Med miljontals tankar snurrandes i mitt huvud, fick jag stora problem att somna. 

 

Jag vaknade upp av några väldigt ihärdiga knackningar på min ytterdörr. Bankandet tog aldrig slut, så motvilligt reste jag mig upp ifrån det varma täcket.

"I'm coming!" ropade jag smått irriterat när knackningarna blev högre. Jag satte på mig mina tofflor och gick sedan för att öppna dörren. Genom titthålet såg jag att det var Lucy och Samantha. Bra, då kunde jag öppna i pyjamaskläderna. 

"Hi." sa jag slappt när jag öppnade dörren. De sa hej i munnen på varandra och sedan stromade de in. Dom började babbla på om något, men jag kunde inte höra ett ord utav vad de sa då de fortfarande pratade i munnen på varandra.

"Okej, pleeease calm down. Can I brush my teeth, and then we can talk?" bad jag.

"Okey, hurry up!" tjöt Samantha. Jag gick ifrån dom med en suck och släpade mig in i badrummet där jag började borsta tänderna. 

Lucy och jag var fortfarande bästa vänner, något jag skulle vara evigt tacksam för. Hon hade varit till väldigt stor hjälp under de senaste två åren. Samantha bodde i lägenheten mitt emot min, hon flyttade in dit för ungefär ett halvår sen. Hon var lite annorlunda ibland, men även väldigt rolig och glädjespridande. Hon var en sån person som många skulle behöva ha i sitt liv. När tänderna var färdigborstade sköljde jag noggrant tandborsten och ställde den på sin plats.

 

Lucy och Samantha satt och babblade i soffan högljutt. Jag stod bakom dem en stund och försökte urskilja något av orden de sa, men de var omöjligt. Dom var ganska lika varandra, fakiskt. Båda två hade brunt hår, grönbruna ögon, båda älskade att prata; och det fort.

"Hey!" utbrast jag bakom dem. De slutade prata och kollade med lite förvånade blickar på mig. Jag gick runt soffan och slog mig ner i en av de två fåtöljerna som stod där.

"What did you wanna talk about?" frågade jag nyfiket. De utbytte en blick med varandra, som jag inte kunde läsa av. 

"Should we really tell her?" frågade Samantha tyst.

"I hope you will! Because I sure as hell didn't go up..." jag kollade hastigt på min mobilklocka. "ten in the morning for nothing!" fortsatte jag. Ett litet skratt lämnade min mun, Lucy och Samantha drog lite stelt på smilbanden.

"Okay, we're telling you this because we think you rather hear it from us, than the TV." förklarade Lucy.

"Go on, I wanna know what it is!" uppmuntrade jag dem. De hade definitivt fångat mitt intresse nu.

"Here we go.." började Samantha osäkert. "You know.. Oh shit, you tell her Lucy!" fortsatte hon. Osäkerheten i hennes röst kunde höras på långa vägar. Lucy drog sina handflator mot jeansen innan hon kollade på mig med en väldigt allvarlig blick. 

"I'm just gonna tell you straight out now. Zayn is getting out of prison." hennes blick dök undan från min när hon sa den sista halvan av meningen. En tystnad lade sig över rummet.

 

"H-he is?" frågade jag osäkert efter en stund, som att jag inte hört vad hon hade sagt. Både Lucy och Samantha nickade. Det var alltså precis som jag trott, det var Zayn de två personerna på McDonalds hade pratat om. 

"Can someone please go get some water?" frågade jag när yrseln kom. Lucy reste sig och gick snabbt mot köket. Det här tog upp så många känslor, minnen och smärta. Jag och Zayn hade aldrig fått ett avslut; vi hade bara blivit tvungna att skiljas åt. För mig betydde det mycket, att han hade satt mitt liv framför sitt eget. Han hade valt att röja allt - och alla - som stod i hans väg för mig. Det hade krävts en hel del möten för mig hos en terapeut för att förstå vad jag hade varit med om, och för att sedan försöka gå vidare. Nu var det som att allting revs upp igen. 

 

Lucy kom tillbaka med ett stort vattenglas. Tacksamt tog jag emot det och drack stora klunkar ur det. 

"How do you feel about... all this?" frågade Lucy tyst. Jag kollade upp på henne och ryckte lätt på axlarna.

"I feel.. numb?" mitt svar lät mer som en fråga. Men ärligt talat visste jag inte hur jag kände. Hur skulle jag bete mig om jag stötte på honom? Som en vän? Han kanske till och med hade glömt mig. Två år i fängelse känns nog som tio år i fängelset. Jag tror knappast att han skulle tycka att tiden hade gått fort.

"Jessy?" sa Samantha högt. Det var då jag insåg att jag hade försjunkit i mina egna tankar en stund. Jag kollade upp på henne och väntade på en fortsättning.

"We're gonna leave you alone for a while. We'll be in my flat if you need us." sa hon med ett svagt leénde. Jag avfyrade ett snabbt leénde, dom kände mig väl. Lite ensamtid med mina tankar kändes behövligt. De kramade mig hejdå och gick sedan tysta ut ifrån min lägenhet.

Jag gick in i mitt sovrum och ställde mig framför spegeln. Jag greppade tag i tyget på min pyjamas t-shirt och drog upp den, så att vänstra sidan av min överkropp blottades. Med min högra hand drog jag över den lilla delen hud som avvek utseéndemässigt från den andra. Ärret var alldeles vitt, och kändes så blankt på något sätt. Det kittlades när jag drog med fingrarna över det. Huden kändes så tunn men ändå så tjock. Nedanför ärret hade jag tatuerat in en liten text.

 

 

Texten kanske tycktes vara udda för andra människor, men för mig hade den stor betydelse. Dels så betydde den det uppenbara; Sista kulan från en död man. För det var precis vad ärret var. Men för mig så betydde texten även att jag var den sista kulan. Ett skott från en pistol är starkt och lämnar ett avtryck. Texten motiverade mig till att hålla mig stark, fortsätta leva och göra någonting bra. Lämna ett avtryck. När Ryan skjutit mig hade han även fått mig att vilja fortstätta kämpa. Även om jag inte hade insett det förrän flera månader efteråt, så var det så det var. Jag drog t-shirten över mitt huvud och bytte ut den mot en bh och en svart långärmad t-shirt. Pyjamasbyxorna ersatte jag med ett par ljusa jeansshorts. Vädret såg fint ut, så jag hoppades att jag inte skulle frysa ihjäl. Men oftast var det väldigt varmt och skönt på dagarna, för att sedan på nätterna bli iskallt. Jag tog min mobil som jag hade slängt på sängen och började knappa in ett sms.

 

 

Medans jag väntade på svar släppte jag ut håret och borstade igenom det noggrant, någonting som var lättare sagt än gjort. Jag flätade det sedan lite snabbt och la fram flätan över ena axeln.