Både Lucy och Sam kollade på min med allvarliga blickar när jag berättade om Zayn. Hur han påstått att jag var "hans".

"He can't do that." pratade Lucy med låg röst.

"I guess he can." svarade jag med en axelryckning. Jag hörde hur Sam, bredvid mig, andades ut tungt. Som att hon var tvungen att andas kontrollerat för att inte explodera.

"No!" utbrast hon bestämt. "He really can't do like that! He's a fucking prick." tillade hon. Både jag och Lucy kollade storögt på henne. 

"He can't come back and then claim that you're his, just like that." suckade hon.

"Sam is actually right! You need to show him that he can't fucking own you." Lucy började precis som Sam tala med en högre och mer bestämt röst. Jag skrattade lätt åt deras omtanke.

"It's not that big of a deal. I mean, I'm with Harry now. I guess?" 

"You guess? I walked in on you two after you had..... well, you know what I mean." skrattade Lucy nervöst. Sam skrattade högt.

"Yeah, I heard about that!" fortsatte hon skratta. Hettan kring mina kinder låg antagligen på 200 grader. 

"Jessy Brown. Are you blushing?" fnittrade Lucy.

"Whatever." svarade jag generat och gick sedan mot min egna lägenhet.

"Where are you going?" ropade Sam.

"To my flat, I mean you two fuckers are pretty embarrassing." skrattade jag.

 

 

Det var konstigt hur hon kunde få så mycket känslor att komma till ytan. Två år sedan jag hade sett henne, och ändå var känslorna precis de samma. Hon var min. Det fanns inget annat alternativ. Mycket hade förändrats, men den där killen med de töntiga lockarna skulle inte få förstöra någonting mellan mig och Jessy. Så fort jag tänkte på att det var han som umgicks med henne, och nu fångade hennes hjärta, steg ilskan inom mig. Det fick bara inte hända. Jag var tvungen att rätta till det jag sagt och gjort; annars skulle risken finnas att jag aldrig mer skulle få hålla henne i mina armar.

 

Jag väntade ivrigt på svar, men fick inget.

 

"Fuck!" skrek jag i min ensamhet och slog min högra knytnäve hårt i väggen.

 

 

JESSY'S POV

Jag skrockade fortfarande lågt då jag klev in i min egen lägenhet. Lucy och Sam visste definitivt hur man fick mig att bli generad. Med ett djupt andetag slog jag mig ner på soffan. Jag hann knappt stänga mina ögonlock förrän en välbekant signal hörden från min mobiltelefon. Jag suckade högt - precis när jag lagt mig till rätta. Jag vred på mig på något ytterst konstigt sätt, för att få upp mobilen. Jag läste texten som stod på displayen. Om och om igen. Och igen. Och igen. Skulle jag svara på detta? Jag menar, han var egentligen knappast värd det. 

"Uuugh!" skrek jag ut i ren frustration, samtidigt som jag slängde mobilen på soffan och reste mig upp. Frisk luft, det var vad jag behövde. 

 

Luften var verkligen frisk åtminstone - regnet hade avtagit sedan morgonens oväder, och nu föll endast några enstaka droppar. Det luktade regn. Ja, regn hade faktiskt en speciell lukt. Speciellt när den kommit i kontakt med asfalt, åtminstone enligt mig. Luften var sval, men det var inte kallt. Perfekt väder för att gå och tänka igenom lite saker.

 

Minnen och bilder for genom min hjärna. Allt i från relativt nya minnen, såsom när jag krockat med Harry flertalet gånger, till minnen som var flera år gamla. Som exempel; när jag träffade Zayn första gången, som jag också hade krockat med. Eller krockat med, jag hade lyckats falla rakt på honom. Mina tankar for sedan till dagen. Så mycket drama hade hänt på en dag - vi hade träffat Zayn vid frukostdejten och sedan hade han kommit hem till mig och vart.. skrämmande.

Det som allra mest skrämde mig var tanken på allt drama som hänt under bara denna dagen. Hur skulle det bli i fortsättningen, när det redan var så här? Ännu mera intensivt och jobbigt? 

 

---

Så, det var kapitel 10 :3 

 

 

Känslan av att dricka en kopp te i lugn och ro, utan att stressa, var oslagbar. Inte för att jag misstrivdes på jobbet, men att vara ledig i två veckor skulle allt annat än skada. Just imorse hade jag vaknat av ett samtal från ingen annan än Harry, som frågat om jag ville äta frukost tillsammans, därav drack jag endast en kopp te nu. Jag sneglade ut genom köksfönstret, där mörka moln prydde himlen och små regndroppar föll tungt mot marken. En lätt suck lämnade mina läppar då jag tänkte på det gråa vädret. Det var ganska mysigt ibland - sittandes i en soffa tittandes på film. Jag slängde en snabb titt på klockan, som visade att det var dags för mig att skynda på lite. 

 

Jag virade en handduk längs min blöta kropp, och steg sedan ut ur duschen. Badrumsspegeln var alldeles immig från den varma duschen. Jag drog med handflatan över imman, men ångrade det nästan då jag såg det trötta ansiktet som speglades. Jag hade inte kommit allt för sent i säng kvällen innan, men jag var ändå brutalt trött. Jag lät mitt hår vara uppsatt i knuten jag haft när jag duschat, då det inte var någon idé att försöka hinna styla det innan Harry skulle hämta upp mig. Jag styrde stegen mot sovrummet, där jag valde ett par underkläder och sedan ett par vita jeans och en mintgrön blus. Ett par silvriga armband åkte även på. Mobilen som låg vilandes på sängen plingade till.

 

Stressat målade jag ögonbrynen och tog på ett tunt lager mascara, och sedan nästintill sprang jag in i badrummet igen för att borsta tänderna. Jag klädde sedan på mig mina skor och en tunn jacka, och gick ut på parkeringen. Harry's bil stod parkerad direkt utanför porten, de få metrarna som jag var tvungen att spendera i regnet sprang jag genom. Han log brett när jag slagit mig ner i passagerarsätet.

"Hi." sa han efter några sekunder.

"Helloo." svarade jag. Motorn brummade igång och Harry tryckte ner gaspedalen.

"You smell good." sa han med låg röst efter ett par minuters tystnad.

"Thank you." svarade jag, något generad. Ett pirr uppstod i min mage under några sekunder. 

Jag älskade komplimangerna han gav mig, men ibland kändes det nästan som om han kände sig tvingad att säga dom. Jag förstod innerst inne att det absolut inte var så, men jag antar att det är en sån där tjej-grej man har. Varför skulle någon vilja ge mig alla dessa fina komplimanger?
Mina tankar avbröts när bilen stannade på en parkering. Vi klev ur bilen och började bege oss ner för den befolkade gatan mot ett litet café.

 

Regnet började falla allt tyngre och mera ju längre vi gick. Slutligen nådde vi fram till cafeéts entré. Den gröna trädörren knarrade till när jag drog upp den. Värmen slog emot mig, och även lukten av nybakat. 

