Det var onsdag. Vilket även betydde att det endast var 8 dagar kvar tills skolan slutade föralltid. Kommande tisdag skulle balen vara. På onsdagen var sista lacrosse-matchen, och alla från skolan skulle vara där och stötta  vårat hemmalag. På torsdagen var dagen D, dagen så jag och alla andra i min klass skulle sluta high school. Jag hade blandade känslor inför det - glädje men även nervositet.

 

Det hade vart lite stelt i början av veckan, mellan mig och Lucas alltså. Han hade sannerligen försökt göra sitt bästa för att inte låta 'bossig' när han så något. Han skämdes antagligen över sitt uttalande föregående vecka. Zayn hade jag inte hört någonting ifrån. Varken sms, samtal och vi hade heller inte stött på varandra. Min hjärna plågade mig genom att tänka på honom hela tiden. Jag kunde bara inte släppa honom. Hans intensiva blick, sättet han pratade på.. Och nu gör jag det igen, tänker på honom. Det var absolut inget fel på Lucas heller dock. Hans blonda hår och muskulösa armar var ingenting att klaga på. 

"Jessy!" Lucy pratade högt och ruskade om min axel.

"Oh, sorry." ursäktade jag mig. "What did you say?"

"Who's taking you to prom on Tuesday?" fnittrade hon med sin ljusa stämma.

"I don't know." jag ryckte på axlarna.

"You should ask Lucas!" utbrast Lucy med stirriga ögon.

"That would be kinda weird, we're just being friends." sa jag med en grimas.

Vi droppade konversationen, och fortsatte peta på tallrikarna som det låg något på, som tydligen skulle föreställa mat. Det såg mer ut som avföring från en ko, blandat med potatis. Jag valde att inte smaka på den bruna sörjan.

 

Lucas och Matt stod vid sina skåp, som jag passerade tillsammans med Lucy. Jag log åt Lucas, och sen åt Matt. Matt var den där lite jobbiga killen. Han skulle alltid vara högljudd, odiskret och lite äcklig av sig. Utan att mena något illa, så var han ganska korkad också. Hans blåa ögon tillsammans med det mörka håret lockade dock många tjejer, konstigt nog avfärdade han många av dom också. Andra killar skulle välkomnat alla tjejer de kunde se med öppna armar. Men inte Matt. Antingen så var han gay, korkad eller så var han helt enkelt en gentleman som inte låg runt med alla. Lucys kinder rodnade lätt när Matt blinkade flirtigt med ena ögat åt henne.

"You're blushing!" viskade jag när vi passerat. Lucy rynkade på ögonbrynen och fnittrade till.

"That doesn't help Jess!"

"If Matt doesn't ask you to prom, I will beg him to do it. For real." sa jag, med ett försök till en allvarlig röst. Lucy slog mig på skoj på armen. 

"Gotta go to class now, and after that I'm going home." sa jag, gav Lucy en kram och gick sedan till min lektion.

 

Mrs Ward pratade om någonting som jag fann totalt ointressant. Jag hade alltid vart 'The smart kid', och visste iprincip redan allting hon pratade om. Dessutom skulle vi inte få flera läxor nu, så det kändes lite onödigt att försöka engagera sig ens. Diskret drog jag fram mobilen under bänken.

 

"Are we going to speak to eachother again?.." jag tvekade på om jag skulle skicka det till Zayn eller inte, men kom fram till att jag inte hade någonting att förlora. Det värsta som kunde hända skulle vara att han svarade nej. Trots att jag visste att han inte var bra för mig, så kunde jag inte låta bli att tänka på honom. Hans mörka, kaxiga sida gjorde honom bara mer mystisk och på något konstigt sätt, mer attraktiv. 

 

"Sure." fick jag till svar. Vad skulle man svara på det? Innan jag hann tänka ut någonting kom ett till sms, även det ifrån Zayn.

"I'm sorry about last time." Jag log lite för mig själv, och hoppades att ingen i klassrummet såg mig med mitt fåniga leénde.

 

"Jessy Parkins! No phones in class." avbröt Mrs Ward med sin gälla röst. Hon gick fram till mig och ryckte ifrån mig mobilen. "You'll get it back after class." väste hon och la ner den i en låda på sitt skrivbord.

"Listen now kids! Read page 144-154, then you're free to go." sa hon sedan. Jag tror aldrig att jag sett någon i min klass hugga in i en bok så fort. Töntigt nog, hade jag läst dom sidorna förut. Jag hade läst hela boken rättare sagt. Men för att inte irritera Mrs Ward ännu mera, så slog jag upp sidan 144 och började läsa. 

 

Det kändes som evigheter, dom där 10 sidorna. Men slutligen hade jag läst dom, och jag gick nöjt och hämtade min mobil framme vid Mrs Ward. Jag skyndade mig till mitt skåp där jag slängde in boken, och sen for jag ut genom skolans dörrar. Solen lös starkt, men det kom fläktande vindar hela tiden. 

 

"Sorry for answering so late. Teacher took my phone.. But I'm sorry aswell." jag klickade snabbt på skicka, och fokuserade sen på trottoaren framför mig, som skulle leda mig till Starbucks. När jag kommit fram beställde jag en chailatte, och sen styrde jag stegen mot busshållplatsen. Det allt för bekanta ljudet av den gamla bussens tjutande bromsar skar i öronen. Jag grimaserade lätt innan jag klev på och slog mig ner på ett säte. Drömmande tittade jag ut genom bussens smutsiga rutor. Det tog inte lång tid förrän jag somnade mot det hårda sätet.

 

Jag lyckades vakna precis innan bussen stannade vid min hållplats, till min stora glädje. Trött reste jag på mig och drog min väska över axeln. Jag släpade mig av bussen, och när jag bara gått några steg så började lätta små vattendroppar falla på mig. Jag ökade takten, vilket det fallande regnet också gjorde. Jag sprang den sista biten till huset, för att undvika att bli blöt. 

Jag slängde den slitna väskan innanför dörren, och gick till köket för att bre iordning två mackor. Glupskt tryckte jag sen i mig dom. 

 

Jag valde att ignorera det sista smset, dels så var ämnet för genant och dels så ville jag inte ens ge det uppmärksamhet. Den ända anledningen till att jag ens bad honom komma var för att prata. Och för att titta på honom. Och känna hans doft. Och nu plågade min hjärna mig åter igen. Anledningen till att jag bad honom komma var för att prata, om det som hänt.