Känslan av att dricka en kopp te i lugn och ro, utan att stressa, var oslagbar. Inte för att jag misstrivdes på jobbet, men att vara ledig i två veckor skulle allt annat än skada. Just imorse hade jag vaknat av ett samtal från ingen annan än Harry, som frågat om jag ville äta frukost tillsammans, därav drack jag endast en kopp te nu. Jag sneglade ut genom köksfönstret, där mörka moln prydde himlen och små regndroppar föll tungt mot marken. En lätt suck lämnade mina läppar då jag tänkte på det gråa vädret. Det var ganska mysigt ibland - sittandes i en soffa tittandes på film. Jag slängde en snabb titt på klockan, som visade att det var dags för mig att skynda på lite. 

 

Jag virade en handduk längs min blöta kropp, och steg sedan ut ur duschen. Badrumsspegeln var alldeles immig från den varma duschen. Jag drog med handflatan över imman, men ångrade det nästan då jag såg det trötta ansiktet som speglades. Jag hade inte kommit allt för sent i säng kvällen innan, men jag var ändå brutalt trött. Jag lät mitt hår vara uppsatt i knuten jag haft när jag duschat, då det inte var någon idé att försöka hinna styla det innan Harry skulle hämta upp mig. Jag styrde stegen mot sovrummet, där jag valde ett par underkläder och sedan ett par vita jeans och en mintgrön blus. Ett par silvriga armband åkte även på. Mobilen som låg vilandes på sängen plingade till.

 

Stressat målade jag ögonbrynen och tog på ett tunt lager mascara, och sedan nästintill sprang jag in i badrummet igen för att borsta tänderna. Jag klädde sedan på mig mina skor och en tunn jacka, och gick ut på parkeringen. Harry's bil stod parkerad direkt utanför porten, de få metrarna som jag var tvungen att spendera i regnet sprang jag genom. Han log brett när jag slagit mig ner i passagerarsätet.

"Hi." sa han efter några sekunder.

"Helloo." svarade jag. Motorn brummade igång och Harry tryckte ner gaspedalen.

"You smell good." sa han med låg röst efter ett par minuters tystnad.

"Thank you." svarade jag, något generad. Ett pirr uppstod i min mage under några sekunder. 

Jag älskade komplimangerna han gav mig, men ibland kändes det nästan som om han kände sig tvingad att säga dom. Jag förstod innerst inne att det absolut inte var så, men jag antar att det är en sån där tjej-grej man har. Varför skulle någon vilja ge mig alla dessa fina komplimanger?
Mina tankar avbröts när bilen stannade på en parkering. Vi klev ur bilen och började bege oss ner för den befolkade gatan mot ett litet café.

 

Regnet började falla allt tyngre och mera ju längre vi gick. Slutligen nådde vi fram till cafeéts entré. Den gröna trädörren knarrade till när jag drog upp den. Värmen slog emot mig, och även lukten av nybakat. 

"I'll go and order for us, pick a table." log jag mot Harry. Jag såg att han var påväg att insistera på att få betala eller liknande, men han stängde sin mun när jag gav honom en menande blick. Jag gick mot kassan, där en lång och knubbig gubbe med rosiga kinder stod.

"What does this beautiful lady wants?" frågade han med ett brett leénde. Jag skrattade till åt hans vänlighet.

"Thank you, and I'd like to have two tomato and ham sandwiches, a cuppa' tea and a coffe please." log jag.

"That'll be 11.20 pounds please." log han tillbaka. Jag skulle precis börja rota runt i min plånbok, när jag kände en stor hand läggas på min axel. Jag var beredd på att få se Harry's glada ansikte, på väg att instistera om att få betala. Istället möttes jag av mörkt, näst intill svart hår, en skinnjacka och skäggstubb. De bruna ögonen var vidgade och stirrade på mig i flera sekunder. Mitt hjärta slutade plötsligt slå.

"J-jessy?" stammade Zayn slutligen. Jag kunde bara nicka långsamt till svar. Hans hand, som legat på min axel ända tills nu, föll ner och hängde slappt längs hans sida. Han tycktes vakna upp ur sin lilla trans, då han skakade på huvudet och sedan steg fram till kassan.

