Både Lucy och Sam kollade på min med allvarliga blickar när jag berättade om Zayn. Hur han påstått att jag var "hans".

"He can't do that." pratade Lucy med låg röst.

"I guess he can." svarade jag med en axelryckning. Jag hörde hur Sam, bredvid mig, andades ut tungt. Som att hon var tvungen att andas kontrollerat för att inte explodera.

"No!" utbrast hon bestämt. "He really can't do like that! He's a fucking prick." tillade hon. Både jag och Lucy kollade storögt på henne. 

"He can't come back and then claim that you're his, just like that." suckade hon.

"Sam is actually right! You need to show him that he can't fucking own you." Lucy började precis som Sam tala med en högre och mer bestämt röst. Jag skrattade lätt åt deras omtanke.

"It's not that big of a deal. I mean, I'm with Harry now. I guess?" 

"You guess? I walked in on you two after you had..... well, you know what I mean." skrattade Lucy nervöst. Sam skrattade högt.

"Yeah, I heard about that!" fortsatte hon skratta. Hettan kring mina kinder låg antagligen på 200 grader. 

"Jessy Brown. Are you blushing?" fnittrade Lucy.

"Whatever." svarade jag generat och gick sedan mot min egna lägenhet.

"Where are you going?" ropade Sam.

"To my flat, I mean you two fuckers are pretty embarrassing." skrattade jag.

 

 

Det var konstigt hur hon kunde få så mycket känslor att komma till ytan. Två år sedan jag hade sett henne, och ändå var känslorna precis de samma. Hon var min. Det fanns inget annat alternativ. Mycket hade förändrats, men den där killen med de töntiga lockarna skulle inte få förstöra någonting mellan mig och Jessy. Så fort jag tänkte på att det var han som umgicks med henne, och nu fångade hennes hjärta, steg ilskan inom mig. Det fick bara inte hända. Jag var tvungen att rätta till det jag sagt och gjort; annars skulle risken finnas att jag aldrig mer skulle få hålla henne i mina armar.

 

Jag väntade ivrigt på svar, men fick inget.

 

"Fuck!" skrek jag i min ensamhet och slog min högra knytnäve hårt i väggen.

 

 

JESSY'S POV

Jag skrockade fortfarande lågt då jag klev in i min egen lägenhet. Lucy och Sam visste definitivt hur man fick mig att bli generad. Med ett djupt andetag slog jag mig ner på soffan. Jag hann knappt stänga mina ögonlock förrän en välbekant signal hörden från min mobiltelefon. Jag suckade högt - precis när jag lagt mig till rätta. Jag vred på mig på något ytterst konstigt sätt, för att få upp mobilen. Jag läste texten som stod på displayen. Om och om igen. Och igen. Och igen. Skulle jag svara på detta? Jag menar, han var egentligen knappast värd det. 

"Uuugh!" skrek jag ut i ren frustration, samtidigt som jag slängde mobilen på soffan och reste mig upp. Frisk luft, det var vad jag behövde. 

 

Luften var verkligen frisk åtminstone - regnet hade avtagit sedan morgonens oväder, och nu föll endast några enstaka droppar. Det luktade regn. Ja, regn hade faktiskt en speciell lukt. Speciellt när den kommit i kontakt med asfalt, åtminstone enligt mig. Luften var sval, men det var inte kallt. Perfekt väder för att gå och tänka igenom lite saker.

 

Minnen och bilder for genom min hjärna. Allt i från relativt nya minnen, såsom när jag krockat med Harry flertalet gånger, till minnen som var flera år gamla. Som exempel; när jag träffade Zayn första gången, som jag också hade krockat med. Eller krockat med, jag hade lyckats falla rakt på honom. Mina tankar for sedan till dagen. Så mycket drama hade hänt på en dag - vi hade träffat Zayn vid frukostdejten och sedan hade han kommit hem till mig och vart.. skrämmande.

Det som allra mest skrämde mig var tanken på allt drama som hänt under bara denna dagen. Hur skulle det bli i fortsättningen, när det redan var så här? Ännu mera intensivt och jobbigt? 

 

---

Så, det var kapitel 10 :3