"I'll go and order for us, pick a table." log jag mot Harry. Jag såg att han var påväg att insistera på att få betala eller liknande, men han stängde sin mun när jag gav honom en menande blick. Jag gick mot kassan, där en lång och knubbig gubbe med rosiga kinder stod.

"What does this beautiful lady wants?" frågade han med ett brett leénde. Jag skrattade till åt hans vänlighet.

"Thank you, and I'd like to have two tomato and ham sandwiches, a cuppa' tea and a coffe please." log jag.

"That'll be 11.20 pounds please." log han tillbaka. Jag skulle precis börja rota runt i min plånbok, när jag kände en stor hand läggas på min axel. Jag var beredd på att få se Harry's glada ansikte, på väg att instistera om att få betala. Istället möttes jag av mörkt, näst intill svart hår, en skinnjacka och skäggstubb. De bruna ögonen var vidgade och stirrade på mig i flera sekunder. Mitt hjärta slutade plötsligt slå.

"J-jessy?" stammade Zayn slutligen. Jag kunde bara nicka långsamt till svar. Hans hand, som legat på min axel ända tills nu, föll ner och hängde slappt längs hans sida. Han tycktes vakna upp ur sin lilla trans, då han skakade på huvudet och sedan steg fram till kassan.

"I'll pay for her." sa hans mörka röst bestämt. Den knubbiga gubben i kassan stirrade först storögt på den mörkhåriga killen, men nickade sedan snabbt.

"11.20 pounds please." upprepade han. 

Zayn drog upp sin plånbok ur bakfickan och betalade utan att säga ett ord.

"Uhm... T-thank you." tackade jag. 

"No problem." log han. 

Allting med honom kändes så bekant. Lukten av rök, skinnjackan, frisyren, allt. Gubben i kassan harklade sig då han precis ställt fram det sista på brickan. Jag lyfte upp brickan och kollade sedan på Zayn, som kollade ner på brickan.

"You're here with someone?" frågade han. Hans tonläge var genast förändrat.

"Yes, I am.. I can give you the money back." erbjöd jag mig.

"No." svarade han kort.

"Is there a problem here?" frågade en bekant röst bakom mig. Zayn's blick fästes på något bakom mig. Jag vände mig om, och såg de bruna lockarna.

"Yeah, you." spottade Zayn. Min kropp ryckte till och mina ögon spärrades upp, vad hade det tagit åt honom? Efter att inte ha sett mig på två år, kommer han och betalar min frukost för att sedan ändra humör totalt. Harry steg upp bredvid mig och la en arm över mina axlar, och ledde sedan bort mig mot vårat bord utan att säga ett ord till Zayn. 

 

Vi åt våran frukost i tystnad, det tycktes som att ingen visste vad den skulle säga. Zayn gick sedan förbi oss med en take-and-go kasse i handen. Han stirrade ner Harry totalt, och knuffade till honom med sin hand när han passerade. 

"What a dickhead." fnös Harry när Zayn gått ut genom dörren.

"I don't know what got into him. I've never seen him like this-.." började jag innan Harry avbröt.

"You don't need to explain for him. I think prison happend." hans röst lät bestämt men mjuk på samma gång. Jag nickade instämmande. Jag skulle inte sitta här och ursäkta honom; han betedde sig som en skitstövel utan anledning. Jag hade förväntat mig att första mötet med honom skulle vara intensivt - men inte på detta sättet. 

Helt ärligt så visste jag inte. Det skulle säkert bli jobbigt och lite pinsamt, men jag kunde inte förneka att jag kände mig glad inför att träffa honom. Att höra hans röst hade fått ett pirr att vibrera fram genom kroppen. Om det var nervositet eller gamla känslor som fanns kvar, det fick tiden utvisa. 

 

 

 

Det hade gått flera dagar sedan jag och Zayn talats vid. Men jag var helt säker på att han skulle höra av sig igen. Hade han hört av sig från första början, så visste jag att han skulle höra av sig. Men jag klandrade honom inte för att han inte hört av sig ännu, han var nyligen frisläppt och ville säkerligen ta det lugnt i några dagar. Hur han ens orkat gå utanför sin lägenhets ytterdörr första dagen som fri var en stor fråga för mig. För att vara helt ärlig, så var jag dessutom nervös inför att träffa honom. Jag visste inte alls vad jag skulle prata om eller hur jag skulle bete mig. Jag kunde se framför mig hur en hel del pinsam tystnad skulle uppstå. 

 

Jag slängde en snabb blick på klockan, som visade halv tre på eftermiddagen. Jag satt i stolen vid kassan på Tesco, och efter idag skulle jag vara ledig i två veckor. Som jag längtat. Jag slutade klockan sex, så några timmar till fick jag härda. Egentligen var inte mitt jobb så hemskt som jag faktiskt vissa dagar tyckte. Det var helt okej betalt och jag fick åtminstone se nya ansikten varje dag. Det tråkigaste var de timmarna man satt still i kassan. Eller för att inte tala om kläderna, de var inte de vackraste jag skådat. Jag strök med en hand över det röda tyget som prydde min överkropp. Över vänstra bröstet satt en namnbricka som jag rättade till som hastigast. En dam slängde upp några få varor på bandet, det var damen som ofta handlade här.

"Hi Jessy." log hon med en skrovlig röst.

"Hello Mrs. Tibbs." log jag vänligt tillbaka. Hon bar den ljusrosa quiltade jackan, som vanligt. Den såg söt ut till hennes vita byxor, en vit blus med blommor på och slutligen en söt svart hatt med en stor blomma på. Jag kunde inte låta bli att fnissa för mig själv, hon såg ut som den där söta farmorn som alla hade. Den som alltid bjöd på för mycket godsaker och skänkte pengar. Jag blippade in hennes varor och hjälpte henne sedan att packa sin kasse.

"Have a good day!" ropade jag efter henne när hon vandrade ut i det blåsiga vädret. 

 

Nästa person började håva upp sina varor på bandet. Jag kollade som hastigast på personen innan jag började blippa in varorna. Men de där lockarna såg så bekanta ut. Jag lyfte min blick igen, japp, det var han. Harry. Han mötte min blick och såg minst lika chockad ut som jag.

"Hi." log jag stelt.

"You.. work here?" log han.

"Uhm, yeah, isn't that obvious?" skrattade jag till. Han nickade långsamt med ett leénde, och fortsatte lägga upp sina varor.

"That'll be 15,03 pounds please." Harry verkade inte koppla först vad jag talade om, men skrattade sedan till åt situationen och satte in sitt kort i kortläsaren.

"So, uhm, when's your shift over?" frågade han.

"Six o'clock. Why?" frågade jag nyfiket.

"Would you like to come over for dinner?" han drog bak en lock som föll ner i pannan. Jag blev lite chockad av frågan, eller förvånad snarare, då jag inte hade förväntat mig det. Han väntade spänt på ett svar, vilket fick mig att inse att jag kanske faktiskt borde svara.

"Yeah, sure!" log jag glatt.