"I'll pay for her." sa hans mörka röst bestämt. Den knubbiga gubben i kassan stirrade först storögt på den mörkhåriga killen, men nickade sedan snabbt.

"11.20 pounds please." upprepade han. 

Zayn drog upp sin plånbok ur bakfickan och betalade utan att säga ett ord.

"Uhm... T-thank you." tackade jag. 

"No problem." log han. 

Allting med honom kändes så bekant. Lukten av rök, skinnjackan, frisyren, allt. Gubben i kassan harklade sig då han precis ställt fram det sista på brickan. Jag lyfte upp brickan och kollade sedan på Zayn, som kollade ner på brickan.

"You're here with someone?" frågade han. Hans tonläge var genast förändrat.

"Yes, I am.. I can give you the money back." erbjöd jag mig.

"No." svarade han kort.

"Is there a problem here?" frågade en bekant röst bakom mig. Zayn's blick fästes på något bakom mig. Jag vände mig om, och såg de bruna lockarna.

"Yeah, you." spottade Zayn. Min kropp ryckte till och mina ögon spärrades upp, vad hade det tagit åt honom? Efter att inte ha sett mig på två år, kommer han och betalar min frukost för att sedan ändra humör totalt. Harry steg upp bredvid mig och la en arm över mina axlar, och ledde sedan bort mig mot vårat bord utan att säga ett ord till Zayn. 

 

Vi åt våran frukost i tystnad, det tycktes som att ingen visste vad den skulle säga. Zayn gick sedan förbi oss med en take-and-go kasse i handen. Han stirrade ner Harry totalt, och knuffade till honom med sin hand när han passerade. 

"What a dickhead." fnös Harry när Zayn gått ut genom dörren.

"I don't know what got into him. I've never seen him like this-.." började jag innan Harry avbröt.

"You don't need to explain for him. I think prison happend." hans röst lät bestämt men mjuk på samma gång. Jag nickade instämmande. Jag skulle inte sitta här och ursäkta honom; han betedde sig som en skitstövel utan anledning. Jag hade förväntat mig att första mötet med honom skulle vara intensivt - men inte på detta sättet. 

Helt ärligt så visste jag inte. Det skulle säkert bli jobbigt och lite pinsamt, men jag kunde inte förneka att jag kände mig glad inför att träffa honom. Att höra hans röst hade fått ett pirr att vibrera fram genom kroppen. Om det var nervositet eller gamla känslor som fanns kvar, det fick tiden utvisa. 

 

 

 

Det hade gått flera dagar sedan jag och Zayn talats vid. Men jag var helt säker på att han skulle höra av sig igen. Hade han hört av sig från första början, så visste jag att han skulle höra av sig. Men jag klandrade honom inte för att han inte hört av sig ännu, han var nyligen frisläppt och ville säkerligen ta det lugnt i några dagar. Hur han ens orkat gå utanför sin lägenhets ytterdörr första dagen som fri var en stor fråga för mig. För att vara helt ärlig, så var jag dessutom nervös inför att träffa honom. Jag visste inte alls vad jag skulle prata om eller hur jag skulle bete mig. Jag kunde se framför mig hur en hel del pinsam tystnad skulle uppstå. 

 

Jag slängde en snabb blick på klockan, som visade halv tre på eftermiddagen. Jag satt i stolen vid kassan på Tesco, och efter idag skulle jag vara ledig i två veckor. Som jag längtat. Jag slutade klockan sex, så några timmar till fick jag härda. Egentligen var inte mitt jobb så hemskt som jag faktiskt vissa dagar tyckte. Det var helt okej betalt och jag fick åtminstone se nya ansikten varje dag. Det tråkigaste var de timmarna man satt still i kassan. Eller för att inte tala om kläderna, de var inte de vackraste jag skådat. Jag strök med en hand över det röda tyget som prydde min överkropp. Över vänstra bröstet satt en namnbricka som jag rättade till som hastigast. En dam slängde upp några få varor på bandet, det var damen som ofta handlade här.

