"Lucy." hörde jag en välbekant röst säga samtidigt som den puttade lätt på mig. Jag slog upp ögonen, där stod mamma med en djup tallrik som det rök ifrån.

"I made you chicken soup." log hon. 

"Thanks mom." sa jag och tog emot tallriken. Jag ställde den på nattduksbordet. 

"I love you Lucy. Goodnight."

"Love you too mom. Goodnight."

 

"JESSY! THIS IS HIS FUCKING FAULT. DON'T YOU SEE THAT?" Lucy slog ut med armarna medans hon skrek åt mig. Jag hade aldrig sett henne såhär uppriven. Mascaran rann över hela hennes ansikte. Hon andades häftigt.

"You know what, Jessy? I hope you'll become a junkie. Just like your weird fucking boyfriend." spottade hon. Hon sprang ut ifrån mitt rum, och jag hörde en efter en kort stund att ytterdörren smällddes igen. Jag hade aldrig bråkat med Lucy. Förvirrat stod jag kvar, ensam i mitt rum med armarna slappt hängandes längs sidorna.

 

 

Jag vaknade av arga röster som kom nerifrån. Var mamma och pappa hemma? Dom borde vara på sina jobb. Sömnigt gnuggade jag mig i ögonen och sträckte på armarna. Jag reste mig ifrån sängen och drog på mig ett par mjukisbyxor, en hoodie och ett par tofflor. När jag öppnade min rumsdörr hörde jag att mamma grät. Ytterdörren smälldes igen. Jag sprang ner för trappan, och fann mamma sittandes på en stol i köket.

"Mom?" frågade jag oroligt. Mamma hoppade till på stolen och satte handen för hjärtat.

"Oh! You scared me." log hon, samtidigt som hon torkade bort tårarna. Det var då jag la märke till det. Hennes underläpp var sprucken och hennes högra öga hade en lila/blåaktig färg runt omkring sig. Mitt hjärta stannade, det kändes som att inte bara mitt hjärta, utan hela universum stannade. 

"W-what happend?" frågade jag med skakig röst. Jag såg att mamma bet ihop, i ett försök till att hålla inne flera tårar.

"Lucy." började hon, men hennes röst försvann. Hon harklade sig långsamt. Hon öppnade munnen för att börja tala, men ingenting kom. Hon begravde ansiktet i sina händer och började snyfta. Jag lyckades gå fram till mamma. Jag drog ut en stol och satte mig ner.

"M-mom. Talk to me." sa jag tyst. Mina ögon började tåras.

 

Miljoner tårar, snyftningar och kramar senare hade vi pratat, så gott vi kunnat. Pappa hade inte vart sig själv sa mamma. Han hade druckit, men det var något annat. Han var inte i sinnes fulla bruk. Mamma hade frågat varför han inte åkt till jobbet, och han hade flippat ur. Jag hade inte fått detaljer angående när eller varför han slagit henne, men jag tror inte jag ville höra dom heller. Jag kände mig tom, förlamad. Med blekt ansikte gick jag till mitt rum och la mig på sängen. Detta händer inte mig. 

 

Jag satt i min bil och trummade med pekfingrarna på ratten. Jag hade precis åkt ifrån Ryan's hus, där jag fått med mig en hel del 'godsaker' som han kallade det, som jag skulle leverera. I utkanten av stan, vid en mörk gränd parkerade jag bilen. Inne i gränden skymtade jag en figur. Jag klev ur bilen med köparens varor i min jackficka. 

"4?" frågade mannen.

"Yeah." svarade jag. '4' var mitt namn, enligt Ryan. Namnet som användes när jag levererade saker eller tog betalt. Jag använde hellre det än mitt vanliga i såna här situationer, om jag använde mitt namn var risken stor att man skulle bli uppsökt av någon skum typ. Mitt namn var väl ganska utspritt och välkänt egentligen, men jag var Number 4 ändå.

När jag nått mannen i den mörka gränden kollade jag på honom som hastigast. Han såg ut att vara i 45-årsåldern. Han såg väldigt alldaglig ut. Precis som alla andra i den åldern, med andra ord. Men det var någonting med mannens ögon. Det var inte det att dom var röda från gud vet vad han tagit, jag kände igen de ögonen.

"Tough morning." sa han samtidigt som han pillade frenetiskt med ringden han bar på sitt vänstra ringfinger. Den gröna färgen var så bekant.

"Ye?" svarade jag oberört.

"Yeah. Got into a little fight with my family. And now I need something to calm my nerves." förklarade han.

"Mhmm."

"You probably know how it is." skrockade han.

"So, you got the money?" frågade jag, inte intresserad av hans lilla konversation.

