---

 

Det var konstigt. Inte situationen som nyss uppstått med Zayn. Det jag syftade på var Harry. Det var konstigt hur de gröna ögonen och det lockiga håret fångat mitt intresse. Hans närhet fick det att pirra i hela min kropp. Det var som att hans varma och fina insida smittade av sig när man befann sig i hans närvaro. En annan förvirrad känsla beblandade sig med den varma härliga Harry gav ifrån sig. Den känslan där ingenting var förståerligt. Känslan som uppstod när Zayn kom i min tankebana. 

"You done Jess?" frågade den brunlockiga killen. Jag log och nickade hastigt. Vi begav oss mot bilen.

"I actually have some important stuff I really need to start working with.. How about I give you a ride home, and then I'll come by later?" föreslog han.

"Yeah, sure!" svarade jag glatt. 

 

Hela bilfärden var lite stel; det som hänt under frukosten låg kvar i luften. Vi småpratade lite då och då, men inte mer än så. När Harry stannade in bilen utanför min port gav jag honom en snabb puss och vinkade sedan hejdå. Jag småsprang upp för trappen och vred sedan om nyckeln i dörrlåset. 

"Wait!" ropade en röst bakifrån, precis när jag skulle stänga igen dörren efter mig. Jag kikade ut genom dörren, och i trappen sprang ingen annan än Zayn. Hur dramatiskt? Föföljde han mig eller vad var det frågan om?! Jag suckade djupt.

"What?" fnös jag när han stod framför mig. Han gestikulerade med handen, in mot lägenheten.

"Can I come inside?" frågade han. Jag kunde inte låta bli att skratta till. 

"Why would I let you do that?" min röst var kall och hård.

"Because I wanna' talk to you." svarade han lugnt. 

Jag suckade åter igen en djup suck, en överdriven och extra tung för att han garanterat skulle höra. Jag flyttade mig åt sidan och lät den långa och smala killen stiga in i min lägenhet. Jag följde honom då han kikade runt. 

"So what do you want?" frågade jag, lutandes mot dörrkarmen. Zayn stod och pillrade med en prydnad i fönstret, och slog sig sedan ner i soffan.

"Uhm.. Just talk I guess." svarade han med en frånvarande blick och ett påklistrat leénde. Tystnaden blev jobbig och pinsam, men jag vägrade säga någonting. Han fick prata om han ville. 

"You know.. 'bout the thing that happened this morning." började han. Jag behöll min blick fäst på honom.

"I'm sorry." fick han sedan ur sig, påtvingat. Jag gick fram till soffan och satte mig i änden längst ifrån honom.

"Forgive me?" bad han sedan tyst. 

"Forgive you? I don't understand you! I've been so nervous, afraid, happy and excited to see you get out of prison. And the first thing you do is being cocky!" min röst blev högre och högre ju längre in på meningen jag kom. Zayn flyttade närmare mig.

"I'm sorry, as I said Jess'." 

"You are? 'Cuz it doesn't seem like it." suckade jag.

"Ye? But I am. I am sorry for bumping into that guy you were with." han lät inte uppriktigt ledsen för det han gjort.

"That 'guy' is actually named Harry." fräste jag argt och reste mig upp ur soffan. "And he's really intelligent, charming and funny." tillade jag, med samma fräsiga ton. Jag noterade hur han knöt sina nävar och spände käken.

"You know what, Jessy?" fräste han fram mellan tänderna.

"No, what? Tell me." svarade jag kallt. Han reste sig hastigt upp ur soffan och slog ut med armarna.

"I don't fucking care 'bout that guy! And I never will. And I don't care that I haven't seen you for years, 'cuz you are mine, NOT his. You understand, ye?" hans röst var hård. Jag backade några steg, sättet han talat till mig skrämde mig, samtidigt som en annorlunda känsla spred sig i min kropp. Åter igen gav han mig en sån där obeskrivlig känsla; allt jag var säker på, var att jag kände igen denna känslan från förr. Det var en slags känsla endast Zayn kunde ge mig.

"Get out." bad jag. Han tog några steg mot mitt håll.

"Jess..-"

"Get out I said!" min röst blev ostadig, men Zayn lydde mig denna gången. Han lämnade lägenheten.

 

Scenariot som just inträffat gav mig mycket blandade känslor och tankar. Att påstå att jag var hans, det var galenskap. Jag var Harry's. Eller nej, jag var kanske inte Harrys än, men det verkade som att jag var på väg att bli hans..? Jag hade faktiskt ingen aning. Allt jag visste var att jag tyckte om honom, och han hade åtminstone sagt att han gillade mig med. Jag gick efter min mobil, för att se om Harry hört av sig. Mycket riktigt, det hade han gjort.

 

 

Min besvikelse var självklar, men samtidigt så kanske det var bra. Nu kunde jag spendera dagen med Sam och Lucy, som jag verkligen behövde prata med.

 

Har bestäma mig för att börja igen! Har påbörjat kapitlet nu och troligtvis kommer det ut i helgen om jag hinner få ihop det tills dess! MEN det kommer inom en snar framtid om inte i helgen :D :3

 

Hej och förlåååt verkligen för att jag bara slutade uppdatera helt pang bom. 

Funderar på om jag ska börja skriva igen, vad tycker ni?