Det var onsdag. Vilket även betydde att det endast var 8 dagar kvar tills skolan slutade föralltid. Kommande tisdag skulle balen vara. På onsdagen var sista lacrosse-matchen, och alla från skolan skulle vara där och stötta  vårat hemmalag. På torsdagen var dagen D, dagen så jag och alla andra i min klass skulle sluta high school. Jag hade blandade känslor inför det - glädje men även nervositet.

 

Det hade vart lite stelt i början av veckan, mellan mig och Lucas alltså. Han hade sannerligen försökt göra sitt bästa för att inte låta 'bossig' när han så något. Han skämdes antagligen över sitt uttalande föregående vecka. Zayn hade jag inte hört någonting ifrån. Varken sms, samtal och vi hade heller inte stött på varandra. Min hjärna plågade mig genom att tänka på honom hela tiden. Jag kunde bara inte släppa honom. Hans intensiva blick, sättet han pratade på.. Och nu gör jag det igen, tänker på honom. Det var absolut inget fel på Lucas heller dock. Hans blonda hår och muskulösa armar var ingenting att klaga på. 

"Jessy!" Lucy pratade högt och ruskade om min axel.

"Oh, sorry." ursäktade jag mig. "What did you say?"

"Who's taking you to prom on Tuesday?" fnittrade hon med sin ljusa stämma.

"I don't know." jag ryckte på axlarna.

"You should ask Lucas!" utbrast Lucy med stirriga ögon.

"That would be kinda weird, we're just being friends." sa jag med en grimas.

Vi droppade konversationen, och fortsatte peta på tallrikarna som det låg något på, som tydligen skulle föreställa mat. Det såg mer ut som avföring från en ko, blandat med potatis. Jag valde att inte smaka på den bruna sörjan.

 

Lucas och Matt stod vid sina skåp, som jag passerade tillsammans med Lucy. Jag log åt Lucas, och sen åt Matt. Matt var den där lite jobbiga killen. Han skulle alltid vara högljudd, odiskret och lite äcklig av sig. Utan att mena något illa, så var han ganska korkad också. Hans blåa ögon tillsammans med det mörka håret lockade dock många tjejer, konstigt nog avfärdade han många av dom också. Andra killar skulle välkomnat alla tjejer de kunde se med öppna armar. Men inte Matt. Antingen så var han gay, korkad eller så var han helt enkelt en gentleman som inte låg runt med alla. Lucys kinder rodnade lätt när Matt blinkade flirtigt med ena ögat åt henne.

"You're blushing!" viskade jag när vi passerat. Lucy rynkade på ögonbrynen och fnittrade till.

"That doesn't help Jess!"

"If Matt doesn't ask you to prom, I will beg him to do it. For real." sa jag, med ett försök till en allvarlig röst. Lucy slog mig på skoj på armen. 

"Gotta go to class now, and after that I'm going home." sa jag, gav Lucy en kram och gick sedan till min lektion.

 

Mrs Ward pratade om någonting som jag fann totalt ointressant. Jag hade alltid vart 'The smart kid', och visste iprincip redan allting hon pratade om. Dessutom skulle vi inte få flera läxor nu, så det kändes lite onödigt att försöka engagera sig ens. Diskret drog jag fram mobilen under bänken.

 

"Are we going to speak to eachother again?.." jag tvekade på om jag skulle skicka det till Zayn eller inte, men kom fram till att jag inte hade någonting att förlora. Det värsta som kunde hända skulle vara att han svarade nej. Trots att jag visste att han inte var bra för mig, så kunde jag inte låta bli att tänka på honom. Hans mörka, kaxiga sida gjorde honom bara mer mystisk och på något konstigt sätt, mer attraktiv. 

 

"Sure." fick jag till svar. Vad skulle man svara på det? Innan jag hann tänka ut någonting kom ett till sms, även det ifrån Zayn.

"I'm sorry about last time." Jag log lite för mig själv, och hoppades att ingen i klassrummet såg mig med mitt fåniga leénde.

 

"Jessy Parkins! No phones in class." avbröt Mrs Ward med sin gälla röst. Hon gick fram till mig och ryckte ifrån mig mobilen. "You'll get it back after class." väste hon och la ner den i en låda på sitt skrivbord.

"Listen now kids! Read page 144-154, then you're free to go." sa hon sedan. Jag tror aldrig att jag sett någon i min klass hugga in i en bok så fort. Töntigt nog, hade jag läst dom sidorna förut. Jag hade läst hela boken rättare sagt. Men för att inte irritera Mrs Ward ännu mera, så slog jag upp sidan 144 och började läsa. 