"Yes. Yes ofcourse." nickade han. "And you have the magic powder?" frågade han stressat. 

Jag skrattade lätt åt honom.

"Ye, yeah I do. If that's what you call it." fnös jag. Ur fickan på min jacka drog jag diskret fram den förslutna plastpåsen. Jag öppnade den och lät honom ta lite på fingret, för att kolla så att det var äkta. Han stoppade fingret i munnen och slöt ögonen.

"So, the money?" påminde jag honom när han fått påsen. Han tog fram en bunt och räckte över den. Jag började räkna sedlarna, utan att märka att mannen smög sig bort ifrån mig försiktigt. Det var först när jag insåg att det var för lite pengar som jag la märke till honom.

"HEY!" ropade jag högt och sprang efter. Mannen började springa, men var för långsam. Jag hoppade på honom och han föll till marken.

"This isn't a fucking game. Give me the money." fräste jag. Argt tog jag ett grepp runt hans hals, hans ansikte blev vitt. Från fallet när jag hoppat på honom hade hans ansikte slagit i, det blödde ur hans mun. När han började kämpa för att få luft insåg han att jag menade allvar, så han började nervöst rota i sina fickor. Han sträckte fram ytterligare en bunt. Jag släppte greppet om hans hals och började räkna.

"That's it. Good boy." flinade jag när jag räknat summan. Jag knöt min näve och slog honom hårt över näsan som varning.

"Now don't you ever try to do that again." skrockade jag, och gick därifrån.

 

Två affärer senare, som gått betydligt bättre än den med medelåldersmannen, åkte jag tillbaka till Ryan. Jag lämnade över pengarna som han noggrant räknade. 

"Good Zayn." berömde Ryan. Hans ögon var stirriga. Han räckte över en bunt med pengar till mig. Jag gick mot dörren för att ta mig därifrån, men stoppades.

"Zayn!" hojtade Ryan.

"Yeah?"

"How's it going with the girl.. uhm, Jessy?" frågade han med ett leénde. Jag bet ihop mina tänder hårt.

"It's going great." svarade jag ärligt.

"Good. She's a keeper." flinade han. Jag suckade åt honom och försvann sedan ut ifrån det sunkiga huset. 

 

 

"Whatcha doin'? Wanna hang out? :) x"

 

Klockan var strax efter halv två, och jag hade precit ätit upp min lunch. Det var varmt och skönt ute, så jag hade suttit och ätit på verandan i min ensamhet. Trots värmen var det dock moln som skymde solen, men det var ganska behagligt. Mitt blonda hår var uppsatt i en knut, och tidigare när jag speglat mig hade jag lagt märke till att det blekts lite. Jag la också märke till att jag fått ett fåtal fräknar. Härligt Jess.

 

"Nothing. Sorry, I think I'm sick.. :/"

 

Okej, denna dagen skulle bli lång och ensam.

 

"What are you doiiiin? I'm so bored yupyup."

 

"I'm busy babe :)"

Wow, jag var verkligen ensam. 

 

 

Mamma verkade inte ha någon aning om vad vi skulle göra. En sak som var säker var att vi inte skulle stanna med pappa. Eller, han skulle inte stanna med oss. Det var mammas hus. Det som förvånade mig mest, eller chockerade mig mest, var hur min familj kunnat hamna i den här situationen. Min familj hade alltid vart väldigt sammansvetsad under min uppväxt. Det var för några år sedan, då båda min föräldrar börjat jobba mycket som vi glidit isär. Vart pappas alkoholproblem kommit ifrån förstod jag inte. Allting var så fel. 

Jag öppnade ögonen och min kropp ryckte till. Jag vet inte hur många gånger jag somnat, och sedan vaknat. Timmarna hade flugit förbi. I omgångar hade jag och mamma gått förbi vandra, omfamnat varandra och gråtit. Allting kändes som en dimma, och vi båda var chockade och förvirrade. Jag låste upp min mobil, klockan var 4 på morgonen. Pappa hade fortfarande inte kommit hem. Om det var positivt eller negativt, det visste jag inte. Mina ögon sved av alla tårar som runnit, så jag valde att bara sluta ögonen och somna. Igen.

 

 

En svag knackning hördes på min dörr.
"Come in." ropade jag med nyvaken röst. Mamma smög in genom dörren. Hennes ögon var fortfarande rödgråtna och svullna. 

"Dad just got home." hon satte sig ner vid mina ben och strök tröstande med sin hand över min hand. 

"What's the clock?" frågade jag förvirrat.

"It's half past four." svarade hon med lugn röst. Jag hade sovit till och från i ett helt dygn. Tunga steg hördes från nedervåningen. Pappa. Han sprang upp för trappen och stormade in på mitt rum.