"Can I pick you up 'round seven?" hans vita leénde var alldeles perfekt.

"That sounds perfect. Cya." log jag.

"Bye."

 

 

 

En halvtimmes rast och tre timmar jobb senare var jag äntligen hemma i min lägenhet. Helst av allt ville jag ta en powernap, men istället tog jag en snabb dusch. Harry skulle vara här om 45 minuter, en viss stress byggdes upp inom mig. Jag fönade håret och plattade det lite halvslarvigt, och satte sedan upp det i en hög hästsvans. Sminket höll jag neutralt med lite puder, mascara och slutligen markerade jag mina ögonbryn lite tydligare. När jag var klar med sminket gick jag över till min garderob, och lät min ena hand dra längs de olika tygplaggen som hängde där. Slutligen föll valet på en enkel vit blus och ett par blåa jeans, tillsammans med ett stort halsband. Jag granskade mig själv i spegeln - det såg riktigt fint och enkelt ut. Jag avslutade det hela med två sprut från min parfym. Ett par vita virkade ballerinaskor prydde mina fötter när jag gick ut genom ytterdörren och noggrant låste den efter mig. När jag gick ut genom lägenhetsporten skymtade jag Harry i en vit bil som inte såg allt för billig ut. Han bekräftade att det var han genom att vinka mot mig. Jag log och gick fram till bilen, öppnade dörren och slog mig ner i passagerarsätet.

 

Jag hade förväntat mig att bilturen skulle kännas stel, med tanke på att vi legat med varandra och avslutat det hela i en.. konstig situation. Men det hade känts allt annat än stelt, Harry var väldigt lättsam att prata med. Han parkerade bilen utanför en vit villa som såg väldigt modern ut. Ytterdörren var i svart trä, och redan när vi klivit in i hallen insåg jag att killen hade pengar.

"Do you live here by your own?" frågade jag medans jag tittade mig omkring. Mina händer strök över en tavla, som innehöll en bild på Harry som barn, tillsammans med någon jag antog var hans mamma.

"Yes. It's a bit lonely sometimes since it's a pretty big house." ropade han inifrån köket. Jag följde hans röst och kollade mig imponerat runt om. Det såg inte ut som en ungkarlslya - det var nästan kliniskt rent överallt.

"But I like it." fortsatte han sedan.

"You should." sa jag samtidigt som jag pustade ut. Jag var verkligen förvånad över hur det såg ut. Jag gick fram till köksbordet och slog mig ner. På bordet var det fint dukat med vinglas och servetter. Harry verkade redan ha förberett maten då han tog ut någonting som luktade ljuvligt ifrån ugnen. Han ställde fram det på bordet.

"Would you like some wine?" frågade han. De gröna ögonen lös. Jag nickade svagt. Han hällde upp lite vin i våra glas och slog sig sedan ner.

"Oh, I hope you like lasagna by the way." log han.

"I love it, it's actually one of my favourites." erkände jag. Harry skrattade till och gestikulerade sedan åt mig att börja ta av maten.

 

"It was delicious." suckade jag av mättnad. Harry skrattade till åt mig när jag tog handen för magen.

"Thank you." han reste sig upp samtidigt som han talade, och började plocka bort disken. Jag gjorde densamma, och tog porslinstallriken jag nyss ätit ifrån och placerade den i diskmaskinen. När bordet var avdukat fyllde Harry upp vinglasen igen. 

"I've made dessert, but you're maybe too measured?" skrockade han. 

"There's always room for dessert." skrattade jag. Harry kollade på mig med höjda ögonbryn och skrattade till. Jag vet inte om det var för att han var van med att tjejer inte är så matkära, eller om han tyckte att jag åt mycket. Han tog fram två små fat och skar upp en varsin bit cheesecake. Vi gick sedan till vardagsrummet och satte oss i soffan. 

"Did you made this?!" frågade jag förvånat efter första tuggan. Mina smaklökar fick sig en upplevelse, det smakade alldeles ljuvligt.

"Ok, I lied." skrattade Harry. "I bought it." erkände han sedan. Jag gav honom en menande blick och skakade sedan på huvudet under ett skratt. 

"I know I don't have the right to ask you this.." började han sedan. Nervositeten kröp sig långsamt upp för min ryggrad. Pausen han tog innan han fortsatte prata var olidlig. Varför jag blev nervös vet jag inte, det var bara sättet han påbörjat meningen som väckte upp nervositeten. "But did you talk to this... Zayn guy?" fortsatte han. Jag pustade lättat ut, då jag hade förväntat mig något mycket värre. 

"Uhm, yeah, I actually did." svarade jag med en axelryckning. Jag kollade in i de smaragdgröna ögonen, i väntan på att han skulle säga något.

"Oh.. How did it go?" frågade han tyst. Jag ställde ifrån mig fatet som numera var tomt, och smuttade lite på vinet jag serverats.

"Good, I guess. He wants to meet me." svarade jag. Jag drog mina handflator mot jeansen jag bar.

Känslan som speglades i Harry's ögon när jag sa det var... obeskrivlig. Den var verkligen obeskrivlig; jag kunde inte se hur han kände.

"You may find this question kinda' weird, but.. what are we?" hans blick avvek ifrån min under några sekunder, men fann sedan mina ögon igen. Men nu var det min tur att avvika med blicken. Jag hade aldrig tänkt på det. Vi kände inte varandra så väl, men samtidigt så hade vi funnit varandra snabbt. Och vi hade ju.. legat med varandra. Tanken på det vi gjort fick det att pirra i magen på mig. 

"I mean, how do you feel about us?" frågade Harry, efter en lång tystnad. Jag slets ifrån mina tankar och återkom till verkligheten.

"I don't know.. I really like you. I mean, we've been having.. fun." jag hoppade innerligt att han inte kunde se den röda färgen på mina kinder, som uppstod när jag avslutade meningen.

"I really like you too." sa han ärligt med sin djupa röst. "I think we should see where this leads." tillade han. Jag nickade instämmande och log svagt. 

"It's getting late! I'll call a cab for you since we've been drinking." sa han sedan hastigt och reste sig upp. Jag kollade på min mobilklocka, som visade att klockan var tio i nio. 

 

"Thank you so much for the food and everything." log jag där jag stod i dörröppningen.
"Thank you for wanting to come." svarade han charmigt. Generat kollade jag ner på mina fötter, men det tog inte lång tid förrän några fingrar greppat min haka. Han lyfte upp mitt ansikte så att våra ögon fick kontakt, och kollade sedan djupt in i mina ögon. Det kändes som att han såg genom hela min själ. Efter vad som kändes som år närmade sig hans ansikte mitt, och slutligen möttes våra läppar. Hans läppar kändes alldeles perfekta mot mina. Ett varmt pirr for genom kroppen, innan kyssen avslutades. 

"Byee." log jag.

"Bye."

Jag klev in i taxin som genast började brumma iväg. Den körde rysligt fort, och jag satt på helspänn hela vägen. Det var först när den stannat utanför min port som jag slappnade av. Jag skulle precis börja betala, men chauffören avbröt mig.

