and I will fucking kill you too." jag kände igen rösten. Ingen tvekan om vem det var. Zayn.

"Why didn't you shoot him?!" röt Ryan argt, antagligen åt George.

"I ...... have...... gun." var allt jag lyckades höra.

"What did you say?" röt Ryan.

"I don't have my gun." upprepade George.

"It was in your car. So I took it." jag kunde höra på Zayn's röst att han flinade. Ett till skott avfyrades, och man kunde sen höra en kropp falla till marken.

"You think this is a game?" frågade Ryan. 

"Yes, I mean, isn't it?" svarade Zayn kaxigt. Ryan klev fram några steg, och skymde inte dörröppningen lika mycket nu. Jag kunde se Zayn's ansikte. 

"No." sa Ryan lågt. Han tog en paus, och ryckte med axlarna. "This, is my revenge." 

Ryan's pistol riktades mot mig, och efter en hög smäll kände jag en outhärdlig smärta vid revbenen. 

Jag stretade emot så gott jag kunde, men det var omöjligt för lilla mig mot de två starka männen. När vi kom in i villan rynkade jag äcklat näsan. Tapeterna hade flottfläckar överallt, och det luktade något förfärligt. De släpade mig genom hallen och kastade sedan in mig i ett litet rum.

"The fuck is this?" skrek jag med skakig röst. Ryan gick med långsamma steg och ställde sig framför mig. Hans flin blev ännu bredare, om möjligt.

 

"This, my friend, is your nightmare." väste han lågt.

 

SMACK. Det blev svart.

 

Jag hummade lågt och satte min högra hand mot sidan av huvudet, där värken kom ifrån. Det sista jag kom ihåg var en knytnäve som fick mig att slockna. Det illaluktande rummet jag befann mig i var litet och trångt. I rummet fanns en byrå, en fåtölj och en liten säng. Rummet såg mer ut som ett förråd, där man tryckt in lite möbler, då det inte ens fanns ett fönster. När jag faktiskt insåg vad som hade hänt, reste jag mig hastigt och började känna i mina fickor efter min mobil. Självklart fanns den inte där. Panik byggdes upp inom mig, mina andetag blev skakiga. Jag gick fram till den slitna trädörren och började rycka i handtaget. Det var låst, såklart. Salta tårar började rinna ner för mina kinder.

"Hello?" skrek jag och bankade hårt på dörren. Tunga steg började gå i rask takt mot dörren. Låset vreds om och handtaget trycktes ner. På andra sidan fann jag ingen annan än Ryan. 

"You're awake!" log han brett. Han klev in i rummet och stängde och låste dörren efter sig. Nyckeln la han ner i sin ficka på jeansen.

"W-what do y-you want?" frågade jag med skakig röst. 

Han tog ett steg framåt, jag backade genast undan, vilket gjorde att jag stötte in i byrån som fanns i rummet.

"Zayn hasn't told you anything about me?" hans flin blev brett och ett högt skratt skar i luften.

"N-no.. I know that he works for you."

"So he didn't tell you he fucked my girlfriend and then he killed her?" hans ögon blev mörka och låste fast min blick i hans. Jag drog efter andan i chock, mina händer började darra. Han måste ljuga.

"B-but why kidnap me?" Ryan skrattade till igen, drog handen genom skäggstubbet och kollade sedan på mig.

"You hands are shaking." konstaterade han. Som att jag inte redan visste det.

"Back to your question, I'm planning to do the same thing with you, as he did with with Miranda." han nickade långsamt samtidigt som han uttalade meningen.

"Miranda?" 

"My girlfriend." svarade han snabbt. "Or, my ex-girlfriend." tillade han med ett tomt skratt. Hans blick vandrade ner till golvet, för första gången så verkade det finnas några känslor inom honom som gjorde att han blev svag, åtminstone för några sekunder. En adrenalinkick sattes igång och gav mig modet till att kasta mig fram. Jag lyckades få tag i nyckeln som vilade i hans jeansficka. Jag kastade mig den sista metern mot dörren och försökte skakigt få in nyckeln i låset. Det gick. Jag vred om och smällde upp dörren. Det var först nu Ryan förstod vad som hände. Jag sprang så fort mina ben bar mig, men hans långa ben gav honom en stor fördel. Han fick tag i min handled och ryckte mig snabbt åt hans håll. Jag skrek ut i smärta när handleden vreds runt. Hans släpade in mig i rummet och puttade ner mig på golvet.