 

Det kändes som evigheter, dom där 10 sidorna. Men slutligen hade jag läst dom, och jag gick nöjt och hämtade min mobil framme vid Mrs Ward. Jag skyndade mig till mitt skåp där jag slängde in boken, och sen for jag ut genom skolans dörrar. Solen lös starkt, men det kom fläktande vindar hela tiden. 

 

"Sorry for answering so late. Teacher took my phone.. But I'm sorry aswell." jag klickade snabbt på skicka, och fokuserade sen på trottoaren framför mig, som skulle leda mig till Starbucks. När jag kommit fram beställde jag en chailatte, och sen styrde jag stegen mot busshållplatsen. Det allt för bekanta ljudet av den gamla bussens tjutande bromsar skar i öronen. Jag grimaserade lätt innan jag klev på och slog mig ner på ett säte. Drömmande tittade jag ut genom bussens smutsiga rutor. Det tog inte lång tid förrän jag somnade mot det hårda sätet.

 

Jag lyckades vakna precis innan bussen stannade vid min hållplats, till min stora glädje. Trött reste jag på mig och drog min väska över axeln. Jag släpade mig av bussen, och när jag bara gått några steg så började lätta små vattendroppar falla på mig. Jag ökade takten, vilket det fallande regnet också gjorde. Jag sprang den sista biten till huset, för att undvika att bli blöt. 

Jag slängde den slitna väskan innanför dörren, och gick till köket för att bre iordning två mackor. Glupskt tryckte jag sen i mig dom. 

 

Jag valde att ignorera det sista smset, dels så var ämnet för genant och dels så ville jag inte ens ge det uppmärksamhet. Den ända anledningen till att jag ens bad honom komma var för att prata. Och för att titta på honom. Och känna hans doft. Och nu plågade min hjärna mig åter igen. Anledningen till att jag bad honom komma var för att prata, om det som hänt.

 

Lucy hade sovit hos mig, och det var nu lördag morgon, och vi befann oss närmare bestämt vid köksbordet, med en varsin kopp te och flingor. 

"So, what are we going to do today?" frågade Lucy mellan tuggorna. Jag fnittrade för mig själv när jag såg hur Lucy kastade i sig flingorna. Var det någonting Lucy älskade, så var det mat. Eller inte bara mat, allting ätbart. 

"I'd love go shopping. Was a while ago." fortsatte hon när jag inte svarade.

"Shopping sounds perfect." log jag.

 

 Det var inte så mycket folk i shoppingcentret, utan det var rätt lugnt och stilla. Efter två timmars shoppande, bestämde vi oss för att sätta oss ner för att fika. Båda två valde mjukglass med jordgubbar. 

"My arms are hurting." klagade Lucy medans vi satte oss ner.

Vi högg in i våra glassar och småpratade lite om allt möjligt.

"Have you been talking to Lucas since Thursday?" frågade Lucy och det hördes på hennes tonfall att hon kände sig lite obekväm med att fråga om torsdagens händelser. 

Jag skakade på huvudet.

"Are you going to?"

"I don't know. Should I?" frågade jag osäkert.

Lucy ryckte på axlarna. "Maybe."

 

Vi gick i några fler affärer, men vi bestämde oss sen för att åka hem. Jag tror jag talade för oss båda om jag skulle säga att armarna kändes som spaghetti. Vi lassade in våra kassar i Lucy's lilla bil, eller ja, hennes föräldrars lilla bil. Lucy tryckte på radion, och sen höjde hon volymen rejält. 

"If I was your boyfriend, I'd never let you go. I can take you places you ain't never been before. " sjöng Lucy högt med en fånig röst. Vi båda brast ut i skratt.

"Swag, swag, swag on you." sjöng (eller ja, skrek) vi båda högt och började sedan skratta ännu mer. Lucy sänkte sen radion lite.

"That song is like.. so silly." fnittrade hon. Jag nickade instämmande.

"Justin is pretty hot though." sa jag och höjde på ögonbrynen.

"You damn right about that girl!" skrattade Lucy.

 

Vi satt i soffan hemma hos mig, funderandes på vad vi skulle hitta på. Min mobil pep till.

 

"Hi, I just wanted to say I'm sorry. Sometimes I act like a... human. x" Det var från Lucas.

"I'm sorry too.. I kinda overreacted. Friends? :) x" svarade jag.