"Mr Styles has already paid." sa den korta gråhåriga mannen. Han lät extremt uttråkad och kollade inte ens på mig när jag talade. Smått irriterad av chaufförens otrevlighet smällde jag igen bildörren och gick upp till min lägenhet utan att säga ett ord.

 

 

Lucy ställde ner tre stycken tekoppar på bordet i TV:rummet och satte sig sedan försiktigt ner i den svarta skinnfåtöljen. Samantha satt bredvid mig, i soffan, och tog direkt ena tekoppen. Lucy gjorde densamma, och slurpade på deta heta teét. Någon slags inre stress byggdes upp inom mig, kunde hon inte bara berätta direkt vad som stod på? Var hon tvungen att göra i ordning te och sedan dricka det i tio år? Ja, tydligen.

"Please, talk." bad jag efter år av väntande. Lucy separerade tekoppen från hennes läppar och log ursäktande, samtidigt som hon drog med baksidan av sin hand mot munnen.

"Okay, so I met Zayn." började hon med blicken neråt. "Or, met, I just kind of saw him." fortsatte hon med en axelryckning. 

"I was at Tesco, and he was there. I saw him first, and then he looked at my way and saw me. I tried, very awkwardly, to walk away but he followed me. He said hi and so did I." hon pausade och smuttade åter igen på teét, som verkade vara lika varmt fortfarande att döma av hennes min. 

"And then he asked.." ju längre in på meningen hon kom, desto mer tystnade hennes röst.

"He asked what?" frågade Samantha storögt. Jag passade på att smaka på teét.

"He asked about you." svarade Lucy och nickade mot mitt håll. Jag hostade till av chocken, och det var inte långt ifrån att teét kom ut ur min mun igen.

"Me?" jag rynkade min panna i djupa veck. 

"Yes, you." förtydligade Lucy.

"Keep on talking!" uppmuntrade jag henne.

"He asked if you were still living here, if you were doing fine and so on. Then I said that I needed to hurry up, because I felt awkward talking to him." Jag nickade långsamt för att visa att jag lyssnade. 

"Buuuuut..." fortsatte Lucy efter en kort tystnad. "He gave me his number. He told me to give it to you." hon plockade upp en skrynklig lapp ur fickan, som hon sedan räckte fram till mig. 

Lucy och Samantha begav sig ner för att hyra film och köpa godis. Under tiden satt jag kvar i Samantha's soffa och granskade den knöliga lilla lappen med siffror på. Skulle jag höra av mig? Och vad skulle jag säga i så fall? "Hej vad gör du nu för tiden, ja juste, kom precis ut ur fängelset va? Hur jag mår? Ah, helt okej, var bara deprimerad en lång period." Njaa, inte riktigt. Vad ville han mig ens? 

Mina tankar avbröts av ytterdörren som öppnades av två fnittriga personer, Lucy och Samantha. Samantha gick direkt in till TV:rummet där jag satt, och ställde ner en stor godispåse tillsammans med chips på soffbordet. Lucy kom in med två filmer i ena handen.

"Which one should we see first?" frågade hon glatt och viftade med fodralen. 

"The scary one!" hojtade Samantha exalterat.

Det var typiskt oss; hyra två filmer, varav en läskig och en rolig. Självklart börjar vi alltid med den läskiga, hur ska man annars kunna somna sen? Lucy satte i filmen och slog sig sedan ner i soffan tillsammans med mig och Samantha. Vi vecklade ut en stor filt och tryckte ihop oss under den.

 

Vi satt mest och gömde oss under filten under filmens gång. Ingen av oss gillade egentligen skräckfilmer, det brukade alltid sluta med att vi alla sov tillsammans. 

"So.. uhm, did you call him..?" frågade Lucy stelt när eftertexterna började rulla. Jag skakade på huvudet.

"No.. I don't know.. What should I say?" svarade jag med låg ton. Lucy ryckte på axlarna.

"He wants you to call him, it's up to him what you're going to talk about." sa Samantha allvarligt. Jag nickade, hon hade rätt i det hon sa. Men jag var väldigt tveksam på om jag verkligen vågade ringa.

"What are you thinking about?" frågade Lucy. Jag ryckte slappt på axlarna.

"I don't know if I dare."

Deras blickar riktades mot mig, och de nickade långsamt i takt.

"I think you should do it." utbrast Samantha.

"Why?" frågade jag nyfiket.

"It's not like you need to see him or anything. Just call him once and find out what he wants." förklarade hon. Lucy nickade instämmande.

"How much's the clock?" frågade jag. Samantha sträckte sig mot sin mobil som låg på bordet.

"Half past nine."

Jag hade ett inre krig med mina tankar. Skulle jag ringa eller inte? Jag menar, vad var det värsta som skulle kunna hända egentligen. 

"Is it too late to call him?"

"No! Do it!" uppmuntrade de.

 

Jag nickade hastigt och reste mig sedan upp. Jag gick iväg till Samantha's sovrum för att få lite ensamhet. Det skrynkliga pappret låg i mina byxfickor, med en smått skakig hand tog jag upp den lilla lappen. Jag knappade in siffrorna på mobilen och tryckte på den gröna luren. Signal efter signal ljöd, men ingen svarade.

Precis när jag skulle lägga på hörde jag dock en röst i andra änden.

"Yeah?" svarade han. Det var han, Zayn.

"U-uhm, this is Jessy." svarade jag nervöst. Det blev tyst i luren. "Hello?" sa jag med en osäker stämma.

"Jessy, hi. I didn't expect you to call me." hans röst lät lugn och sansad.

"Me neither.." muttrade jag. Han harklade sig och en pinsam tystnad bröt sedan ut.

"How are you?" frågade han sedan. Jag kunde inte låta bli att skratta till lite lätt. Stelheten var på hög nivå.

"I'm fine. What about you?"

"I'm glad to hear. I'm fine thanks." svarade han. "I got out today."

"Yeah, I know.." min röst dog ut ju längre in på meningen jag kom. "So, where do you live?" fortsatte jag. Herregud, varför frågade jag vart han bodde? Det var ju inte alls creepy.

"Same place as before." svarade han snabbt.

"Oh okey. Well.. I really don't know what to say." erkände jag. Han skrattade till.

"Same here. Maybe we could meet some day? Or something.." jag stelnade till.

"...Uhm.. Yeah, sure. But I gotta go now." svarade jag nervöst.

"Okey. Nice talking to you. I'll keep in touch.

"Bye."

"Bye Jessy."

 

När jag kom tillbaka till TV:rummet satt både Lucy och Samantha med huvudena vända mot mig. Jag log lite stelt mot deras stirrande miner. De granskade mig under varje steg jag tog när jag gick mot soffan igen.

"What did he say?!" frågade de båda nyfiket.

"Nothing special. It was pretty.. stiffy.. And then he asked if I wanted to meet him some day." svarade jag med en suck.

"He what?!" frågade Lucy, med hakan nere vid knäna. Jag nickade bara med ett leénde.

