Mina tankar splittrades åt olika håll - Lucas eller Zayn. Vem var mest trovärdig? Lucas hade jag känt länge, Zayn kände jag inte ens. Men varför skulle Zayn hitta på, jag var bara en främling för honom, han vann ingenting på att ljuga för mig. Men å andra sidan, varför skulle Lucas ljuga? Jag satte händerna för ansiktet och drog in en djup suck. Ett svagt skratt hördes på sidan om mig.

"What?" frågade jag irriterat.

"You look so frustrated. It's cute." svarade Zayn. 

"Shut up!" skrattade jag generat och slog till honom lätt på armen. 

"WOW, can you laugh? That's amazing!" retades Zayn. Den hånfulla och dryga sidan hos honom syntes det inte ett spår av just nu. Jag kunde inte neka att han såg otroligt bra ut. 

"Perhaps you should go now, the clock is almost ten." sade jag efter några minuters tystnad.

"As you wish." log Zayn. Jag följde honom till dörren. 

Han öppnade sin famn och log lite lätt. "Hug?" frågade han sedan bedjande.

Jag himlade med ögonen och lät mig sen omfamnas. 

"You smell good." viskade han tyst i mitt öra. 

"Thanks." Jag släppte omfamningen, och stände sedan dörren när han gått ut. 

 

Torsdagen var nu här. Två till skoldagar innan helgen skulle komma. Det var en grå, men varm dag. 

"So, what happend yesterday?" viskade Lucy nyfiket, för att inte Mr Richards skulle höra oss tala.

"Well, I had lots of fun with Lucas. He kissed me on the cheek before he left." viskade jag tillbaka.

"He did? He SO likes you."

"Maybe. When I came home from Lucas I got big surprise though." jag tog en paus när jag såg Mr Richards blick på oss.

"Zayn came to my house. We talked about..." mer hann jag inte berätta innan Mr Richards avbröt oss. 

"Anything you want to share with all of us, ladies?" sade han med en brännande blick. Lucy och jag valde att fokusera resten av lektionen, och prata efteråt. Det kändes som år innan vi fick lämna lektionen.

Jag berättade allting för Lucy, att jag hade vart hemma hos Zayn, vad Lucas hade berättat, och vad Zayn berättat. Jag berättade även att jag var intresserad, eller att kanske till och med gillade, Zayn, på ett konstigt sätt med tanke på hans attitydproblem. Samtidigt kände jag likadant inför Lucas, som istället för attitydproblem var för perfekt.

"DON'T be with Zayn, please. I'm begging you Jess. He's nothing but trouble." sa Lucy. Jag suckade lätt och vände min blick mot golvet.

"Trust me." fortsatte hon.

 

Jag gillade inte sättet Lucy försökte kontrollera mig på, och undvek henne därför under lunchen. Istället kom Lucas fram till mig när jag satt ensam vid ett bord och petade i maten förvirrat. 

"Hey." log han.

Jag nickade till med huvudet som svar.

"So.. Lucy talked to me and told me about Zayn.. You really shouldn't hang with him Jess. Trust me." 

Jag tog upp blicken från tallriken och stirrade irriterat in i hans ögon.

"You can't tell me what to do. And neither can Lucy! Maybe you're the creep." högg jag vasst tillbaka. Lucas tittade förvånat på mig.

"But Je.." mer hann han inte innan jag hastigt reste mig upp.

"I said NO. Don't tell me to trust you. Leave me alone, it's my life okay?" jag hade nu dragit till mig halva matsalens uppmärksamhet. Det var inte likt mig, som ofta var tystlåten.  Lucas tittade fortfarande på mig med sin förvånade blick. Snabbt vände jag på klacken och gick rakt ut från matsalen. Jag hade aldrig känt mig så arg. Lucy var min bästa vän, det var helt fel av henne att gå till Lucas för att be honom läxa upp mig. Jag plockade upp mobilen.

 

"Can you pick me up from school? Please, I need to get out of here."

Det tog inte lång tid innan mobilen vibrerade och jag hade fått ett svar.

 

"Ok, I'll be there in a minute." 

 

Jag skyndade mig över skolans gård och gick sedan in i byggnaden där skåpen fanns. Jag plockade ur min väska och gick sedan ut och satte mig på en bänk för att vänta. Jag tog upp mobilen och mitt headset, och satte sen på musik på hög volym. Efter tio minuter rullade en bekant bil in på parkeringen. Ur bilen klev en lika bekant person, Zayn. Han plockade upp något från sin ficka, vilket verkade vara ett cigarettpaket då han några sekunder senare stod med en cigg i munnen. Med sin fria hand stod han och ryckte på fingrarna, han verkade stressad.