"Absolute. :)" svarade han snabbt. Jag log lite lätt.

 

"Why are you smiling?" frågade Lucy och hennes skratt klingade i det tysta utrymmet.

"Lucas texted me. He sad he was sorry."

"Oh, that's great." Jag nickade instämmande.

Lucas hade åtminstone bett om ursäkt, till skillnad från Zayn, som dessutom behandlat mig tusen gånger sämre. Jag önskar att jag hade hållt mig undan från Zayn redan från första början. Lucy hade varnat mig då, och jag skulle ha lyssnat. Det var typiskt mig att vara så naiv. Alla människor var inte goda.

 

Jag hörde den sårade killens kvidande, när jag vände honom ryggen. Snabbt försvann jag ifrån den mörka gränden, och jag tryckte ner bunten med pengar i min bakficka på de mörka jeansen jag bar. Jag småsprang till min bil, som stod en gata bort. Jag fiskade upp bilnyckeln och bilen gav ifrån sig ett pip när jag låste upp den. Jag stängde bildörren och pustade ut med armarna lutandes mot ratten, och tog sedan upp min mobil för att ringa ett samtal.

"Hello Zayn, how did it go?" Jag kunde nästan höra hur Ryan flinade på andra sidan luren.

"I got the money." svarade jag kallt.

"Great." skrockade han.

"I wonder why my clients has been so bad with the payment lately. " fortsatte han.

"Yeah? I don't know. I'm coming with your money now. Cya in a minute." svarade jag och lade snabbt på. 

 

Jag öppnade dörren till den sjabbiga lyan Ryan vistades i. Det var en villa, ganska fin på utsidan. Men så fort man klev innanför dörren ändrade man uppfattning. Väggarna i hallen var fläckiga och sunkiga. Jag rynkade äcklat på näsan. Med bestämda steg tog jag mig genom hallen, och kom in i ett sovrum. Eller det stod åtminstone en säng inne i rummet. Vid sägen fanns ett bord, där två killar i 25-års åldern drog in vitt pulver i näsan. 

"Looking for Ryan?" frågade den ena killen.

"Mhm." nickade jag.

"Wait here." sa den andra killen och reste sig. Han gick sin väg, och jag kunde höra att han gick upp för en trapp. 

Nervöst satte jag mina händer i fickorna på jeansen. Jag gillade inte att vistas här.

"There you are. Come with me." hörde jag en välbekant röst säga. Jag vände på mig, och framför mig stod en kille i 30-årsåldern, med mörkt hår och hans ögonvitor tydde på att han tagit något. Det var Ryan. 

 

"So where's the money?" frågade han, när vi satt oss ensamma i hans 'kontor'.

Jag reste på mig och hovade upp pengarna ur min bakficka, och räckte dom till Ryan. När han såg pengarna vidgades han pupiller ännu mer; om det nu var möjligt. Han ryckte åt sig pengarna och räknade dom noggrant, och han räckte sedan över en bunt till mig.

"You get a bonus today." log han och sträckte över ytterligare lite pengar. Jag nickade tackande.

"Want some?" frågade han och pekade på en liten låda han lyft upp. I lådan fanns det påsar med vitt pulver, och en massa olika pillerburkar.

"No thanks." sa jag kyligt. "Can I leave?"

Ryan nickade och log hånfullt. Hans blick brändes nästan, vem som helst kunde se att vi inte gillade varandra. 

 

Situationen var konstig, eller inte konstig, situationen var främmande. När hon smsat mig tidigare under dagen hade jag blivit chockad, varför skrev hon till mig? Hon hade så gott som hatat mig tidigare. Med tankarna spridda stängde jag av duschens varma stråle, torkade mig och satte sedan på mig mina boxers. Jessy låg med ryggen mot dörren, hon hade säkerligen somnat. 

"Are you sleeping?" viskade jag tyst.

"No."

Jag hämtade en filt och la mig sen ner under den, på andra sidan sängen. 

"You have school tomorrow, right?" frågade jag. Jessy vände sig om.

"Yeah. I think I'm going to skip it."

"Why?"

"Because it's almost morning, and I need to sleep." svarade hon trött.

"You're in my bed, and wants to sleep? That's odd." sa jag med ett försök till en allvarlig röst.