"B-but how do you feel about it? Do you wanna meet him?"

"I don't know. Or, I guess.." svarade jag tyst. 

Helt ärligt så visste jag inte. Det skulle säkert bli jobbigt och lite pinsamt, men jag kunde inte förneka att jag kände mig glad inför att träffa honom. Att höra hans röst hade fått ett pirr att vibrera fram genom kroppen. Om det var nervositet eller gamla känslor som fanns kvar, det fick tiden utvisa.

 

 

 

Det var smockat med folk i kön för att komma in till Green Monkey. Det var vanligtvis mycket folk på fredagar, men just denna var det extra mycket, av någon konstig anledning. Vi alla tre suckade, men ställde oss i den enorma kön. Kön förflyttade sig sakta men säkert framåt. När vi stod vid insläppet stängde de iför och en stor man ställde sig bakom blockeringen.

"The club is full, we can't let you pass through. I'm sorry girls." hans röst var hård och lät inte det minsta ledsen. Klagomål och suckningar hördes bakom oss, och likaså ifrån oss. Vi gick ur kön med besvikna miner.

"Are you serious?" började en kille från kön jiddra mot vakten. Vakten fnös högt åt honom bad honom vänligt men bestämt att backa, vilket killen gjorde. Han hade inte en chans mot den stora välbyggda mannen.

"Well this sucks.." muttrade Samantha samtidigt som hon stod och skiftade mellan att lägga sin kroppstyngd på vardera ben. Ett dovt pling hördes ifrån min kuvertväska. Jag fumlade lite med den annorlunda öppningen innan jag lyckades få upp den.

 

From Harry:
Are you inside? I am! x

 

To Harry:
No.. Guard said it was full inside :(

 

"Who was it?" frågade Lucy.
"It was Harry. He asked if we were inside." suckade jag. Vi alla tre hade vart så taggade, nu kändes det tvärtom däremot. Visst fanns det andra uteställen, men Green Monkey var allas favorit. Samantha’s blick riktades mot något bakom mig.
”Uhm, Jessy.” hon nickade mot mig för att signalera att jag skulle vända mig om. Jag vände mig om, och fick syn på den långa killen som kom gåendes mot oss.
”Hi!” sa han och log brett.
”Hii.” svarade jag med ett svagt leénde. Han drog in mig i en snabb kram, vilket fick mig att inse hur kort jag var jämfört med honom, mitt huvud var i hans axelhöjd. Han skakade hand med Samantha och Lucy, och presenterade sig artigt.
”We already know your name.” sa Samantha med ett flin.
“You do? How?” skrattade Harry. Samantha gav mig en retfull blick, och flinade sedan ännu bredare.
”Jessy has been talking  A LOT about you.” sa hon sedan. Jag öppnade min mun av ren förvåning, det hade jag inte gjort! Om något så var det hon och Lucy som hade tvingat ur mig massa info om honom. Jag skruvade på mig lite obekvämt, medans Lucy och Samantha bara fnittrade.
”Anyway, let’s go inside.” sa Harry och gestikulerade med handen.
”Uhm, we can’t go inside.” påminde jag honom.
”Yes, you can. Come.” hans röst var övertygande.
Vi följde honom till insläppet, han high-fivade med vakten och viskade ett par ord i hans öra. Vakten nickade och log sedan mot oss alla.
”Have a good night.” sa han och öppnade upp dörren för oss. Jag, Samantha och Lucy utbytte märkliga blickar med varandra samtidigt som vi tog oss in till klubben.

Vi följde efter Harry genom folkmassan, tills vi kom till den ena sidan, där små bås med bord och soffor var utplacerade. En kille med brunt hår och de valpigaste ögonen jag någonsin skådat satt med en drink i sin hand.
”This is Jessy, Lucy and Samantha.” sa Harry och pekade på oss.
”Liam.” sa killen och granskade oss alla tre som hastigast. Harry satte sig ner bredvid Liam, och vi tog soffan mitt emot.
”We’re just going to get some drinks.” sa Lucy i mitt öra för att försöka överrösta den höga musiken. Jag nickade som svar och följde sedan henne och Samantha med blicken. Jag kunde svära på att de bara ville lämna mig ensam med Harry. Fast å andra sidan, jag tog gärna emot en drink. Harry och Liam pratade med höga röster om någonting jag inte orkade lyssna på. Jag satt mest och kollade ner i mitt knä, då jag inte hade en aning om vad jag kunde prata om.
"Where did your friends go?" Harry lutade sig över bordet för att komma närmare.
"They left me!" förklarade jag med ett skratt. Harry reste sig, och gick runt bordet och slog sig ner bredvid mig. Lukten av hans parfym spred sig, luktade gott gjorde han verkligen.
"Did they? Seriously?" frågade han när han satt sig till rätta. Jag skakade på huvudet och skrattade till lätt.
"They should be back soon."
"Oh, okey."
Precis som jag förutspått några sekunder tidigare, så kom Lucy och Samantha. De kollade lite förvirrat på hur vi satt, men slog sig sen ned bredvid Liam. Samantha räckte över en drink åt mig, som jag tacksamt tog emot. Jag tog några klunkar av den rosa drycken - smaken var söt och fruktig. Jag grimaserade lite åt eftersmaken av vodka. Harry skrattade lite åt min grimas, jag log ett stelt leénde tillbaka.
"If you drink that in 10 seconds I'll buy you a new one." hans leénde var brett och utmanande. Han gjorde det antagligen bara för att få mig full, men one does not simply utmanar Jessy Brown. Klart jag kunde svepa drinken på tio sekunder, jag är ju trots allt Jessy Brown.
"Deal." svarade jag med kall ton. Harry log snett och nickade mot drinken. Jag höjde glaset och svepte sedan ner den söta drycken. Lucy och Samantha applåderade.
"No biggie." sa jag med en axelryckning och ställde ner det tomma glaset på bordet. Harry fnös till och reste sig sedan.
"C'mon." han greppade tag i min handled och drog mig mot baren. Det var först när jag kom upp på benen som jag insåg hur mycket den där drinken jag svepte hade påverkat mig. Jag snubblade till lite, men Harry såg det inte då han gick framför mig. Vi trängde oss fram över dansgolvet, där halvnakna tjejer stod och dansade vilt. Vem var jag att döma dom; jag hade ungefär lika lite kläder på mig själv. 