"Don't try anything, slut." spottade han argt. Jag vågade inte möta hans blick.

"Look at me." beordrade han. Motvilligt höjde jag mitt huvud och mötte de iskalla ögonen. Min handled bultade av smärta. Han fortsatte stirra på mig i flera sekunder, sedan ryckte han åt sig nyckeln och gick ut och låste dörren. Jag brast ut i gråt, hejdlöst.

 

 

När klockan börjat närma sig tio på kvällen, och Jessy varken svarade på mina sms eller samtal spred sig oron i kroppen. Hennes mobil hade varit avstängd i flera timmar nu, det var inte likt henne. Jag litade inte alls på Lucas. Någonting stod inte rätt till, jag kände det på mig. Jag gick ut på den lilla balkongen och drog fram en cigarett, i ett försök till att lugna ner mig själv. Jag hörde sedan mobilens välbekanta ljud skrika inifrån lägenheten, vilket fick mig att direkt fimpa ciggen, som inte ens var halvrökt. 

 

 

Jag läste sms:et om och om igen. Skämtade hon? Plötsligt var det inte bara oro som kändes inom mig, utan även irritation. Hon måste driva. Sådär skulle inte Jessy göra. Nog för att han var hennes vän, men hon visste mycket väl om hur mycket jag ogillade honom, varför skulle hon då sova hos honom, 'blinkgubbe'? Hon visste även att jag hade hett humör. Nej, hon skulle bara inte skriva så. Jag bestämde mig för att genast åka hem till denna Lucas. För att hämta hem min flickvän. 

 

Jag parkerade vid trottoarkanten, utanför den stora uppfarten. Sist jag var här måste varit första gången jag träffade Jessy. När hon föll på mig från trappen. Jag flinade för mig själv åt minnet, samtidigt som jag med raska steg tog mig fram mot dörren. Jag knackade hårt och bestämt.

"Hi!" Lucas öppnade dörren med ett stort leénde, men när han såg att det var jag som stod där utanför försvann leéndet snabbt. Jag skulle försöka hålla mig i skinnet.

"Tell Jessy that I'm here." sa jag kallt. Lucas kollade på mig med frågande blick.

"Jessy?" frågade han. Han såg.. nervös ut.

"She wrote me a text, she wrote that she was going to sleep here." Jag hade svårt att hålla mig i skinnet. Jag visste ju att hon var här, varför skulle han spela så dum?

"She's not here, dude.." hans blick undvek min.

"Then where the fuck is she? You picked her up at my place." fräste jag. Lucas backade ett steg när han hörde irritationen i min röst.

"I-i don't know."

"You don't know? She was with you."

Lucas tog ett djupt andetag med slutna ögon. Min blick föll ner till hans nu knutna nävar. Samlade han mod för att smälla till mig? Mycket riktigt, det gjorde han. Hans högra näve samkade kraft och slogs sedan genom luften, emot mig. Lyckligtvis hann jag få tag runt hans handled. Jag hade inte längre tid för att vara snäll. Jag puttade honom bakåt, och klev in i hans hus. Lucas åkte in i väggen bakom honom, och jag var inte sen med att sätta armen mot hans hals. 
"Where the fuck is she?" viskade jag. Lucas skrattade till.

"She is.. unsafe.." viskade han tillbaka. Det var då jag fattade. Såklart Jessy inte hade skrivit sms:et. Det var Ryan.