 

Generat vände jag ner huvudet i kudden och skrattade. När det blev snålt med luft lyfte jag upp huvudet, och insåg att Zayn var betydligt mycket närmare. När jag insåg vad som var på väg att hända avtog mitt skratt. Hans ansikte närmade sig långsamt mitt, och han stannde upp millimeter ifrån mig. Hans läppar nuddade sedan mina och placerade en mjuk kyss på dem. Avståndet mellan oss ökade sen, men snabbt minskade jag det genom att lyfta mitt huvud, för att sen placera en ny kyss på hans mjuka läppar. Zayn satte sin hand på min axel och med en duns låg jag ner i sängen. Han kollade in i mina ögon, och sedan var hans läppar över mina igen. Han kröp ut ifrån sin filt och in under samma täcke som mig. Kyssarna fortsatte delas ut. Jag kom sedan på vad som faktiskt höll på att hända - snabbt satte jag mina händer mot hans bröst och tryckte honom ifrån mig.

"What?" frågade han med ansträngd röst.

Jag förblev tyst. Han närmade sig, och heta kyssar påbörjades återigen.

"Zayn, no." sade jag tyst.

Ingen reaktion. Jag tryckte honom ifrån mig igen, kastade mig upp ur sängen och drog på mig gårdagens jeans. Jag stormade ut i hallen och satte på mig mina converse och min jeansjacka, sen försvann jag ut i trapphuset. Det ekade av mina steg som snabbt sprang nerför trappen.

 

Jag skyndade mig snabbt upp ur sängen när jag hörde ytterdörren smällas igen. De svarta jeansen som låg i en hög på golvet drog jag snabbt på mig, och även den närmaste t-shirten åkte på. 

Jag sprang ut efter henne i trapphuset, och fann henne ute i den kyliga luften. Grät hon? Det gjorde hon. Höga snyftningar hördes. Långsamt gick jag fram till henne.

"Wha-..." mer hann jag inte.

"Don't. This is wrong in so many fucking ways. I shouldn't even be here with you." Jag spände mina knogar och kände irritationen som spred i min kropp. Hon hade bett mig hämta henne, hon hade bett mig om att få stanna över natten. Vad fan hade jag gjort?

"The fuck did I do?" fräste jag upprört.

"You played your fucking game. And I almost believed you for a second." fräste hon tillbaka.

"Then walk away. Get out of my sight you fucking twat." Jessy frös till is.

 

Jag frös till. Vad sa han just? Zayns ögon var svarta, jag blev ärligt talat rädd. Varför hade jag trott för några sekunder ens att jag kunde lita på honom? Lucas hade självklart vart den som talat sanning. Han hade berättat allting han visste, medans Zayn bara sagt att han inte kunde förklara. Jag var en idiot. 

Zayns händer var knutna, hans ilska lyste genom honom. Efter en minuts stirrande på varandra, gick jag iväg. Mina snyftningar kom oftare och tårarna rann långsamt ner för kinderna. Jag skulle precis fiska upp min mobil, när jag insåg att den låg hemma hos Zayn. Jag insåg även att jag hade hans t-shirt på mig fortfarande. Inte en chans att jag vände tillbaka nu. 

 

När jag, efter en timmes promenerande, kommit fram till mitt hem insåg jag att klockan var fem på morgonen. Jag kunde knappast smita in - båda mina föräldrar var antagligen vakna då de började jobba klockan sex. Jag valde att promenera runt tills bilen försvunnit från vår uppfart. 

 

Efter vad som kändes som evigheter, men antagligen bara var en halvtimme, såg jag att bilen var borta. Mina föräldrar samåkte varje dag de båda jobbade, så jag visste garanterat att ingen var hemma. Trött tryckte jag in nyckeln i låset och vred om. Jag klev ur skorna och hängde upp min jacka, och gick sedan in i köket där klockan visade sig vara tjugo i sex. Jag drack ett kallt glas med vatten, gick till mitt rum, drog av mig alla kläderna utom Zayns t-shirt, som jag sedan somnade i. 

 

 

 

Solen lös starkt in genom mitt fönster. Klockan på mitt nattduksbord förklarade att den var kvart i tre. Rekord i sova-bort-hela-dagen med andra ord. Innan jag visste ordet av det, insåg jag att det inte var solen som väckt mig. Det var ihärdiga bankningar på dörren. Med osäkra steg gick jag mot dörren. Genom köksfönstret skymtade jag ett mörkt fordon på gatan. Jag vet inte varför jag öppnade dörren, men jag gjorde det iallafall.

"Your phone." sa en iskall röst. Zayns stora hand räckte fram den svarta mobilen.

Jag ryckte åt mig mobilen utan att kolla på honom.

