"Was it just a small kiss?" frågade jag utmanande.

"According to my dad we had our tongues down eachoters throats." svarade Jessy med ihoppressade läppar.

Min haka föll ner i golvet. Jag brast ut i skratt och likaså Jessy.

"WAIT! Did your dad...?"

"Yup. He was throwing the trashes..." fnissade Jessy generat.

"Oh. My. God." mimade jag, och åter igen brast vi ut i skratt. Det måste ha varit höjden av pinsamhet. 

 

Jag svängde bilen åt vänster, in på den bekanta gatan jag bodde på. När jag närmade mig uppfarten till mitt hus såg jag att någon stod vid trottoaren, utanför sin bil. Det var.. Lucas? Vad gjorde han hemma hos mig? Han vinkade åt mig medans jag parkerade bilen.

"What are you doing here?" frågade jag med höjda ögonbryn.

"Oh, sorry for just popping up at your house." ursäktade han sig.

"No, it's okey. I was just kind of surprised." log jag lätt.

Han tog några steg fram till mig, med händerna i fickorna på sina ljusa jeans. Regnet hade avtagit under dagen, och nu föll endast några lätta droppar mot den blöta marken. Solen kikade till och med fram då och då, med lite tur skulle vädret bli fint till morgondagen.

"I need to ask you something." sa han och slickade sig nervöst om läpparna. 

"Go ahead." svarade jag och ryckte på axlarna. 

"If I'd ask Jessy to go with me to prom, would she do it?" mina läppar formades till ett o. Ärligt talat så hade jag ingen aning om vad hon skulle göra. Hon gillade ju uppenbarligen Zayn.

"Actually I don't know.." svarade jag tyst.

"Is it serious with Zayn?" frågade Lucas allvarligt. Det chockade mig lite att han var så framfusig, han såg nästan lite irriterad ut.

"I think so.."

Lucas grimaserade. Varför blev han så upprörd? Jag visste att han gillade Jessy, men jag hade aldrig sett honom såhär. 

"Thank you Lucy. Sorry for taking your time." ursäktade han, hoppade in i sin bil och for iväg. Det kändes som att han försvunnit under en millisekund. Jag gillade Lucas, han var en god vän, men jag hade aldrig sett honom sådär.. hetsig och irriterad. Jag var väl medveten om att han inte gillade Zayn, vilket jag inte heller gjorde, men ingen av oss kände honom. Trots allting vi hört om Zayn, så var vi nog tvungna att ge honom en chans för Jessys skull. 

 

Det var den sista riktiga skoldagen, och även den skulle vara slapp. Som pricken över i:et var även solen framme och lös med sina varma strålar. Jag och Lucy satt i matsalen och åt. För en gångs skull så åt vi faktiskt skolmaten. Skolan hade idag serverat oss pannkakor med blåbär och grädde, och jag tror faktiskt inte att någon skulle tacka nej till det.

"I can't believe we're graduating on Thursday." log Lucy, med munnen full av pannkaka. 

"Me neither. And I can't belive we're turning 18 this year." log jag lika stort tillbaka.

"And it's prom tomorrow!" fortsatte Lucy. Jag nickade glatt. Lucas dök sedan upp bakom Lucy.

"Speaking of it.." mumlade jag tyst, samtidigt som Lucas och Matt satte sig ner vid vårt bord. Lucy hade berättat om lördagens händelse, att Lucas hade dykt upp hemma hos henne. Det lät inte som Lucas. Han hade blivit allt mer och mer underlig sedan Zayn kommit in i bilden. 

"Heeeelloooo?" hörde jag sedan och såg en hand flaxandes framför mina ögon, det var Matt.

"Uhm, what?" frågade jag förvirrat.

"Who's taking you to prom?" upprepade han.

"I don't know. I think I'll go with Lucy?" svarade jag osäkert och tittade på Lucy. Hon nickade svagt.

"Oh. I was actually going to ask you, Lucy." sa Matt och riktade sin blick mot henne.

"Sorry. I'll go with Jess. But we can meet up there!" jag såg besvikelsen i hennes ögon. Hon ville gå med Matt, det syntes på långa vägar. Men om jag skulle säga nu att hon kunde gå med honom, så skulle Lucas fråga mig, och det var någonting jag inte hade lust med.

"Excuse me, I'll be right back." ursäktade jag mig och reste mig. "Where is she going?" kunde jag höra Lucas fråga medans jag gick därifrån.

 

"Hi Jessy." hörde jag den mörka rösten i telefonen svara.

"Hey Zayn." svarade jag och tog sedan en kort paus där jag andades in lugnt. "This is pretty awkward, but I'll go for it." fortsatte jag. Tystnaden som uppstod i telefonen bad mig att fortsätta prata.

"Can you take me to prom tomorrow?" frågade jag nervöst.