"Hi Jessy." log hon med en skrovlig röst.

"Hello Mrs. Tibbs." log jag vänligt tillbaka. Hon bar den ljusrosa quiltade jackan, som vanligt. Den såg söt ut till hennes vita byxor, en vit blus med blommor på och slutligen en söt svart hatt med en stor blomma på. Jag kunde inte låta bli att fnissa för mig själv, hon såg ut som den där söta farmorn som alla hade. Den som alltid bjöd på för mycket godsaker och skänkte pengar. Jag blippade in hennes varor och hjälpte henne sedan att packa sin kasse.

"Have a good day!" ropade jag efter henne när hon vandrade ut i det blåsiga vädret. 

 

Nästa person började håva upp sina varor på bandet. Jag kollade som hastigast på personen innan jag började blippa in varorna. Men de där lockarna såg så bekanta ut. Jag lyfte min blick igen, japp, det var han. Harry. Han mötte min blick och såg minst lika chockad ut som jag.

"Hi." log jag stelt.

"You.. work here?" log han.

"Uhm, yeah, isn't that obvious?" skrattade jag till. Han nickade långsamt med ett leénde, och fortsatte lägga upp sina varor.

"That'll be 15,03 pounds please." Harry verkade inte koppla först vad jag talade om, men skrattade sedan till åt situationen och satte in sitt kort i kortläsaren.

"So, uhm, when's your shift over?" frågade han.

"Six o'clock. Why?" frågade jag nyfiket.

"Would you like to come over for dinner?" han drog bak en lock som föll ner i pannan. Jag blev lite chockad av frågan, eller förvånad snarare, då jag inte hade förväntat mig det. Han väntade spänt på ett svar, vilket fick mig att inse att jag kanske faktiskt borde svara.

"Yeah, sure!" log jag glatt.

"Can I pick you up 'round seven?" hans vita leénde var alldeles perfekt.

"That sounds perfect. Cya." log jag.

"Bye."

 

 

 

En halvtimmes rast och tre timmar jobb senare var jag äntligen hemma i min lägenhet. Helst av allt ville jag ta en powernap, men istället tog jag en snabb dusch. Harry skulle vara här om 45 minuter, en viss stress byggdes upp inom mig. Jag fönade håret och plattade det lite halvslarvigt, och satte sedan upp det i en hög hästsvans. Sminket höll jag neutralt med lite puder, mascara och slutligen markerade jag mina ögonbryn lite tydligare. När jag var klar med sminket gick jag över till min garderob, och lät min ena hand dra längs de olika tygplaggen som hängde där. Slutligen föll valet på en enkel vit blus och ett par blåa jeans, tillsammans med ett stort halsband. Jag granskade mig själv i spegeln - det såg riktigt fint och enkelt ut. Jag avslutade det hela med två sprut från min parfym. Ett par vita virkade ballerinaskor prydde mina fötter när jag gick ut genom ytterdörren och noggrant låste den efter mig. När jag gick ut genom lägenhetsporten skymtade jag Harry i en vit bil som inte såg allt för billig ut. Han bekräftade att det var han genom att vinka mot mig. Jag log och gick fram till bilen, öppnade dörren och slog mig ner i passagerarsätet.

 

Jag hade förväntat mig att bilturen skulle kännas stel, med tanke på att vi legat med varandra och avslutat det hela i en.. konstig situation. Men det hade känts allt annat än stelt, Harry var väldigt lättsam att prata med. Han parkerade bilen utanför en vit villa som såg väldigt modern ut. Ytterdörren var i svart trä, och redan när vi klivit in i hallen insåg jag att killen hade pengar.

"Do you live here by your own?" frågade jag medans jag tittade mig omkring. Mina händer strök över en tavla, som innehöll en bild på Harry som barn, tillsammans med någon jag antog var hans mamma.

"Yes. It's a bit lonely sometimes since it's a pretty big house." ropade han inifrån köket. Jag följde hans röst och kollade mig imponerat runt om. Det såg inte ut som en ungkarlslya - det var nästan kliniskt rent överallt.

"But I like it." fortsatte han sedan.