"Nice shirt by the way. It matches those legs." sade han och nickade ner mot mina bara ben med ett hånfullt flin. Jag smällde igen dörren i hans ansikte och kollade att jag låst flertalet gånger. 

 

"I'm coming to your place after school. I'm so sorry. I love you Jess! x, Lucy." Smset hade inkommit för flera timmar sen, men jag hade inte kunnat läst det förrän nu, obviously. Jag fick skuldkänslor. Det ända Lucy hade velat göra, var att hålla mig säker. Zayn var farlig, jag visste det innerst inne. Att spela snäll var bara en del av hans spel, antagligen för att vinna. För att visa att han hade makten. Djupt inne i mina tankar knackade det på dörren igen, dock med betydligt mjukare knackningar. Det måste vara Lucy.

 

Vi satt med varsin kopp te i soffan, där jag berättat allting. Alla mina känslor, både mina känslor för Lucas, men även för Zayn. Jag berättade om kyss-stunden, och hur jag sedan insåg att hon bara ville mitt bästa när hon varnat mig.

"I am so sorry Lucy. It's just.. He's controlling me, without me even knowing it." suckade jag.

"I'm the one who should be sorry. It was wrong by me telling Lucas about Zayn." svarade hon. Vi omfamnade sedan varandra och jag kände hur gråten, som länge setat i halsen, kom ut. Det var sällan jag grät, men just nu var jag okontrollerbar. 

"I'm here for you. And I always will be." viskade Lucy medans hon strök med handen över min rygg. 

 

LUCAS PERSPEKTIV
Jag satt i mitt rum, frenetiskt pillrande med mobilen. Jag väntade på samtal, och hade gjort det de senaste 10 minutrarna. Till slut ringde mobilen.

"Hey Ryan, I've been waiting for your call." pustade jag ut.

"Yeah, sorry. So tell me."

"Oh. I beat up that guy who should've payed you yesterday. Got the money." sa jag stolt.

"Good. Zayn didn't have the balls to do it, probably because that girl I heard of." Ryan lät äcklad.

"About that. I just need her to fall in love with me, and to trust me. Then we can use her as bait."

"That's great Lucas. I trust you. Talk to you later." och med det lade Ryan på. 

 

Jag hoppade chockat till lite av hans beröring. Snabbt slog jag bort hans stora hand från mitt lår och reste mig sedan upp. 

"Where are you going babe?" skrattade han. Jag svalde hårt, det var en dum idé att komma hit. Han var farlig, och innerst inne visste jag det. Jag var en idiot. En dum idiot.

"I wanna go home." svarade jag lugnt.

"Then walk." svarade han ointresserat och vände sin blick mot TV:n.

"I don't even know where I am!" nu började jag bli upprörd.

Zayn ryckte på axlarna. Jag blundade och andades in djupt för att samla mig.

"Can you please drive me home?" Zayn kollade på mig och höjde ögonbrynen, som att han tyckte jag var dum i huvudet. Ett skratt lämnade hans mun.

"You're so afraid. I won't drive you home."

 

Jag studerade Jessy när hon vände sig om och gick mot ytterdörren. I samma stund ringde min mobil.

"Yeah?" svarade jag.

"Hey, it's Ryan. I got a problem."

"What is it?"

"Just get your ass over here, we'll talk then." sade han och lade sedan på.

Jag kollade på klockan, som började bli sent.

"Jessy, I can drive you." ropade jag i samma sekund som hon tryckte ner handtaget på ytterdörren.

"Thank you." svarade hon, och lät mycket lättad.

 

Det var tyst i bilen, det ända som hördes var regnet som smattrade mot rutan. 

"What changed your mind?" frågade hon nyfiket.

Jag ryckte slappt på axlarna. "Not you buisness." svarade jag kallt och tryckte på gaspedalen hårdare. En djup suck lämnade Jessys mun, och sedan vände hon sin blick ifrån mig. 

Stämningen i bilen var inte på topp. Tystnaden blev nästan pinsam. Efter vad som kändes som en oändlighet var vi äntligen framme vid Jessys hus.

"Thanks for driving me home." log hon lätt.

"No problem." svarade jag, med blicken rakt fram. Jessy öppnade dörren och steg ur bilen.

"Bye." sade hon. Jag svarade inte, hon smällde irriterat igen dörren.

 

Det kändes skönt att vara hemma igen. Jag bestämde mig för att inte berätta om kvällen för någon, speciellt inte för Lucy. Jag förstod inte vad som flugit i mig, Zayn hade kunnat skada mig.