"Like a date?" frågade Zayn.

"I guess so.."

"Does prom include suit and dancing?" jag hörde en viss osäkerhet i hans röst.

"Ehum, yes.. But we don't have to dance or something.."

"Ofcourse I'll be your date to prom." 

"Thank you so much! Pick me up around eight?" glädjen som uppstod fick mig att vilja hoppa omkring.

"I will." 

"Thank you so much." utbrast jag igen. Zayn skrattade.

"You'll probably get weird looks, because of me." sa han sedan med allvarlig ton.

"I don't care. See you tomorrow. Bye."

"Bye Jessy."

Jag la ner mobilen i fickan på mina byxor och gick sedan tillbaka till matsalen. Lucas, Matt och Lucy satt kvar på sina platser. Nu var frågan, hur skulle jag framföra att Lucy kunde gå med Matt, utan att det skulle bli pinsam stämning för mig och Lucas? Jag satte mig ner vid bordet.

"There you are." log Lucas mot mig. Jag log tillbaka och vände blicken mot Lucy, och sen Matt.

"You can take Lucy to prom." sa jag sedan.

Matt kollade förvånat på mig. "But you..?" svarade han frågandes.

"I have a date." sa jag tyst och kollade ner i bordet. Lucas hand låg på bordet, och jag såg hur han spände den.

"You do? With who?" frågade Matt. Jag kollade upp på honom.

"Zayn." tystnaden blev total när jag sa det. Det kändes som att vi satt tysta i flera timmar. 

"We gotta go to class now. I'll talk to you later!" sa Lucy sedan, och jag reste mig snabbt upp. Jag tog med mig brickan med mat och började slänga resterna.

"Thank you Jessy." sa Lucy allvarligt.

"No problem." log jag och väntade medans hon slängde sina rester. "But we really gotta go to class now." skrattade jag lätt och drog med henne ut ur matsalen. 

 

Lucy och jag satt bredvid varandra i den stekheta bussen. Det kändes helt allvarligt som en överhettad bastu där inne. Inte nog med det, den bussen som skulle avgått innan denna hade blivit inställd, vilket gjorde att det var extra mycket folk på bussen nu.

"Please kill me." suckade Lucy.

"I'm sweating to death." kontrade jag henne med. Hon kollade på mig och räckte ut tungan och satte sin hand över pannan, jag skrattade till åt hennes fula grimas.

"You're so ugly." sa jag med en väldigt förställd röst.

"Take a look at yourself." svarade hon med en liknande röst. Vi började skratta igen, och satt sedan i tystnad i några minuter.

"I'll get off here, I promised to meet up with mom at the store." sa Lucy sedan.

"Oh, say hi from me!" sa jag samtidigt som vi gav varandra en slapp kram.

"I will. Bye!" sa hon och log brett. När hon klivit av bussen vinkade jag åt henne genom rutan.

 

Några hållplatser senare hoppade även jag av den svettiga bussen. Jag började promenera hemåt. Några barn lekte med vattenpistoler på en gräsmatta. Mest av allt önskade jag att jag kunde sno en vattenpistol och leka med dom, men då skulle de antagligen springa därifrån. 

Jag tryckte in nyckeln i låset och vred hastigt om. Jag konstaterade att både mammas och pappas skor var borta, vilket tydde på att de fortfarande var på sina jobb. Jag sparkade av mig skorna och gick direkt till köket där jag drack ett glas vatten. Jag hade sett fram emot denna dagen mycket, då jag och mamma skulle hämta min specielbeställda balklänning idag. Jag hämtade hemtelefonen och slog in mammas välbekanta mobilnummer.

"Hello darling!" svarade mamma glatt.

"Hi mom. You haven't forgot what we're going to do today, huh?" Det blev tyst i telefonen ett tag.

"Oh god Jessy! I'm so, so sorry." utbrast mamma med en ledsam ton.

"W-what?"

"I can't do it. I'm at a conference and won't be home until nine." svarade hon med en uppriktigt ledsen röst.

"Mom! I.. I can't even talk to you right now." sa jag och slängde på luren. Det var sällan jag blev arg eller besviken på mina föräldrar, men just nu kunde jag inte känna mig mer bortglömd. Vad skulle jag göra nu? Pappa kunde inte heller köra till butiken som sytt upp klänningen, då mamma hade bilen. Jag kände gråten i halsen och försökte hålla emot, men ögonen tårades och sakta föll en tår ner för min kind. Argt sparkade jag till en av köksstolarna.

"Fuck, fuck, FUCK." fräste jag argt åt det ekande huset. Jag torkade upp de få tårarna som runnit. När jag blev arg blev jag samtidigt ledsen, av någon konstig anledning. Jag kom sedan på vad jag skulle göra; jag skulle fråga Zayn. Jag hade inget val, jag var ju tvungen att hämta min klänning.