Lucy hade sovit hos mig, och det var nu lördag morgon, och vi befann oss närmare bestämt vid köksbordet, med en varsin kopp te och flingor. 

"So, what are we going to do today?" frågade Lucy mellan tuggorna. Jag fnittrade för mig själv när jag såg hur Lucy kastade i sig flingorna. Var det någonting Lucy älskade, så var det mat. Eller inte bara mat, allting ätbart. 

"I'd love go shopping. Was a while ago." fortsatte hon när jag inte svarade.

"Shopping sounds perfect." log jag.

 

 Det var inte så mycket folk i shoppingcentret, utan det var rätt lugnt och stilla. Efter två timmars shoppande, bestämde vi oss för att sätta oss ner för att fika. Båda två valde mjukglass med jordgubbar. 

"My arms are hurting." klagade Lucy medans vi satte oss ner.

Vi högg in i våra glassar och småpratade lite om allt möjligt.

"Have you been talking to Lucas since Thursday?" frågade Lucy och det hördes på hennes tonfall att hon kände sig lite obekväm med att fråga om torsdagens händelser. 

Jag skakade på huvudet.

"Are you going to?"

"I don't know. Should I?" frågade jag osäkert.

Lucy ryckte på axlarna. "Maybe."

 

Vi gick i några fler affärer, men vi bestämde oss sen för att åka hem. Jag tror jag talade för oss båda om jag skulle säga att armarna kändes som spaghetti. Vi lassade in våra kassar i Lucy's lilla bil, eller ja, hennes föräldrars lilla bil. Lucy tryckte på radion, och sen höjde hon volymen rejält. 

"If I was your boyfriend, I'd never let you go. I can take you places you ain't never been before. " sjöng Lucy högt med en fånig röst. Vi båda brast ut i skratt.

"Swag, swag, swag on you." sjöng (eller ja, skrek) vi båda högt och började sedan skratta ännu mer. Lucy sänkte sen radion lite.

"That song is like.. so silly." fnittrade hon. Jag nickade instämmande.

"Justin is pretty hot though." sa jag och höjde på ögonbrynen.

"You damn right about that girl!" skrattade Lucy.

 

Vi satt i soffan hemma hos mig, funderandes på vad vi skulle hitta på. Min mobil pep till.

 

"Hi, I just wanted to say I'm sorry. Sometimes I act like a... human. x" Det var från Lucas.

"I'm sorry too.. I kinda overreacted. Friends? :) x" svarade jag.

"Absolute. :)" svarade han snabbt. Jag log lite lätt.

 

"Why are you smiling?" frågade Lucy och hennes skratt klingade i det tysta utrymmet.

"Lucas texted me. He sad he was sorry."

"Oh, that's great." Jag nickade instämmande.

Lucas hade åtminstone bett om ursäkt, till skillnad från Zayn, som dessutom behandlat mig tusen gånger sämre. Jag önskar att jag hade hållt mig undan från Zayn redan från första början. Lucy hade varnat mig då, och jag skulle ha lyssnat. Det var typiskt mig att vara så naiv. Alla människor var inte goda.

 

Jag hörde den sårade killens kvidande, när jag vände honom ryggen. Snabbt försvann jag ifrån den mörka gränden, och jag tryckte ner bunten med pengar i min bakficka på de mörka jeansen jag bar. Jag småsprang till min bil, som stod en gata bort. Jag fiskade upp bilnyckeln och bilen gav ifrån sig ett pip när jag låste upp den. Jag stängde bildörren och pustade ut med armarna lutandes mot ratten, och tog sedan upp min mobil för att ringa ett samtal.

"Hello Zayn, how did it go?" Jag kunde nästan höra hur Ryan flinade på andra sidan luren.

"I got the money." svarade jag kallt.

"Great." skrockade han.

"I wonder why my clients has been so bad with the payment lately. " fortsatte han.

"Yeah? I don't know. I'm coming with your money now. Cya in a minute." svarade jag och lade snabbt på. 

 

Jag öppnade dörren till den sjabbiga lyan Ryan vistades i. Det var en villa, ganska fin på utsidan. Men så fort man klev innanför dörren ändrade man uppfattning. Väggarna i hallen var fläckiga och sunkiga. Jag rynkade äcklat på näsan. Med bestämda steg tog jag mig genom hallen, och kom in i ett sovrum. Eller det stod åtminstone en säng inne i rummet. Vid sägen fanns ett bord, där två killar i 25-års åldern drog in vitt pulver i näsan. 

"Looking for Ryan?" frågade den ena killen.

"Mhm." nickade jag.

"Wait here." sa den andra killen och reste sig. Han gick sin väg, och jag kunde höra att han gick upp för en trapp. 

Nervöst satte jag mina händer i fickorna på jeansen. Jag gillade inte att vistas här.

"There you are. Come with me." hörde jag en välbekant röst säga. Jag vände på mig, och framför mig stod en kille i 30-årsåldern, med mörkt hår och hans ögonvitor tydde på att han tagit något. Det var Ryan. 

 

"So where's the money?" frågade han, när vi satt oss ensamma i hans 'kontor'.

Jag reste på mig och hovade upp pengarna ur min bakficka, och räckte dom till Ryan. När han såg pengarna vidgades han pupiller ännu mer; om det nu var möjligt. Han ryckte åt sig pengarna och räknade dom noggrant, och han räckte sedan över en bunt till mig.

"You get a bonus today." log han och sträckte över ytterligare lite pengar. Jag nickade tackande.

"Want some?" frågade han och pekade på en liten låda han lyft upp. I lådan fanns det påsar med vitt pulver, och en massa olika pillerburkar.

"No thanks." sa jag kyligt. "Can I leave?"

Ryan nickade och log hånfullt. Hans blick brändes nästan, vem som helst kunde se att vi inte gillade varandra.