Lucy ställde ner tre stycken tekoppar på bordet i TV:rummet och satte sig sedan försiktigt ner i den svarta skinnfåtöljen. Samantha satt bredvid mig, i soffan, och tog direkt ena tekoppen. Lucy gjorde densamma, och slurpade på deta heta teét. Någon slags inre stress byggdes upp inom mig, kunde hon inte bara berätta direkt vad som stod på? Var hon tvungen att göra i ordning te och sedan dricka det i tio år? Ja, tydligen.

"Please, talk." bad jag efter år av väntande. Lucy separerade tekoppen från hennes läppar och log ursäktande, samtidigt som hon drog med baksidan av sin hand mot munnen.

"Okay, so I met Zayn." började hon med blicken neråt. "Or, met, I just kind of saw him." fortsatte hon med en axelryckning. 

"I was at Tesco, and he was there. I saw him first, and then he looked at my way and saw me. I tried, very awkwardly, to walk away but he followed me. He said hi and so did I." hon pausade och smuttade åter igen på teét, som verkade vara lika varmt fortfarande att döma av hennes min. 

"And then he asked.." ju längre in på meningen hon kom, desto mer tystnade hennes röst.

"He asked what?" frågade Samantha storögt. Jag passade på att smaka på teét.

"He asked about you." svarade Lucy och nickade mot mitt håll. Jag hostade till av chocken, och det var inte långt ifrån att teét kom ut ur min mun igen.

"Me?" jag rynkade min panna i djupa veck. 

"Yes, you." förtydligade Lucy.

"Keep on talking!" uppmuntrade jag henne.

"He asked if you were still living here, if you were doing fine and so on. Then I said that I needed to hurry up, because I felt awkward talking to him." Jag nickade långsamt för att visa att jag lyssnade. 

"Buuuuut..." fortsatte Lucy efter en kort tystnad. "He gave me his number. He told me to give it to you." hon plockade upp en skrynklig lapp ur fickan, som hon sedan räckte fram till mig. 

Lucy och Samantha begav sig ner för att hyra film och köpa godis. Under tiden satt jag kvar i Samantha's soffa och granskade den knöliga lilla lappen med siffror på. Skulle jag höra av mig? Och vad skulle jag säga i så fall? "Hej vad gör du nu för tiden, ja juste, kom precis ut ur fängelset va? Hur jag mår? Ah, helt okej, var bara deprimerad en lång period." Njaa, inte riktigt. Vad ville han mig ens? 

Mina tankar avbröts av ytterdörren som öppnades av två fnittriga personer, Lucy och Samantha. Samantha gick direkt in till TV:rummet där jag satt, och ställde ner en stor godispåse tillsammans med chips på soffbordet. Lucy kom in med två filmer i ena handen.

"Which one should we see first?" frågade hon glatt och viftade med fodralen. 

"The scary one!" hojtade Samantha exalterat.

Det var typiskt oss; hyra två filmer, varav en läskig och en rolig. Självklart börjar vi alltid med den läskiga, hur ska man annars kunna somna sen? Lucy satte i filmen och slog sig sedan ner i soffan tillsammans med mig och Samantha. Vi vecklade ut en stor filt och tryckte ihop oss under den.

 

Vi satt mest och gömde oss under filten under filmens gång. Ingen av oss gillade egentligen skräckfilmer, det brukade alltid sluta med att vi alla sov tillsammans. 

"So.. uhm, did you call him..?" frågade Lucy stelt när eftertexterna började rulla. Jag skakade på huvudet.

"No.. I don't know.. What should I say?" svarade jag med låg ton. Lucy ryckte på axlarna.

"He wants you to call him, it's up to him what you're going to talk about." sa Samantha allvarligt. Jag nickade, hon hade rätt i det hon sa. Men jag var väldigt tveksam på om jag verkligen vågade ringa.

"What are you thinking about?" frågade Lucy. Jag ryckte slappt på axlarna.

"I don't know if I dare."

Deras blickar riktades mot mig, och de nickade långsamt i takt.

"I think you should do it." utbrast Samantha.

"Why?" frågade jag nyfiket.

"It's not like you need to see him or anything. Just call him once and find out what he wants." förklarade hon. Lucy nickade instämmande.

"How much's the clock?" frågade jag. Samantha sträckte sig mot sin mobil som låg på bordet.

"Half past nine."

Jag hade ett inre krig med mina tankar. Skulle jag ringa eller inte? Jag menar, vad var det värsta som skulle kunna hända egentligen. 

"Is it too late to call him?"

"No! Do it!" uppmuntrade de.

 

Jag nickade hastigt och reste mig sedan upp. Jag gick iväg till Samantha's sovrum för att få lite ensamhet. Det skrynkliga pappret låg i mina byxfickor, med en smått skakig hand tog jag upp den lilla lappen. Jag knappade in siffrorna på mobilen och tryckte på den gröna luren. Signal efter signal ljöd, men ingen svarade.

Precis när jag skulle lägga på hörde jag dock en röst i andra änden.

"Yeah?" svarade han. Det var han, Zayn.

"U-uhm, this is Jessy." svarade jag nervöst. Det blev tyst i luren. "Hello?" sa jag med en osäker stämma.

"Jessy, hi. I didn't expect you to call me." hans röst lät lugn och sansad.

"Me neither.." muttrade jag. Han harklade sig och en pinsam tystnad bröt sedan ut.

"How are you?" frågade han sedan. Jag kunde inte låta bli att skratta till lite lätt. Stelheten var på hög nivå.

"I'm fine. What about you?"

"I'm glad to hear. I'm fine thanks." svarade han. "I got out today."

"Yeah, I know.." min röst dog ut ju längre in på meningen jag kom. "So, where do you live?" fortsatte jag. Herregud, varför frågade jag vart han bodde? Det var ju inte alls creepy.

"Same place as before." svarade han snabbt.

"Oh okey. Well.. I really don't know what to say." erkände jag. Han skrattade till.

"Same here. Maybe we could meet some day? Or something.." jag stelnade till.

"...Uhm.. Yeah, sure. But I gotta go now." svarade jag nervöst.

"Okey. Nice talking to you. I'll keep in touch.

"Bye."

"Bye Jessy."

 

När jag kom tillbaka till TV:rummet satt både Lucy och Samantha med huvudena vända mot mig. Jag log lite stelt mot deras stirrande miner. De granskade mig under varje steg jag tog när jag gick mot soffan igen.

"What did he say?!" frågade de båda nyfiket.

"Nothing special. It was pretty.. stiffy.. And then he asked if I wanted to meet him some day." svarade jag med en suck.

"He what?!" frågade Lucy, med hakan nere vid knäna. Jag nickade bara med ett leénde.

"B-but how do you feel about it? Do you wanna meet him?"

"I don't know. Or, I guess.." svarade jag tyst. 

Helt ärligt så visste jag inte. Det skulle säkert bli jobbigt och lite pinsamt, men jag kunde inte förneka att jag kände mig glad inför att träffa honom. Att höra hans röst hade fått ett pirr att vibrera fram genom kroppen. Om det var nervositet eller gamla känslor som fanns kvar, det fick tiden utvisa.