"There you are." log han när han kom in. Hans ansikte hade några skrapmärken, torkat blod fanns i mungipan och näsan var sne. Vad fan hade hänt? 

"What happend to you?" frågade mamma förskräckt. Han kollade ner i backen och skrattade till. Han kollade sen upp på mamma igen, när han såg hennes ansikte tårades hans ögon. Det ända jag kunde tänka på, var hur man i skolan hade fått prata om sånt här. Att alkoholister var manipulerande, egoistiska och gjorde allt för att själva klara sig. Jag bad till gud att mamma inte skulle förlåta honom. Han var min pappa, och jag älskade honom, men just nu kändes det inte som min pappa. Han kändes som en främling. 

"I need to tell you something." erkände han. Han stod kvar i dörröppningen, lutad mot väggen. Var det nu det manipulerande talet skulle komma, om hur synd det var om honom?

"I have been.. using drugs for a while." mammas haka föll till golvet, likaså min. Trots att vi i princip hade försått det redan, så kom det som en chock när han sa det med egna ord. 

"So what happend to your face?" frågade jag, som suttit tyst. Jag förväntade mig inte ett ärligt svar, men nog allt fick jag det. 

Pappa förklarade hur han mött en ung man i en gränd, för att köpa drogerna. Han hade försökt smita ifrån betalningen, men mannen, eller killen, hade hoppat på honom. Han berättade att han tidigare aldrig träffat den killen, utan en annan. Den andra brukade tydligen vara snäll och låta honom betala senare. Jag tror varken jag eller mamma hängde med i allting han förklarade.

Det värsta var när pappa kollade i mina ögon. Det var som att han pratade med en vägg. Hans ögon lyste rött hans kändes.. frånvarande.

"I actually didn't think the boy would hit me. He was young, around his twenties." skrattade pappa. Som jag sa innan, han kändes frånvarande. Men nu blev det värre; som att han försvann längre ifrån oss. Han skrattade ljudligt ett fåtal sekunder.

"His hair was like.. so perfectly styled, black and shining. I thought he wouldn't hit me because he looked like a guy who didn't want to get dirt under his nails. He looked like one of those guys that you would whore around with." sa han och nickade mot mig. Både jag och mamma höll tyst, jag tror vi båda två förstod att det bästa var att sitta tyst. Jag höll emot tårarna.

"And he had this leather jacket. He didn't look like a drugdealer." avslutade pappa. 

Vänta, svart, perfekt stylat hår och en skinnjacka? Det lät bekant. Jag bet ihop mina tänder hårt.

 

Vi alla var tysta i ett par minuter.

"We will be happy again." sa pappa innan han gick sin väg. Mamma reste sig långsamt och stängde dörren efter honom. We will be happy again. Trodde han det på fullaste allvar? Trodde han att jag och mamma skulle förlåta honom? Hans personlighet skiftade oftare än han blinkade. Jag var rädd. Jag var rädd för min egen pappa. Jag var ilsken, rädd och ledsen. Mamma var påväg att säga något, men jag stormade ut genom rummet. Jag brydde mig inte om mitt smink som var gammalt och utkletat. 

 

Jag bromsade bilen hårt utanför Jessys hus. Rasande smällde jag igen bildörren efter mig, och sprang fram till ytterdörren.

"Hello?" ropade Jessy när jag ryckt upp dörren.

"Hello?" upprepade hon. Jag svarade inte, utan sprang in i hennes rum. 

"Lucy what ha-" började hon. 

"SHUT IT." skrek jag. Jessy blinkade chockat med ögonen. Jag slickade mig om läpparna, och det var då jag lade märke till att jag grät. Den salta smaken från tårar träffade min tunga. Vi stod i tystnad någon minut. 

"Lucy.. Please, what happend to you?" frågade Jessy osäkert. 

"What happend to me?" skrattade jag. "My dad is a fucking alcoholic. It's been going on for months. MONTHS JESSY." Jessy kollade på mig med stora ögon. 

"And you haven't even noticed that I've changed." fnös jag.

"Lucy.. You've seemed so happy on the outside." försökte hon ursäkta sig. Försökte. 

"Today, my dad came home with a smashed face. His nose is fucked up, his mouth were bleeding." jag kände hur flera tårar strömmade ner för mina kinder.

"You wanna know why? Because your fucking boyfriend hit him. Because my dad is also addicted to drugs." fräste jag.

Jessy stod i tystnad, hennes ansikte var blekt. 

"And that's your boyfriends fault." suckade jag.

 

 

"Lucy, I am so, so sorry. But I don't see how this could be Zay-"