Harry räckte över Redbull vodkan han just köpt åt mig, och tog sedan en klunk ur sin egen. Vi gick tillbaka till det lilla båset, där Samantha så gott som satt på Liam. Stackars Liam, Samantha kunde vara lite... klängig, när hon druckit. 
"I'll be right back.. I'm just gonna, ehum, take some air." ursäktade sig Liam och reste sig hastigt. Jag och Lucy gav varandra en menande blick och började genast skratta. Samantha suckade och lät hennes arga blick vandra mellan mig och Lucy. Harry gav oss en undrande blick, han förstod nog inte alls vad som pågick. Jag tog ytterligare några klunkar av drickan som fanns i glaset jag hade i handen. Jag insåg att det bara var några få klunkar kvar, så jag svepte ner det också. Liam kom tillbaka, och jag såg hur Lucy viskade någonting i Samantha's öra. Det var antagligen något om att hon skulle lugna ner sig några kilon. Eller, jag hoppades det. Annars skulle hon nog skrämma iväg den stackars killen.
"Jessy, would you like to dance?" frågade sedan Harry från ingenstans. Alkoholen fick mig att fnittra till lite nervöst som svar, men ärligt talat blev jag lite förvånad. Det kom så plötsligt. Eller så var det bara min hjärna som inte hängde med i svängarna. Jag kollade på Lucy som mimade ett 'yes'.
"Uhm, of course." log jag sedan mot Harry. 
Först kändes det mest stelt och pinsamt, men när jag faktiskt insåg att jag hade alkohol i kroppen, musiken dunkade högt och en snygg kille som faktiskt bad mig dansa med honom, släppte jag loss. Min rygg var vänd mot Harrys framsida, och våra kroppar var pressade nära varandra. Det märkes att han gillade det dock, då hans händer greppade tag vid min midja och pressade mig ännu närmre honom. 
"You're so hot right now." den låga och raspiga rösten sände rysningar ner längs min ryggrad.
"You're not so bad yourself." kontrade jag. Harry skrockade lågt.

"Oh my god.." mumlade jag lågt när huvudvärken smällde till med full kraft. Solen lös starkt in genom mitt fönster, då inte ens persiennerna var ifördragna.
"Good morning to you too." sa en morgonhes röst. Att jag hade sällskap av någon kom som en ren chock, jag tjöt till av förvåning och vände mig hastigt om. Harry kollade på mig med höjda ögonbryn.
"I didn't know you were here." pustade jag ut.
"Yeah, you were pretty wasted last night.." han skrattade lågt. Jag noterade hans nakna överkropp som skymtades under täcket.
"Did we.. uhm..-" började jag generat, men blev avbruten.
"Had sex? No." svarade Harry. Jag pustade ut åter igen. Frågan är vad han då gjorde i min säng, men som om han läst mina tankar svarade han.
"You asked me to walk you home, so I did. And I was about to leave as fast as I saw that you were safe in your bed, but you asked me to stay." förklarade han.
"Oh, uhm, thank you." log jag, något stelt. 
Jag reste mig upp och gick sedan till badrummet för att fräscha upp mig. Jag tvättade bort gårdagens smink, borstade håret och slutligen tänderna. När jag kom in i mitt sovrum var inte Harry längre kvar i rummet. Jag kröp ur klänningen, som jag somnat i, och bytte ut den mot ett par slappa mjukisbyxor och en svart hoodie. 

När jag gick till köket för att fixa något att äta, fann jag Harry i soffan framför TV:n. Någon tog för sig ordentligt. Jag skakade bort den tanken och gick i tystnad förbi honom och vidare in i köket. Jag fyllde en tallrik med yoghurt, men struntade i att fixa något ätbart åt honom. Han fick allt fråga om han ville ha något. Jag gick mot soffan för att göra honom sällskap, men jag stod fastfrusen bakom soffan när jag såg vad som visades på TV:n.

"The 22 year old man, Zayn Malik will today be released after two years in prison. The crime he committed got much attention from media around it, since people had so many different thoughts and opinions about it. But as I said; today the 22 year old will get released! Now, over to the weather with Kayla."

Tallriken jag höll i min hand föll till golvet. Harry vände sig om av chocken och kollade på mig ett par sekunder. Min armar hängde slappt längs sidorna, och min blick var fastfrusen.
"What happend? You want me to help you?" frågade han vänligt. Jag svalde hårt klumpen som bildats i min hals.
"No. Please just get out of here, I need to be alone." klämde jag fram mellan sammanpressade läppar. Harry gav mig en förvirrad blick, men reste sig upp ifrån soffan.
"Bye." ropade han ifrån hallen, och sedan smälldes ytterdörren igen. Jag föll ner på mina knän, och kunde inte hejda tårarna. Så det var nu det var dags för alla känslor att bli upprivna, ännu en gång.

---

Kapitel 4 my dear readers ^_^ Hann tyvärr inte skriva fler kapitel än såhär, men nästa kommer troligtvis upp på söndag eller måndag. :3 
KOMMENTERA.

 

"Thank you." tackade jag artigt när den lilla gubben i glassluckan räckte över min glass. Jag skulle precis gå ut ur den lilla kiosken, för att gå till Samantha och Lucy, men råkade fälla krokben på någon. Till min lycka ramlade inte personen, utan snubblade bara till. 

"Oh my god I am so sorry!" utbrast jag högt. Herre min skapare, varför råkade alltid jag ut för sånt här? Jag höll min blick låg för att undvika ögonkontakt.

"It's ok." svarade killen. Jag kände igen den där djupa, raspiga rösten. Jag lyfte min blick från golvet och kände igen de bruna lockarna och de gröna ögonen.

"Hey, it's you! Jessy, right?" frågade han. Jag skrattade till och nickade.

"I'm sorry but I've forgot your name." sa jag och skakade på huvudet.

"Harry. My name is Harry Styles." sa han med en tillgjord röst. Jag nickade långsamt för att visa att jag fått tillbaka mitt minne. Han drog en hand genom de bruna lockarna, och blicken han gav mig såg lite tankfylld ut.

"Uhm, we gotta stop bumping in to eachother like this." skrattade han. Jag skrattade till och nickade instämmande. "So, uhm, maybe I could get your number?" fortsatte han. Wow, det var oväntat. Min läppar formades till ett O.

"O-okey, yeah, why not!" log jag sedan. Han räckte fram sin mobil och jag knappade in mitt nummer. 

"Thank you, gorgeous. I'll call you some day." sa Harry, hans leénde gick från öra till öra. Han visste hur man charmade tjejer helt klart. 

"Great, bye." sa jag snabbt och försvann mot mina vänner, som satt ner vid ett bord.

 

"Who was that?" frågade Samantha med höjda ögonbryn. Jag himlade med ögonen och satte mig ner på en utav stolarna. De båda två kollade på mig med stora ögon. Jag låtsades inte se dom, och började istället äta på min något smälta glass.

"Jeeesssyyyy!" sa Lucy med bedjande röst. Jag suckade, men kunde inte låta bli att skratta till.

"It was Harry."

"Harry who?" sa de i mun på varandra.

"Harry Styles." rättade jag.

"Harry Styles is looking pretty fucking fuckable." sa Samantha med en mörk röst.

"Sam!" utbrast jag chockat och slog henne lätt på armen.

Det där var så typiskt Samantha, hon var en sån som inte hade några hämningar. Varken när det gällde att säga något eller att göra något. Men det var skönt att ha så.. speciella vänner. Samantha var den galna, glädjespridande som alltid sken som solen. Spelade ingen roll hur dåligt humör man var på, hon fick alltid en att känna sig glad. Och Lucy var.. ja, Lucy. Omtänksam, god ända in i själen och hade ett jädra humör när det väl gällde. 