 

 

Efter ett samtal med en mycket upprörd Lucas som ringt och förklarat att Zayn varit där och betett sig hotfullt, visste jag att det var dags att dra vidare. Han visste att Jessy befann sig här. Varför jag hade skickat det där sms:et från Jessy's mobil var mest för skojs skull. Jag gillade att leka lekar. Enligt Lucas hade Zayn åkt iväg i en väldig fart, så vi var tvungna att snabba oss på. Jag låste upp rummet där min fånge befann sig. Hon satt ner på golvet, med smink rinnande ner för hennes kinder.

"It's time to go." sa jag högt. Hon kollade upp på mig med avsky i sin blick.

"W-where?" lyckades hon få fram mellan snyftningarna.

"Just come with me."

Hon reste sig inte upp, och jag var inte den typen som frågade två gånger. Jag tog tag i hennes ömma handled och ryckte upp henne på fötter. Hon skrek högt.

"Shut up!" varnade jag henne. Hon tystnade. Jag placerade en puss på hennes panna.

"Good girl. Now, come with me, love."

 

Jag måste erkänna att till och med jag var lite nervös när vi åkte på den smala grusvägen ifrån mitt boende. Skulle vi möta Zayn här vore det kört. Till min stora lycka var det lika öde som vanligt. När vi kom ut till den första korsningen mötte vi honom dock. Jag trampade ner gasen i botten, och körde mot det röda ljuset. Mitt agerande fångade Zayn's uppmärksamhet, då han försökte komma efter oss. Men jag hade lämnat något slags kaos efter mig, i korsningen, då alla bilar stod huller om buller. Det var omöjligt för Zayn att ta sig fram.

 

 

Ryan hade haft en tygkasse över mitt huvud, och jag tror jag satt i skuffen i den illaluktande bilen. Efter någonting som kändes som flera år stannade bilen äntligen in. Rädslan kändes ända ut i fingertopparna. Någon slet ut mig ur bilen och började leda mig framåt. Jag kände att vi gick på asfalt, och det luktade bensin. En gnisslande dörr skjöts upp, och vi gick sedan framåt. Bakom mig hörde jag hur dörren gnisslade igen, igen. Tygkassen drogs av ifrån mitt huvud.

"Welcome to your new home!" utbrast Ryan. Han log brett och slog ut med armarna. 

"Please, just let m-me go." bad jag. De två hjälpredorna skrattade högt, Ryan fortsatte bara le.

"No. You will stay right here for the rest of your life. With that said, not so long." hans flin äcklade mig. Han njöt av det här. Ryan gav sina medhjälpare en blick och nickade sedan mot dörren. De lydde hans blick och gick därifrån.

"I was thinking.." började han, samtidigt som han närmade sig. Han strök med lätta fingrar över min kind. Rysningar gick längs min ryggrad, men inte av den bra sorten.

"Since Zayn fucked my girlfriend.." han förflyttade sin hand ner till min midja. Jag försökte backa iväg, men istället tog han tag med båda händerna, och höll fast mig. Hårt.

"I can fuck you." Jag bet ihop hårt, min underläpp började darra. Jag ville hålla in tårarna. Jag ville sparka honom, skrika, slåss. Men jag stod fast. Jag kunde inte röra mig.

Undrar om jag skulle be Zayn hämta mig? Inte på grund av det vi nyss sms:at om, men på grun utav situationen hemma. Jag gjorde inte direkt någon nytta sittandes på mitt rum. Jag hade dessutom en stark känsla utav att det skulle vara såhär några dagar till. Äsch, varför inte?

 

"Helloooo." svarade han.

"Hi. Can you pick me up?"

"You're so horny Jessy." skämtade han.

"Shut up!" skrattade jag. "No, it's .. weird at home."

"Oh, I understand. I'll be there soon."

"Thank you. Bye."

"Bye babeee."

---

 

 

Zayn låg snarkandes bredvid mig. Jag å andra sidan kunde inte somna. Många tankar for runt i huvudet. Jag hade bott hos Zayn i några dagar. En gång hade jag åkt hem för att hämta kläder, men inte mer än så. Mina föräldrar var besvikna och något irriterade, men det visade dom inte. Inte irritationen iallafall. Jag drog med tummen över displayen på min mobil och den började lysa när jag tryckte på knappen, 02:43 var klockan. Jag hade försökt somna flera gånger, men det gick bara inte. Mina ögonlock kändes tunga och det lätta regnet som föll mot fönstret var väldigt avslappnande, men trots maximal avslappning och trötthet gick det bara inte att sova. Med en suck reste jag mig försiktigt upp ur sängen. Zayn gav ifrån sig ett hummande och vred på sig, men började åter igen snarka. Lättväkt var han då inte.