Jag reste mig från bänken och gick med bestämda steg mot fordonet. Zayn lade märke till mig, log lite lätt och blåste sedan ut ett stort moln av rök. 

"Where can I drive you?" frågade han.

"Just get me out of here, please." svarade jag tyst och hoppade in i passagerarsätet. Det tog några minuter innan Zayn satte sig i förarsätet. Motorn startade och bilen rullade iväg.

Allt som hänt var för mycket. Jag hade gått från att vara en lugn och väldigt stabil person till att vara en känslobomb. Allting med Lucy, Lucas och Zayn var för mycket. Trots att Zayn var den jag kände minst, var han den jag kände mig tryggast med. Gråten satt i halsen på mig.

"Heey, what is it?" hörde jag en orolig röst.

"I don't want to talk about it." svarade jag tyst. Detta var även första gången jag skolkat, jag blev genast orolig för vad mina föräldrar skulle säga om de fick reda på det. Alla tankar som for runt i mitt huvud var för mycket. Klockan kunde inte vara mer än elva, ändå kände jag mig helt slut. Min kropp kändes alldeles urpumpad, och det tog inte lång tid innan jag somnade in till bilens brummande ljud. 

 

Jag vaknade med ett ryck. Vart var jag? Förvirrat tittade jag mig omkring och insåg sen att jag var på Zayns rum.  Det var inte längre ljust utanför fönstren. Jag gick ut från rummet och såg ett svagt lyse ifrån TV rummet. 

"How much is the clock?" frågade jag yrvaket. Zayn ryckte till, han hade antagligen inte lagt märke till mig.

"Ehum. it's almost eleven." svarade han.

Hade jag sovit i nästan tolv timmar? Mina föräldrar hade nog grävt ner sig av oro. Jag tog upp min mobil och insåg att jag hade 14 missade samtal; alla ifrån mamma och pappa. 

 

"I'm so sorry, I fell asleep at a friends place. I'll stay the night. Love you." skickade jag till både mamma och pappa. 

 

Jag satte mig ner i soffan. "Can I stay the night?" frågade jag blygt. Jag tror Zayn redan insett att jag inte var på humör för dåliga skämt, då hans attityd var väldigt nertonad.

"Yes you can. Are you going to tell me what's happend?"

Jag drog djupt efter andan, och berättade allting, förutom den delen att jag var intresserad av honom.

"It's just.. I'm not like this. And I can't handle everything right now. It's to much." återigen satte sig gråten i halsen. 

"And I'm about to start crying now, and I don't even know why." sade jag. Jag var inte ens ledsen, jag var mest arg och besviken på hur alla behandlade mig. Som om jag inte kunde välja själv vad jag ville. Jag tog några djupa andetag och kände hur klumpen i halsen försvann. 

"I need to smoke. Join me to the balcony?" sade Zayn sedan. Han reste sig och jag följde efter, och vi satte oss på en varsin stol. 

"I guess you're not tired after almost sleeping twelve hours?" frågade han sedan.

"That's right."

"I know something we can do the whole night." sa han lugnt och flinade stort.

"Euw Zayn, you're so disgusting!" sade jag högt och skrattade till.

"You didn't even know what I was thinking about?!" skrattade han.

"Tell me." sa jag och log överdrivet mot honom.

"Eat." log han snett.

"Why didn't you just say that from the beginning? You knew I would react like that!" sa jag och skakade på huvudet. Han skrattade bara till svar. 

"You're such a dick." fyllde jag i. 

"Nooo, but I got one. Wanna see it?" sa han, och hans skratt klingade i kvällsluften.

"Just.. euw." sa jag och gick in från balkongen. 

 

Vi satt i soffan och kollade på film, klockan var säkerligen närmare tre på natten nu, och jag började känna mig sömnig igen. 

"Can I borrow a t-shirt or something to sleep in?"

"Yeah, come with me."

Jag följde med Zayn in i sovrummet där han drog fram en t-shirt. 

"I'm going to take a shower, I'll be back soon." sa han och gick sedan iväg med en handduk över axeln. Jag tog en närmare titt i rummet, det fanns dock inte så mycket att se på, så jag bytte om och la mig ner under täcket.