 

Under dagen gick vi runt och kollade i affärer, utan att handla något dock, sedan åt vi på restaurang och sedan blev det hemfärd. Vi bestämde oss för att gå ut på kvällen, då det var flera veckor sedan sist. 

"Come to my flat around eight!" ropade Samantha innan hon och Lucy klev in i hennes lägenhet.

"I will!" ropade jag tillbaka, innan jag stängde ytterdörren efter mig. Lucy bodde i princip hos mig och Samantha. Hon skiftade mellan lägenheterna lite då och då, trots att hon hade en egen lägenhet, som hennes pappa pröjsade för, så spenderade hon nästan ingen tid i den. 

Lucy fick aldrig riktigt någon bra kontakt med sin pappa igen. Han åkte frivilligt in på rehab, och fick sedan väldigt konstigt nog, ett välbetalt kontorsjobb. Hur det var möjligt efter hans drogperiod var för oss ett mysterium, men det var antagligen via kontakter. Han kände skuld för allting som hänt, så han försökte gottgöra det genom att skämma bort henne. Lucy's mamma valde att inte gå tillbaka till honom, trots att han bad om det. Hon hade det ganska dåligt med pengarna, men vägrade skämmas bort av honom. Starkt gjort av henne, enligt mig. Men hon klarade sig bra. 

 

Efter en snabb dusch virade jag in mig i en stor handduk, och gick sedan till mitt rum. Jag öppnade min garderob och suckade djupt. Det svåraste när man skulle gå ut; välja kläder. Jag slöt mina ögon och drog med fingrarna över alla galgar fyllda med kläder, och stannade sedan med handen på en slumpad galge. Jag drog ut den och öppnade sedan mina ögon. En svart klänning som var öppen i sidorna och hade lackade detaljer. Den fick duga. Jag la ner klänningen på sängen och gick sedan till min mobil. Klockan var halv åtta. Ett nytt sms låg även och väntade i inkorgen.

 

 

Jag sparade numret, men väntade med att svara en stund. Jag ville ju inte verka desperat. Jag lät handduken falla till golvet, och drog på mig ett vitt set med underkläder och utanpå det ett par mjukisbyxor och en stor hoodie. Klänningen tog jag i handen, och sedan gick jag mot ytterdörren för att gå till Samantha. Jag låste noggrant dörren efter mig och började sedan rycka i Samantha's dörr, som tydligen var låst. Jag bankade på några gånger, och till slut öppnade Lucy. 

"You're early!" log hon.

"And you're naked!" konstaterade jag där hon stod i bara underkläder. Hon skrattade till, likaså jag, och sedan gick vi in i lägenheten. Samantha hade en kort svart klänning, och på hennes säng låg en tight mörkblå klänning, som jag anade att Lucy skulle bära. 

"Hooola!" tjöt Samantha när hon såg mig.

"Hellooo." fnittrade jag. 

Samantha stod och sminkade sig framför sin spegel, så jag gick vidare in i badrummet där plattången och hårfönen befann sig. Det var skönt att känna sig så hemma hos någon. Samantha skulle nog nästan bli irriterad om jag frågade om jag fick långa något; för oss var det en självklarhet att nästan sno saker av varandra.

Jag fönade mitt hår tills det var helt torrt, och plattade sedan hela håret, vilket tog sin tid. I de främsta hårtestarna gjorde jag några svaga lockar med hjälp av plattången. När jag var klar med det gick jag tillbaka till Sam's sovrum där jag lämnat min klänning. Ogenerat tog jag av mig mina kläder och ersatte dem med det svarta tyget. Jag granskade mig i spegeln, och det såg bra ut. Över förväntan. Sam var klar med sminket, så jag snodde necessären det låg i och gick in i badrummet för att sminka mig. Ögonen sotade jag med svart ögonskugga, jag markerade ögonbrynen, och sedan avslutade jag med en svag röd färg på läpparna. 

Jag tog en snabb titt på min mobilklocka, tjugo över åtta. Jag gick ut till TV-rummet, där Samantha och Lucy precis skulle ta en varsin shot.

"Can I borrow some heels?" frågade jag. Jag orkade inte gå till min egen lägenhet för att rota runt bland alla tusentals skor.

"Yeah, sure. But first, have a shot!" sa Samantha och vinkade mig till sig. Jag slog mig ner bredvid Lucy i soffan och blev sedan tilldelad en röd shot.

"1...2...3" räknade Lucy, och sedan shottade vi tillsammans. Samantha började fylla på shotglasen en gång till. Under tiden tog jag fram mobilen.

 

 

Lucy räknade en gång till, och vi shottade åter igen tillsammans. Min mobil började ringa högt.

"Who is it?" frågade Lucy nyfiket. Jag kollade ner på mobilen som låg i mitt knä. Det var.. Harry?

"Uhm, it's Harry." sa jag osäkert.

"Answer!" bad Samantha. Jag reste mig upp för att komma ifrån mina två vänner. Jag hade en stark känsla av att de annars skulle börja skrika i bakgrunden.

"Hello?" svarade jag osäkert.

"Hii!" svarade den mörka rösten i andra änden.

"What do you want?" frågade jag, och av misstag lät jag lite irriterad. "Sorry, I didn't mean to snap at you. What do you want?" ursäktade jag, och upprepade meningen med en trevligare ton.

"Just wanted to know what you're up to." svarade han slappt.

"Oh, uhm, I'm going out with my friends." 

"Really? Me too! Where are you guys going?" han lät överraskad.

"Green Monkey I think." svarade jag. Jag log åt namnet, varför klubben hette Green Monkey var ett stort frågetecken. Det lät som någon slags hoppborg eller liknande.

"Are you serios? Me too." skrattade Harry.

"Well, then I'll see you there?" 

"Absolutely! Bye Jessy."

"Bye Harry!"

Jag hörde hur Lucy och Samantha nämnde Harry's namn när jag gick tillbaka, men när de såg mig blev de alldeles tysta. 

"What were you saying?" skrattade jag.

"Just that Harry is a freaking sexbomb that wanted your number." svarade Samantha med en axelryckning. Lucy och jag skrattade åt henne, trots att hon var helt seriös. 

"He's going to Green Monkey tonight." sa jag samtidigt som jag slog mig ner i soffan, för ännu en shot.

"He is? So are we!" sa Lucy glatt.

"Yeah, I know." skrattade jag. 

 

Efter två shottar till kände vi alla att det var dags att börja dra sig mot Green Monkey. Shottarna som vi svept hade redan fått oss fnittriga och glada, det märktes att ingen av oss hade druckit alkohol på några veckor. Jag var glad över att jag åtminstone hade ätit på dagen, annars skulle jag nog blivit helt borta av några få drinkar till. Jag valde ett par blåa klackskor. När Lucy tog ett par svarta skrattade vi en stund; hon hade blå klänning med svarta skor, och jag tvärt om. Vi såg så matchande ut. Samantha tog ett par röda, vilket matchade hennes läppstift. Mer än nöjda med våra utseénden började vi gå mot Green Monkey.