"You should." sa jag samtidigt som jag pustade ut. Jag var verkligen förvånad över hur det såg ut. Jag gick fram till köksbordet och slog mig ner. På bordet var det fint dukat med vinglas och servetter. Harry verkade redan ha förberett maten då han tog ut någonting som luktade ljuvligt ifrån ugnen. Han ställde fram det på bordet.

"Would you like some wine?" frågade han. De gröna ögonen lös. Jag nickade svagt. Han hällde upp lite vin i våra glas och slog sig sedan ner.

"Oh, I hope you like lasagna by the way." log han.

"I love it, it's actually one of my favourites." erkände jag. Harry skrattade till och gestikulerade sedan åt mig att börja ta av maten.

 

"It was delicious." suckade jag av mättnad. Harry skrattade till åt mig när jag tog handen för magen.

"Thank you." han reste sig upp samtidigt som han talade, och började plocka bort disken. Jag gjorde densamma, och tog porslinstallriken jag nyss ätit ifrån och placerade den i diskmaskinen. När bordet var avdukat fyllde Harry upp vinglasen igen. 

"I've made dessert, but you're maybe too measured?" skrockade han. 

"There's always room for dessert." skrattade jag. Harry kollade på mig med höjda ögonbryn och skrattade till. Jag vet inte om det var för att han var van med att tjejer inte är så matkära, eller om han tyckte att jag åt mycket. Han tog fram två små fat och skar upp en varsin bit cheesecake. Vi gick sedan till vardagsrummet och satte oss i soffan. 

"Did you made this?!" frågade jag förvånat efter första tuggan. Mina smaklökar fick sig en upplevelse, det smakade alldeles ljuvligt.

"Ok, I lied." skrattade Harry. "I bought it." erkände han sedan. Jag gav honom en menande blick och skakade sedan på huvudet under ett skratt. 

"I know I don't have the right to ask you this.." började han sedan. Nervositeten kröp sig långsamt upp för min ryggrad. Pausen han tog innan han fortsatte prata var olidlig. Varför jag blev nervös vet jag inte, det var bara sättet han påbörjat meningen som väckte upp nervositeten. "But did you talk to this... Zayn guy?" fortsatte han. Jag pustade lättat ut, då jag hade förväntat mig något mycket värre. 

"Uhm, yeah, I actually did." svarade jag med en axelryckning. Jag kollade in i de smaragdgröna ögonen, i väntan på att han skulle säga något.

"Oh.. How did it go?" frågade han tyst. Jag ställde ifrån mig fatet som numera var tomt, och smuttade lite på vinet jag serverats.

"Good, I guess. He wants to meet me." svarade jag. Jag drog mina handflator mot jeansen jag bar.

Känslan som speglades i Harry's ögon när jag sa det var... obeskrivlig. Den var verkligen obeskrivlig; jag kunde inte se hur han kände.

"You may find this question kinda' weird, but.. what are we?" hans blick avvek ifrån min under några sekunder, men fann sedan mina ögon igen. Men nu var det min tur att avvika med blicken. Jag hade aldrig tänkt på det. Vi kände inte varandra så väl, men samtidigt så hade vi funnit varandra snabbt. Och vi hade ju.. legat med varandra. Tanken på det vi gjort fick det att pirra i magen på mig. 

"I mean, how do you feel about us?" frågade Harry, efter en lång tystnad. Jag slets ifrån mina tankar och återkom till verkligheten.

"I don't know.. I really like you. I mean, we've been having.. fun." jag hoppade innerligt att han inte kunde se den röda färgen på mina kinder, som uppstod när jag avslutade meningen.

"I really like you too." sa han ärligt med sin djupa röst. "I think we should see where this leads." tillade han. Jag nickade instämmande och log svagt. 

"It's getting late! I'll call a cab for you since we've been drinking." sa han sedan hastigt och reste sig upp. Jag kollade på min mobilklocka, som visade att klockan var tio i nio. 