Jag gick in i köket där jag fyllde ett stort glas med juice. Med en duns slog jag sen ner mig på soffan. Jag startade TV:n, som genast gick igång på hög volym. Stressad fumlade jag efter kontrollen som jag lagt på soffbordet för att sänka ljudet, för att inte väcka den sovande killen i rummet bredvid. I allt mitt fummel lyckades jag spilla ut all juice. Duktigt Jess.

 

"What are you doing?" frågade en nyvaken röst. Jag vände mig om, där stod Zayn i dörröppningen. Jag torkade upp det sista av den spillna juicen.

"Uhm, I was being clumsy.." suckade jag och nickade mot juicelgaset, och sedan trasan. Zayn fattade vinken och nickade långsamt.

"It's almost three o'clock, why are you awake?"

"Can't sleep." svarade jag med trött röst. Jag gick förbi Zayn i dörröppningen och gjorde rent disktrasan i diskhon.

"Why not?" herregud, varför vad han så frågvis?

"I don't know. I just can't." en lätt irritation hördes i min röst.

"Oh, sorry babe."

Jag gick förbi honom igen, för att stänga av TV:n och hämta det numera tomma juiceglaset. Att sätta sig vid TV:n kändes inte lockande längre, tröttheten och den spillna juicen sänkte mitt humör. Zayn granskade mig från dörröppningen fortfarande. När jag sköt iväg en mördarblick skrattade han till och sedan drog han sig mot sovrummet igen. Han visste att jag inte menade att vara bitchig, därav skrattet. Jag sköljde ur glaset snabbt och ställde in det i diskmaskinen.

 

"I'm sorry." viskade jag när jag kröp ner i sängen igen.

"It's alright. I know how it is to be tired, but not able to sleep." Hade jag verkligen en så förstående och underbar pojkvän? Jag pussade honom slappt på kinden och kröp sedan ner tätt intill honom, och jag lyckades slutligen somna.

 

"Wake uuup!" utbrast en hög och glad röst. Min syn var suddig, så jag gnuggade mig i ögonen tills jag lyckades se klart.

"It's two o'clock." informerade Zayn. Hade jag sovit så länge? En suck lämnade mina läppar och jag sträckte mig efter mobilen. Zayn skrattade lätt innan han lämnade rummet.

 

"Haaai :) Can I visit you some day? Lack of friends over here haha.. x" jag skrattade svagt åt smset, stackars Lucy.

 

"Jeeesss :) Hang out with me tomorrow pleeeaase :)"

 

 

När jag svarat på smsen lyckades jag kräla mig upp ur sängen och dra på mig ett par mjukisbyxor. Mobilen gled ner i fickan på de gråa slappa byxorna. I köket tog jag en skål fylld med yoghurt, en stor sked och sedan slog jag mig ner i den mjuka soffan framför TV:n. Zayn stod i duschen, gissade jag. Mobilen vibrerade i fickan, något som fick mig att sucka djupt då jag var tvungen att vrida på mig för att lyckas få upp den.

 

 

Okej, då var det löst då. Jag svarade snabbt med att hon var välkommen när som helst, för min del. 

 

 

Jag drog några snabba drag med mascaran över mina redan mörka ögonfransar. Egentligen visste jag inte varför, för som sagt, jag hade redan mörka ögonfransar. Jag kände heller inget behov utav att sminka mig inför Lucas. Men ibland var det bara kul att sminka sig, antar jag. 

"Bye!" ropade jag efter mig.

"Bye!" ropade Zayn samtidigt som jag stängde dörren efter mig. 