Jag kunde heller inte släppa tanken om varför han bestämt sig för att skjutsa hem mig. Med tanke på hans kalla ton och frånvarande blick var det antagligen inte för att jag ville hem, det var något annat. Med tankarna åt alla håll och kanter la jag mig ner i min kalla säng, drog täcket intill mig och somnade.

 

"Jessy! We're home!" hörde jag mammas välbekanta röst ropa från hallen. Jag gnuggade mig trött i ögonen och reste sedan på mig för att hälsa på mina föräldrar.

"I've missed you so much!" sade jag och omfamnade mamma, och sedan pappa. 
"We've missed you to." sade pappa och pussade min hjässa. 

"What have you been doing when we were gone?" frågade mamma nyfiket.

"Nothing. I've hung out with Lucy. How's aunt Meredith?"

"As I said on the phone, she's recovering well. Soon she's up on her legs again." svarade pappa och log lätt.

Meredith hade krockat med bilen. Hennes skador var inte stora, men hon hade opererat sitt knä och stannat på sjukhuset för att hållas under uppsyn. Katherine, min mamma, var tvilling med Meredith. Dock var de totalt olika i utseéndet. 

 

Det var grått och tråkigt utanför fönstret. Det regnade inte, men det skulle nog inte dröja innan dropparna började falla igen. Hela familjen satt runt köksbordet och åt middag tillsammans. 

"So, tomorrow it's school again." sade mamma. Jag kollade upp och nickade långsamt.

"We won't get so much homework this week." sade jag mellan tuggorna.

"Last week you were so busy with your homeworks. Probably it's just because the summer is here soon." log pappa. Jag nickade instämmande. Det var endast tre veckor tills sommarlovet var här. Det var dessutom mitt sista sommarlov, jag slutade skolan för gott om tre veckor. Det skulle avslutas stort, med bal och sedan hade alla studenter anordnat en stor fest. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade.

 

Väckarklockan ringde ihärdigt. Det var måndag. Jag reste mig långsamt och insåg snabbt att jag hellre skulle legat kvar under det varma täcket. Motvilligt styrde jag mot badrummet för att borsta tänderna. Jag spottade ut tandkrämen och rengjorde tandborsten, och borstade sedan mitt hår som var allt annat än otrassligt. 

Trött gick jag tillbaka till mitt rum, satte på mig ett par svarta shorts och en slapp tisha. Jag sminkade mig lite lätt, tog min väska och gick ut ur mitt rum.

"Bye dad." ropade jag till pappa som satt vid köksbordet med en tidning och en kopp kaffe.

"No breakfast?" ropade han tillbaka.

"I'll eat in school." svarade jag smällde igen dörren efter mig. Medans jag gick till busshållplatsen kollade jag på mina vita converse; eller gråa kanske jag ska säga. Dom var inte i sitt fräschaste skick längre. Bussen gnisslade något förfärligt när den stannade in. Jag hoppade på och blippade mitt busskort och gick sen i den smala gången. Lucy vinkade mig till sig, och jag slog mig ner bredvid henne.

 

I skolan skiljdes jag och Lucy åt, hon skulle ha matte och jag engelska. Jag plockade ut min engelskabok från skåpet, och kollade sedan på klockan som var tio i åtta. Jag skulle hinna gå på toa innan. 

Innan jag skulle svänga av mot toan hörde jag en välbekant röst. Zayn. Vad gjorde han här? Han gick inte i skolan. 

"Ryan needs the money NOW." hörde jag honom vråla argt. Vad handlade detta om? Jag svängde vänster, mot toan, där Zayn stod. En kille som jag kände igen från skolan stod upptryckt mot väggen, med Zayns hand hårt mot hans axel. Zayn lade märke till mig. Han grimaserade irriterat.

"Three days. That's what you get." grymtade han argt åt killen. Killen nickade och försvann sedan snabbt därifrån. Jag bestämde mig för att ignorera det jag sett, och gå förbi honom. Trodde jag. Zayns hand tog ett hårt grepp i min arm.

"You didn't see anything." varnade han. Jag blev rädd, men vägrade visa det för honom.

"I didn't? I'm pretty sure i did actually." fnös jag. Han släppte taget om min arm och drog den frustrerat genom sitt mörka hår. Han verkade nervös, antagligen inte van vid att någon sa emot honom. 

"Don't talk to me again." sa jag snabbt och gick in på toan. Jag kollade på min arm, som blivit blåröd i färgen där Zayn greppat tag i mig.