Med miljontals tankar snurrandes i mitt huvud, fick jag stora problem att somna. 

 

Jag vaknade upp av några väldigt ihärdiga knackningar på min ytterdörr. Bankandet tog aldrig slut, så motvilligt reste jag mig upp ifrån det varma täcket.

"I'm coming!" ropade jag smått irriterat när knackningarna blev högre. Jag satte på mig mina tofflor och gick sedan för att öppna dörren. Genom titthålet såg jag att det var Lucy och Samantha. Bra, då kunde jag öppna i pyjamaskläderna. 

"Hi." sa jag slappt när jag öppnade dörren. De sa hej i munnen på varandra och sedan stromade de in. Dom började babbla på om något, men jag kunde inte höra ett ord utav vad de sa då de fortfarande pratade i munnen på varandra.

"Okej, pleeease calm down. Can I brush my teeth, and then we can talk?" bad jag.

"Okey, hurry up!" tjöt Samantha. Jag gick ifrån dom med en suck och släpade mig in i badrummet där jag började borsta tänderna. 

Lucy och jag var fortfarande bästa vänner, något jag skulle vara evigt tacksam för. Hon hade varit till väldigt stor hjälp under de senaste två åren. Samantha bodde i lägenheten mitt emot min, hon flyttade in dit för ungefär ett halvår sen. Hon var lite annorlunda ibland, men även väldigt rolig och glädjespridande. Hon var en sån person som många skulle behöva ha i sitt liv. När tänderna var färdigborstade sköljde jag noggrant tandborsten och ställde den på sin plats.

 

Lucy och Samantha satt och babblade i soffan högljutt. Jag stod bakom dem en stund och försökte urskilja något av orden de sa, men de var omöjligt. Dom var ganska lika varandra, fakiskt. Båda två hade brunt hår, grönbruna ögon, båda älskade att prata; och det fort.

"Hey!" utbrast jag bakom dem. De slutade prata och kollade med lite förvånade blickar på mig. Jag gick runt soffan och slog mig ner i en av de två fåtöljerna som stod där.

"What did you wanna talk about?" frågade jag nyfiket. De utbytte en blick med varandra, som jag inte kunde läsa av. 

"Should we really tell her?" frågade Samantha tyst.

"I hope you will! Because I sure as hell didn't go up..." jag kollade hastigt på min mobilklocka. "ten in the morning for nothing!" fortsatte jag. Ett litet skratt lämnade min mun, Lucy och Samantha drog lite stelt på smilbanden.

"Okay, we're telling you this because we think you rather hear it from us, than the TV." förklarade Lucy.

"Go on, I wanna know what it is!" uppmuntrade jag dem. De hade definitivt fångat mitt intresse nu.

"Here we go.." började Samantha osäkert. "You know.. Oh shit, you tell her Lucy!" fortsatte hon. Osäkerheten i hennes röst kunde höras på långa vägar. Lucy drog sina handflator mot jeansen innan hon kollade på mig med en väldigt allvarlig blick. 

"I'm just gonna tell you straight out now. Zayn is getting out of prison." hennes blick dök undan från min när hon sa den sista halvan av meningen. En tystnad lade sig över rummet.

 

"H-he is?" frågade jag osäkert efter en stund, som att jag inte hört vad hon hade sagt. Både Lucy och Samantha nickade. Det var alltså precis som jag trott, det var Zayn de två personerna på McDonalds hade pratat om. 

"Can someone please go get some water?" frågade jag när yrseln kom. Lucy reste sig och gick snabbt mot köket. Det här tog upp så många känslor, minnen och smärta. Jag och Zayn hade aldrig fått ett avslut; vi hade bara blivit tvungna att skiljas åt. För mig betydde det mycket, att han hade satt mitt liv framför sitt eget. Han hade valt att röja allt - och alla - som stod i hans väg för mig. Det hade krävts en hel del möten för mig hos en terapeut för att förstå vad jag hade varit med om, och för att sedan försöka gå vidare. Nu var det som att allting revs upp igen. 

 

Lucy kom tillbaka med ett stort vattenglas. Tacksamt tog jag emot det och drack stora klunkar ur det. 

"How do you feel about... all this?" frågade Lucy tyst. Jag kollade upp på henne och ryckte lätt på axlarna.

"I feel.. numb?" mitt svar lät mer som en fråga. Men ärligt talat visste jag inte hur jag kände. Hur skulle jag bete mig om jag stötte på honom? Som en vän? Han kanske till och med hade glömt mig. Två år i fängelse känns nog som tio år i fängelset. Jag tror knappast att han skulle tycka att tiden hade gått fort.

"Jessy?" sa Samantha högt. Det var då jag insåg att jag hade försjunkit i mina egna tankar en stund. Jag kollade upp på henne och väntade på en fortsättning.

"We're gonna leave you alone for a while. We'll be in my flat if you need us." sa hon med ett svagt leénde. Jag avfyrade ett snabbt leénde, dom kände mig väl. Lite ensamtid med mina tankar kändes behövligt. De kramade mig hejdå och gick sedan tysta ut ifrån min lägenhet.

Jag gick in i mitt sovrum och ställde mig framför spegeln. Jag greppade tag i tyget på min pyjamas t-shirt och drog upp den, så att vänstra sidan av min överkropp blottades. Med min högra hand drog jag över den lilla delen hud som avvek utseéndemässigt från den andra. Ärret var alldeles vitt, och kändes så blankt på något sätt. Det kittlades när jag drog med fingrarna över det. Huden kändes så tunn men ändå så tjock. Nedanför ärret hade jag tatuerat in en liten text.

 

 

Texten kanske tycktes vara udda för andra människor, men för mig hade den stor betydelse. Dels så betydde den det uppenbara; Sista kulan från en död man. För det var precis vad ärret var. Men för mig så betydde texten även att jag var den sista kulan. Ett skott från en pistol är starkt och lämnar ett avtryck. Texten motiverade mig till att hålla mig stark, fortsätta leva och göra någonting bra. Lämna ett avtryck. När Ryan skjutit mig hade han även fått mig att vilja fortstätta kämpa. Även om jag inte hade insett det förrän flera månader efteråt, så var det så det var. Jag drog t-shirten över mitt huvud och bytte ut den mot en bh och en svart långärmad t-shirt. Pyjamasbyxorna ersatte jag med ett par ljusa jeansshorts. Vädret såg fint ut, så jag hoppades att jag inte skulle frysa ihjäl. Men oftast var det väldigt varmt och skönt på dagarna, för att sedan på nätterna bli iskallt. Jag tog min mobil som jag hade slängt på sängen och började knappa in ett sms.

 

 

Medans jag väntade på svar släppte jag ut håret och borstade igenom det noggrant, någonting som var lättare sagt än gjort. Jag flätade det sedan lite snabbt och la fram flätan över ena axeln.