Jag sprang ner för trapporna, och ute på parkeringen skymtade jag Lucas bil. När jag steg ut ur trapphuset slog den kalla luften emot mig. Jag drog tjocktröjan lite närmare kroppen och huttrade till. När Lucas fick syn på mig startade han bilmotorn med ett brumm. Jag sprang de sista stegen till bilen och log sedan brett åt min blonde vän.

"Hi Lucas!" hälsade jag glatt samtidigt som jag knäppte fast bältet.

"Hey Jess!" svarade han i samma glada ton. Han drog handen genom det blonda, stylade håret innan han körde iväg. 

"So, what are we going to do?" frågade jag nyfiket. Lucas skrattade till och kollade till på mig snabbt, för att sedan vända blicken mot vägen igen.

"Tell me!" bönade jag.

"Always so curios." skrattade han. 
"Always so secretive." muttrade jag med ett skratt som bubblade upp inom mig. Lucas skrattade bara till.

 

Lucas drog med handen genom håret nervöst flertalet gånger, och satt och vred fingrarna runt ratten frenetiskt. Han grepp om ratten hårdnade ibland, och sedan slappnade han av och djupa andetag kunde höras. Vad det var med honom ville jag gärna veta.

"Seriously, where are we going?" frågade jag efter en stunds tystnad. Vi åkte nu på en liten väg som kändes lite avsides. Lucas svarade inte på min fråga, utan grep hårdare tag om ratten.

"Lucas!" utbrast jag med ett litet skratt. Egentligen var jag nervös, vad gjorde han? Han var en av mina bästa vänner, så det kanske var dumt av mig att känna mig nervös, men min magkänsla bad mig att kasta mig ur bilen och springa så fort jag kunde. Men jag var antagligen bara nojig. Han hade säkerligen någon trevlig överraskning för mig, eller liknande.

Lucas bromsade till slut in bilen. Vi hade inte åkt så länge på den lilla vägen, men omgivningen gjorde att det kändes kusligt. På min sida stod en rucklig villa. Jag kollade på den ett tag, och sedan kollade jag med en frågande min på Lucas.

"Where are we?" frågade jag med rynkade ögonbryn. Lucas blundade och svalde hårt. Han öppnade ögonen efter några sekunder och drog in ett djupt andetag.

"I'm sorry Jessy." sa han tyst.

"What?" frågade jag. Vad menade han?

"I really am." fortsatte han. Hans blick var fäst på mig, men för några sekunder kollade han bakom mig.

"Bye." sa han tyst och kollade bort. Jag fortsatte kollade på honom med en underlig blick. Vad i helvete var det med honom? Jag vände min blick ifrån Lucas och kollade mot den ruckliga villan igen. Nu förstod jag vad Lucas kollat på dom där få sekunderna. Utanför bilen stod Ryan och två okända män med breda flin på läpparna. Vad fan var det som hände? Ryan slet upp bildörren och skrockade högt. Han sträckte sig över mig och knäppte loss bilbältet. Jag blev handlingsförlamad, jag bara satt där. Helt tyst och stilla.

"Good job Lucas." orden Ryan uttalade lät som smuts när de lämnade hans mun. Jävla Ryan. Jävla Lucas. 

Ett par starka armar släpade ut mig ur bilen.

"What the fuck is this?!" lyckades jag skrika argt. Det var först nu en adrenalinkick satte igång. De två okända männen tog tag i mig, medans Ryan gick framför och skrockade lågt. De styrde mot den äckliga villan. Jag hörde en bil som åkte iväg bakom oss. Lämnade Lucas mig som en påse skit? Jag stretade emot så gott jag kunde, men det var omöjligt för lilla mig mot de två starka männen. När vi kom in i villan rynkade jag äcklat näsan. Tapeterna hade flottfläckar överallt, och det luktade något förfärligt. De släpade mig genom hallen och kastade sedan in mig i ett litet rum.

"The fuck is this?" skrek jag med skakig röst. Ryan gick med långsamma steg och ställde sig framför mig. Hans flin blev ännu bredare, om möjligt.

 

"This, my friend, is your nightmare." väste han lågt.

 

SMACK. Det blev svart.