 

"Thank you so much for the food and everything." log jag där jag stod i dörröppningen.
"Thank you for wanting to come." svarade han charmigt. Generat kollade jag ner på mina fötter, men det tog inte lång tid förrän några fingrar greppat min haka. Han lyfte upp mitt ansikte så att våra ögon fick kontakt, och kollade sedan djupt in i mina ögon. Det kändes som att han såg genom hela min själ. Efter vad som kändes som år närmade sig hans ansikte mitt, och slutligen möttes våra läppar. Hans läppar kändes alldeles perfekta mot mina. Ett varmt pirr for genom kroppen, innan kyssen avslutades. 

"Byee." log jag.

"Bye."

Jag klev in i taxin som genast började brumma iväg. Den körde rysligt fort, och jag satt på helspänn hela vägen. Det var först när den stannat utanför min port som jag slappnade av. Jag skulle precis börja betala, men chauffören avbröt mig.

"Mr Styles has already paid." sa den korta gråhåriga mannen. Han lät extremt uttråkad och kollade inte ens på mig när jag talade. Smått irriterad av chaufförens otrevlighet smällde jag igen bildörren och gick upp till min lägenhet utan att säga ett ord.

 

 

Lucy ställde ner tre stycken tekoppar på bordet i TV:rummet och satte sig sedan försiktigt ner i den svarta skinnfåtöljen. Samantha satt bredvid mig, i soffan, och tog direkt ena tekoppen. Lucy gjorde densamma, och slurpade på deta heta teét. Någon slags inre stress byggdes upp inom mig, kunde hon inte bara berätta direkt vad som stod på? Var hon tvungen att göra i ordning te och sedan dricka det i tio år? Ja, tydligen.

"Please, talk." bad jag efter år av väntande. Lucy separerade tekoppen från hennes läppar och log ursäktande, samtidigt som hon drog med baksidan av sin hand mot munnen.

"Okay, so I met Zayn." började hon med blicken neråt. "Or, met, I just kind of saw him." fortsatte hon med en axelryckning. 

"I was at Tesco, and he was there. I saw him first, and then he looked at my way and saw me. I tried, very awkwardly, to walk away but he followed me. He said hi and so did I." hon pausade och smuttade åter igen på teét, som verkade vara lika varmt fortfarande att döma av hennes min. 

"And then he asked.." ju längre in på meningen hon kom, desto mer tystnade hennes röst.

"He asked what?" frågade Samantha storögt. Jag passade på att smaka på teét.

"He asked about you." svarade Lucy och nickade mot mitt håll. Jag hostade till av chocken, och det var inte långt ifrån att teét kom ut ur min mun igen.

"Me?" jag rynkade min panna i djupa veck. 

"Yes, you." förtydligade Lucy.

"Keep on talking!" uppmuntrade jag henne.

"He asked if you were still living here, if you were doing fine and so on. Then I said that I needed to hurry up, because I felt awkward talking to him." Jag nickade långsamt för att visa att jag lyssnade. 

"Buuuuut..." fortsatte Lucy efter en kort tystnad. "He gave me his number. He told me to give it to you." hon plockade upp en skrynklig lapp ur fickan, som hon sedan räckte fram till mig. 

Lucy och Samantha begav sig ner för att hyra film och köpa godis. Under tiden satt jag kvar i Samantha's soffa och granskade den knöliga lilla lappen med siffror på. Skulle jag höra av mig? Och vad skulle jag säga i så fall? "Hej vad gör du nu för tiden, ja juste, kom precis ut ur fängelset va? Hur jag mår? Ah, helt okej, var bara deprimerad en lång period." Njaa, inte riktigt. Vad ville han mig ens? 

Mina tankar avbröts av ytterdörren som öppnades av två fnittriga personer, Lucy och Samantha. Samantha gick direkt in till TV:rummet där jag satt, och ställde ner en stor godispåse tillsammans med chips på soffbordet. Lucy kom in med två filmer i ena handen.

"Which one should we see first?" frågade hon glatt och viftade med fodralen. 

"The scary one!" hojtade Samantha exalterat.

Det var typiskt oss; hyra två filmer, varav en läskig och en rolig. Självklart börjar vi alltid med den läskiga, hur ska man annars kunna somna sen? Lucy satte i filmen och slog sig sedan ner i soffan tillsammans med mig och Samantha. Vi vecklade ut en stor filt och tryckte ihop oss under den.

 

Vi satt mest och gömde oss under filten under filmens gång. Ingen av oss gillade egentligen skräckfilmer, det brukade alltid sluta med att vi alla sov tillsammans. 

"So.. uhm, did you call him..?" frågade Lucy stelt när eftertexterna började rulla. Jag skakade på huvudet.

"No.. I don't know.. What should I say?" svarade jag med låg ton. Lucy ryckte på axlarna.

"He wants you to call him, it's up to him what you're going to talk about." sa Samantha allvarligt. Jag nickade, hon hade rätt i det hon sa. Men jag var väldigt tveksam på om jag verkligen vågade ringa.

"What are you thinking about?" frågade Lucy. Jag ryckte slappt på axlarna.

"I don't know if I dare."

Deras blickar riktades mot mig, och de nickade långsamt i takt.

"I think you should do it." utbrast Samantha.

"Why?" frågade jag nyfiket.

"It's not like you need to see him or anything. Just call him once and find out what he wants." förklarade hon. Lucy nickade instämmande.

"How much's the clock?" frågade jag. Samantha sträckte sig mot sin mobil som låg på bordet.

"Half past nine."

Jag hade ett inre krig med mina tankar. Skulle jag ringa eller inte? Jag menar, vad var det värsta som skulle kunna hända egentligen. 

"Is it too late to call him?"

"No! Do it!" uppmuntrade de.

 

Jag nickade hastigt och reste mig sedan upp. Jag gick iväg till Samantha's sovrum för att få lite ensamhet. Det skrynkliga pappret låg i mina byxfickor, med en smått skakig hand tog jag upp den lilla lappen. Jag knappade in siffrorna på mobilen och tryckte på den gröna luren. Signal efter signal ljöd, men ingen svarade.

Precis när jag skulle lägga på hörde jag dock en röst i andra änden.

"Yeah?" svarade han. Det var han, Zayn.

"U-uhm, this is Jessy." svarade jag nervöst. Det blev tyst i luren. "Hello?" sa jag med en osäker stämma.

"Jessy, hi. I didn't expect you to call me." hans röst lät lugn och sansad.

"Me neither.." muttrade jag. Han harklade sig och en pinsam tystnad bröt sedan ut.

"How are you?" frågade han sedan. Jag kunde inte låta bli att skratta till lite lätt. Stelheten var på hög nivå.

"I'm fine. What about you?"

"I'm glad to hear. I'm fine thanks." svarade han. "I got out today."

"Yeah, I know.." min röst dog ut ju längre in på meningen jag kom. "So, where do you live?" fortsatte jag. Herregud, varför frågade jag vart han bodde? Det var ju inte alls creepy.

"Same place as before." svarade han snabbt.

"Oh okey. Well.. I really don't know what to say." erkände jag. Han skrattade till.

"Same here. Maybe we could meet some day? Or something.." jag stelnade till.

"...Uhm.. Yeah, sure. But I gotta go now." svarade jag nervöst.

"Okey. Nice talking to you. I'll keep in touch.

"Bye."

"Bye Jessy."

 

När jag kom tillbaka till TV:rummet satt både Lucy och Samantha med huvudena vända mot mig. Jag log lite stelt mot deras stirrande miner. De granskade mig under varje steg jag tog när jag gick mot soffan igen.

"What did he say?!" frågade de båda nyfiket.

"Nothing special. It was pretty.. stiffy.. And then he asked if I wanted to meet him some day." svarade jag med en suck.

"He what?!" frågade Lucy, med hakan nere vid knäna. Jag nickade bara med ett leénde.

"B-but how do you feel about it? Do you wanna meet him?"

"I don't know. Or, I guess.." svarade jag tyst. 

Helt ärligt så visste jag inte. Det skulle säkert bli jobbigt och lite pinsamt, men jag kunde inte förneka att jag kände mig glad inför att träffa honom. Att höra hans röst hade fått ett pirr att vibrera fram genom kroppen. Om det var nervositet eller gamla känslor som fanns kvar, det fick tiden utvisa.